Moçambique, Madagaskar och Mauritius

av HEINZ WERNER WESSLER

– Påvens senaste Afrikaresa.

I Moçambique, det första stoppet under resan, såg sig påven som en ”fredens pilgrim”. I den tidigare portugisiska kolonin med i dag cirka 29 miljoner invånare rasade från 1977 till 1992 ett inbördeskrig mellan det ursprungligen socialistiska Frelimo, som har styrt landet sedan självständigheten 1975 till i dag, och Renamo, som från början gällde som en antikommunistisk, beväpnad opposition och som tidigare stöttades av Sydafrika. Under det brutala inbördeskriget ska upp till en miljon människor ha mist livet. 1992 omvandlade Renamo sig till ett politiskt parti men bestämde sig för återigen ta till vapen 2013 – en konflikt som nyligen officiellt avslutades med ett undertecknande av en fredsöverenskommelse i augusti under förberedelserna inför påvebesöket. Freden vilar dock på bräcklig grund. Bland annat läste påven lagen för korrupta politiker i landet, som låter konflikten pågå på befolkningens bekostnad. början av september reste påven Franciskus än en gång till tre länder i det globala syd: Moçambique i sydöstra delen av Afrika, till Madagaskar och till den ensamma ön i Indiska oceanen, Republiken Mauritius. Vid den allmänna audiensen den 11 september, direkt efter det att han återvänt till Rom, betonade Franciskus sin tacksamhet för den pastorala och fredspolitiska missionen under sin resa ”i heliga missionärers fotspår”. Han tackade här uttryckligen den katolska gemenskapen Sant’Egidio för dess mångåriga medlingsinsats i konflikten i Moçambique.

På Madagaskar, vars befolkning är lika stor och lika utarmad som Moçambiques, varnade påven i sin predikan vid en mässa med omkring en miljon troende bland annat för instrumentaliseringen av religioner. Den som missbrukar Guds namn eller en religion i syfte att rättfärdiga våld handlar inte kristet. Människornas lidande ingår inte i Guds plan. Det var en direkt hänvisning till dokumentet från Abu Dhabi den 4 februari, som undertecknades av storimamen vid Al-Azar-universitetet, Ahmed Mohamed al-Tayeb och påven Franciskus. Där handlade det uttryckligen om att ”vi alla slutar att instrumentalisera religionerna i syfte att underblåsa hat, våld, extremism och blind fanatism”, vilket just är fallet i många afrikanska länder.

Inomkyrkligt fanns det framför allt en annan viktig punkt: kyrkan måste, enligt påven, bli mer medveten om den samhällspolitiska dimensionen av sitt mandat. Själavård och de kyrkliga institutionernas projektarbete är bra, men det räcker inte. Det kristna budskapet är ”helhetligt”, betonar Franciskus. Kyrkan måste engagera sig och de troende måste uppmuntras att engagera sig politiskt.

Påven lägger betoningen på den inre samhörigheten mellan kyrklighet och engagemang i världen. Det avspeglar inte bara en viss inomkyrklig agenda utan också en reaktion på krisen inom utvecklingspolitiken, som aktualiserats just från afrikanskt håll under de senaste åren. Den nu pågående online-kampanjen ”No White Saviors”, som startades av ugandiskan Olivia Alaso och amerikanskan Kelsey Nielsen, är bara toppen på ett isberg av grundläggande kritik mot projektarbeten i Afrika, som under senare tid har spritt sig alltmer. Afrikaner vill i allt högre grad motverka vrångbilden av en passiv mottagare av utvecklingshjälp. Det växande motståndet mot den ”vita räddningsindustrin”, som den nigerianske intellektuelle och författaren Teju Cole uttryckt det, är ett tydligt symptom på ett utbrett avståndstagande. De kyrkliga hjälporganisationerna kommer under de kommande åren att bli tvungna att intensivt syssla med detta. Även begreppet ”helhetlighet”, som Franciskus ofta använde under denna resa, är en reaktion på detta. I och med inrättandet av Dikasteriet för främjandet av hela männi­skans utveckling, i vilket bland andra Påvliga rådet för rättvisa och fred uppgick, har ”helhetlighet” blivit ett fast etablerat vatikanskt begrepp. Dikasteriet leds av kardinal Peter Turkson från det västafrikanska Ghana.

Vid den stora utomhusmässan på Madagaskar vände sig Franciskus till politikerna med en krigsförklaring mot korruption, spekulation och den på Madagaskar särskilt märkbara miljöförstöringen. Öns skogar faller i ett rasande tempo offer för kalhuggning. Ett av naturens under på ön är skönheten hos de madagaskiska apbrödsträden, vars bestånd står under växande hot.

Republiken Mauritius, som påven besökte under sin resas sista dag den 9 september, består huvudsakligen av en strategiskt gynnsamt belägen vulkanö i Indiska oceanen, mellan Afrika och den indiska subkontinenten. Ön var först en portugisisk, sedan holländsk, fransk och till sist brittisk koloni. Av dagens befolkning på cirka 1,3 miljoner invånare är omkring två tredjedelar ättlingar till de plantagearbetare som rekryterades från det koloniala Indien och som hittills till övervägande del har varit hinduer. Det tropiska paradiset är en kulturell smältdegel, där franska, kinesiska, indiska och kreolska inflytanden blandas. I motsats till Moçambique och Madagaskar råder det i Mauritius ett påtagligt välstånd och en fungerande demokratisk samtalskultur. Franciskus besök den 9 september inföll på högtidsdagen för firandet av den franske prästen och missionären Père Laval (1803–1864), som i Mauritius särskilt ägnade sig åt själavården bland de frigivna slavarna. Påvens resa gick därför också till den 1979 helgonförklarade Père Lavals välbesökta grav. Cirka en tredjedel av ö-statens befolkning är kristen, varav de flesta är katoliker.

Påven ägnade sig även åt religionsdialog under besöket i de tre länderna. Elysha Netsarh, den kvicktänkta företrädaren för den lilla judiska församlingen på Madagaskar, betonade i mötet med påven att alla i hennes land bemöter påvebesöket ”med stor respekt”. Omkring 41 procent av befolkningen på Madagaskar är kristen, varav större delen är katolsk. Madagaskar är också känt för vissa egendomligheter bland sina fortfarande livaktiga stamreligioner – ”de dödas vändning”, där man tar upp de döda ur deras gravar och bär dem i processioner, är exempelvis en av öns turistattraktioner.

I Moçambique talade påven vid ett interreligiöst möte bland annat med unga muslimer och hinduer. Andelen muslimer i Moçambique ligger på cirka 18 procent, på Madagaskar är den under 10 procent. I båda länderna har andelen muslimer i befolkning vuxit snabbt. Med stöd från Gulfstaterna byggs det hela tiden fler moskéer, från vilka deras mission delvis utgår. Det ryktas om att kvinnor ibland får betalt för att bära burka, men falska rykten och sanning är ofta svåra att skilja åt.

Besöken hos karitativa projekt ligger Franciskus särskilt varmt om hjärtat. Och han uppmuntrade dem uttryckligen – till exempel ”Vänskapens stad” hos ”sopfolket” akamasoa i Madagaskar. I insatsen för det kristna budskapet handlar det dock inte om att prata ”om ’framgång’ eller ’motgång’, ’nyttan’ av vårt agerande eller vårt inflytande”, enligt Franciskus. Det avgörande är inte den egna berömmelsen eller de egna projekten – framlyfta i reklamfoldrar – utan medvetenheten om att vara på väg på Jesu uppdrag. Det var detta som motiverade de första lärjungarna och det är detta som det hänger på även i dag. Detta sade påven i Madagaskars huvudstad Antananarivo i ett tal till de församlade ämbetsbärarna från hela landet.

Det växande antalet katoliker i Afrika ger den afrikanska kyrkan en ständigt ökande betydelse inom världskyrkan. Den smittande afrikanska andliga sången och afrikansk kristen spiritualitet över huvud taget bidrar för närvarande till en hälsosam utveckling över hela Afrika. Kyrkoledarnas inställning till de stora inomkyrkliga reformfrågorna är dock som helhet konservativ. De även i Afrika bestående problemen med exempelvis sexuella övergrepp begångna av ämbetsbärare sopas fortfarande i stor utsträckning under mattan. Samtidigt kan många stift endast hålla sig flytande med massiva hjälpinsatser från kyrkliga biståndsorganisationer i det globala nord. Projektarbeten med utländsk finansiering spelar överallt en viktig roll och präglar tänkandet.

I detta sammanhang citerade påven en av sina favoritteologer, den tysk-italienske teologen Romano Guardini (1885–1968), vars saligförklaringsprocess pågår sedan 2017: den som tillber Gud är ”bevarad i sanningen. Han kan göra hur mycket fel som helst; och bli hur skakad och rastlös som helst – men till sist förblir dock inriktningen och ordningen för hans tillvaro tillförlitlig.”

 

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.

Detta är en aktuellt-text publicerad i Signum nr 7/2019.