Notre-Dame och civilisationens centrum

av JOHN SJÖGREN
Europa är i sorg. Reaktionerna på branden i Notre-Dame i Paris har varit häpnadsväckande starka. Alla är berörda. Ett annars ganska sekulariserat Europa tycks nu enat i sorgen över branden som ödelagt stora delar av den gotiska katedralen. Visst, Notre Dame är en symbol som bär på skönhets- och kulturvärden som alla, oavsett tro, kan se betydelsen av. Men de starka reaktionerna vittnar också om en instinktiv förståelse för att det är något heligt som nu gått upp i rök.

Notre-Dame, Paris.
Wikimedia commons.

Under tiden som branden rasar fylls mitt twitterflöde med kommentarer av typen: den europeiska civilisationen står i lågor. Det tycks mig riktigt. Och det är ganska talande att dessa katedraler, som skulle spegla det centrala i vår västerländska civilisation, är storslagna uttryck för vår transcendenta längtan; människan som sträcker sig efter Gud. Eller kanske ännu hellre: himlen som stigit ner på jorden. För vad är de stora katedralerna, och för den delen varje kyrkobyggnad, om inte en mötesplats mellan himmel och jord. En byggnad där Kristus, genom den invigda hostian, är konkret och påtagligt närvarande.

Kyrkan, och de stora katedralerna, ska vara en plats där allting är ordnat på rätt sätt; i lovprisning riktat mot Gud. Här råder sann civilisation. Katedralen ska vara en avspegling av den himmelska härligheten och i mässan som firas där är Guds rike för en kort stund realiserat. Genom en fallen värld rör sig kyrkan långsamt genom tiden, håller fram och bevarar sin skatt för mänskligheten. Jag vet ingen vackrare och mer utmärkt symbol för detta än Notre Dame, där hon likt ett stadigt skepp, ett slags Noas ark, flyter fram på Seine, mitt i staden tumult.

I sin självbiografiska bok The Seven Storey Mountain beskriver Thomas Merton vikten av att kyrkobyggnaden är belägen just i centrum av staden. Det är när han befinner sig i den lilla franska byn St. Antonin, där Merton bodde en tid som barn, som han drabbas av detta faktum. Allt är centrerat kring och riktat mot kyrkan. Allting samlas och förenas av denna plats. Merton beskriver hur kyrkans centrala position, hur tornspiran som i mitten av staden sträcker sig mot himlen, blir en ständig påminnelse om vad som är alla skapade varelsers yttersta bestämmelse: att lyfta sig själva mot Gud och proklamera hans härlighet. Merton skriver: ”O vilken stor sak det är att leva på en plats som är konstruerad så att du, trots dig själv, tvingas leva åtminstone som en skenbart kontemplativ människa! Där din blick hela dagen, gång på gång, tvingas vända sig mot huset som gömmer den sakramentalt närvarande Kristus.”

Jag vill ändå tro att den gemensamma sorg som nu tar sig uttryck över det brandhärjade Notre Dame någonstans handlar om detta; förlusten av den sammanhållande och heliga punkt som binder samman ett samhälle. Och att vår civilisation bara har ett hållbart centrum: Jesus Kristus.

John Sjögren 2019-04-16