Nyheten om kyrkbygget i Istanbul: en ”stor förpackning med litet innehåll”

Den turkiska pressen förkunnade nyheten om det godkända kyrkbygget som ett glädjebudskap vid förra veckoslutet och internationella medier stämde in i lovsången [läs exempelvis nyhet från Catholic Herald översatt och utlagd på Signums hemsida här]. För första gången på ett sekel skulle en ny kyrka få byggas, på stadens mark, med den turkiska regeringens välsignelse – så sade ministerpresident Ahmet Davutoglu i samband med sitt möte med ledare och icke-muslimska samfund.

Framställt på det sättet var det otvivelaktigt en god nyhet – fast det var väl ingen tillfällighet att den kungjordes i början av detta år, då man i resten av världen drar sig till minnes massakrerna på de anatoliska kristna 1915. Vid närmare granskning belyser fallet snarare hur den turkiska regimen umgås med landets kristna minoriteter.

Det minsta problemet med nyheten är att den inte är någon nyhet. För det av den syrisk-ortodoxa kyrkan planerade nybygget av en kyrka i stadsdelen Yeşilköy i Istanbul [bilden] hade tillstånd getts redan för tre år sedan och även marken hade då upplåtits av staden. Det var bara det att inte ens grundstenen hade kunnat läggas, på grund av att turkiska myndigheter hade en del invändningar, särskilt naturskyddsmyndigheten, eftersom några träd måste fällas. Sedan krävde man att de anslagna 900 kvadratmeterna skulle minskas till hälften.

Det som väger tyngre är att den mark som staden ställt till förfogande inte alls är stadens mark, utan hör till en romersk katolsk kyrkogård. Marken hade skänkts 1868 av en församlingsmedlem. Den exproprierades 1950 av staden och kyrkogården stängdes därefter. I samband med de turkiska reformerna vid senaste sekelskiftet hade den katolska kyrkan hoppats att få tillbaka kyrkogården. I stället blev den syrisk-ortodoxa församlingen erbjuden marken. Den katolska församlingen anförde genom sina advokater en protest, men den förklingade lika ohörd som den som anfördes av syrisk-ortodoxa intellektuella.

Statliga exproprieringar har för de kristna minoriteterna i Turkiet varit ett genomgående ledmotiv, från den ödesdigra särbeskattningen på 1940-talet, över exproprieringarna efter 1936 och indragningen av fördrivna grekers egendom under 1950-och 60-talen ända fram till förstatligandet av det syrisk-ortodoxa klostret Mor Gabriels [bilden] och andra araméers jordegendomar i sydöstra Turkiet på 1990-talet.

Att de syrisk-ortodoxa kristna – som också benämns araméer eller assyrier – över huvud taget behöver en ny kyrka i Istanbul hänger samman med att de under de senaste årtiondena fördrivits från sina gamla hemtrakter i sydöstra Turkiet. Eftersom den turkiska staten inte erkänner dem som en egen minoritet åtnjuter de inte de begränsade rättigheter som andra minoriteter, såsom armenier, greker och judar. I dag lever ännu endast 2 000 till 3 000 araméer i sydöstra Anatolien, men 200 000 till 300 000 i Västeuropa och omkring 20 000 i Istanbul, där de har en enda kyrka, med blott 300 platser. De firar sina gudstjänster i skift som gäster i katolska kyrkor.

Huruvida förhållandena kan komma att ändras efter jubelmeddelandet vid förra veckoslutet finns det skäl att ställa sig skeptisk inför. Ministerpresident Davotoglu avgav inget konkret löfte vid det inofficiella mötet med kyrkoledarna, utan sade enbart att han ”skulle ta sig an ärendet”.

Kathpress 2015-01-06