Omvänd er!

av HEINZ WERNER WESSLER

– Strävan efter sanningen utgör grunden för ett religiöst liv.

Finns det verkligen någon anledning för döpta, konfirmerade och troende kristna att lyssna till uppmaningen ”Omvänd er och tro på budskapet!” (Mark 1:15)? Är inte denna insisterande uppfordran till skattebetalande kristna ganska meningslös? Varför skulle den lilla flocken kyrkobesökare, som ju trots allt har tagit sig till kyrkan, behöva lystra till denna uppmaning som om det vore något fel på deras tro?

Det är intressant att konstatera att medlemmar av icke-kristna religioner har blivit djupt inspirerade av den uppmaning till omvändelse (dvs. konversion) som möter oss i evangelierna. Det är en nyttig påminnelse om att omvändelse är ett mångfasetterat fenomen som inte enbart handlar om byte av religiös tillhörighet. Mahatma Gandhi (1869–1948) skrev ofta om ”hjärtats omvändelse”, som han kände till från sin läsning av Bibeln. Han såg det som en uppgift för hängivna själar i alla religioner: ”Min ansträngning bör aldrig övertyga någon annan om min tro men göra honom till en bättre anhängare av sin egen tro” (intervju i Young India, 21 mars 1929). Gandhi såg strävan efter personligt växande i det religiösa livet som ett tecken på sann kärlek till Gud. Bortom alla ritualer och dogmer är hjärtats omvändelse måttet på sann religion. Enligt Gandhi är omvändelse en skyldighet för alla, oberoende av vilken religion man tillhör.

Gandhi, som av andra skäl är ganska kontroversiell i Indien i dag, ansåg dock att människan ska följa den religion som hon är född in i. Att konvertera till en annan religion betraktade han som ett slags systemfel – människan ska förbli där hon hör hemma, hon ska inte välja själv. Den annars ofta så kloke Gandhi undervärderade därmed betydelsen av det egna personliga ställningstagandet, liksom även det historiska faktum att religiösa lojaliteter inom befolkningar ofta har skiftat världen över.

I tider av globalisering, med ökande migration och sönderfallande traditioner, kommer nedärvda religiösa identiteter att ifrågasättas allt oftare. Det skapar osäkerhet, vilket i sin tur leder inte bara till agnosticism utan även till omvändelser, i vissa fall i form av radikalisering. Fanatism och terrorism uppstår i synnerhet där tradition konfronteras med modernitet. Dagens självmordsbombare är ofta människor som känner modernitetens frestelser väl. Vi ser det exempelvis i en viss typ av islamism som lär ut att konversion innebär beredskap att offra sitt liv i våldsdåd som samtidigt skickar många andra människor i döden. Det visar att konversion kan vara ett högst ambivalent fenomen.

I västerlandet tenderar man i allmänhet att se konversion som något som angår andra – inte en själv. Kanske är det någonting för ångerfulla blivande helgon, eller kanske ännu hellre för de icke-kristna folken i Afrika och Asien som fortfarande behöver lära sig att tro. För deras kristnande bes det fortfarande, om än inte med samma iver som bland tidigare generationer. Kopplingen mellan kolonialismen och det kristna missionsuppdraget har för oss i dag blivit en nagel i ögat. Kristen tro är dessutom heller ingen quick fix som garanterar individens mognad.

”Som jag ser det blir det problematiskt när människor stänger in sig i sig själva och börjar betrakta det egna livet som färdigt och perfekt i sig självt”, säger påven Franciskus (intervju med Ulf Jonsson, Signum nr 7/2016). Det påpekandet är, antar jag, riktat till alla människor, inte bara till katols­ka kristna utan också till andra troende – även buddhister, muslimer och alla andra – samt även till de icke-troende. Och på sitt okonstlade sätt fortsätter påven att uppmuntra oss: ”vi behöver varandra för att bli heliga” (predikan i mässan på Alla helgons dag i Malmö).

Ända sedan början har kristendomen uppfattat sig själv som stående i den antika filosofins tradition och i motsättning till antikens religioner. Som ett resultat av detta ser kristendomen människan först och främst som en självständig individ som fattar egna beslut. Hon är inte bara en representant för ett kollektiv, vars tro och regler hon följer. Vi behöver också varandra, men inte för att offra oss för en nation eller någon annan typ av större gemenskap, utan för att hjälpa varandra att bli mogna individer. Den som är villig att fatta personliga beslut som kan få radikala konsekvenser är den ideala kandidaten för det kristna uppdraget. Den inställningen gjorde kristendomen, inom loppet av tre århundraden, till den dominerande religionen i hela Romarriket. En kristen martyr är en person som följer sitt samvete även då det får de mest fruktansvärda konsekvenser för det egna livet – men utan att andra kommer till skada.

Många kristna, framför allt i väst, ser i dag med skepsis på missionsbefallningen. Man frågar sig om inte var och en får bli salig på sin egen tro. Idén om ”enhet i mångfald” uppskattas numera i både ekumeniska och interreligiösa sammanhang. Men det är viktigt att upprätthålla och stärka urskillningsförmågan. Formeln ”de abrahamitiska religionerna” skulle kanske kunna stärka andan av gemenskap mellan judendom, kristendom och islam. Men man måste då se att man samtidigt gräver nya diken, nämligen gentemot buddhism, hinduism och andra östasiatiska religioner. Därmed undviker man exempelvis att på allvar befatta sig med det mahayana-buddhistiska idealet med bodhisattvan som avstår från sin egen frälsning till förmån för tjänandet av andra.

Vad vi i dag bör eftersträva är en attityd som erkänner att det finns värdefulla insikter också i andra religioner, utan att falla för frestelsen att se allting i religionernas värld som relativt. Strävan efter sanningen ligger ju till grund för ett religiöst liv. Den hållningen går väl ihop med övertygelsen att interreligiös dialog och mission inte utesluter utan tvärtom kompletterar varandra. Mission är en appell att lyssna till sitt samvete, till vår inre röst, vilket ibland kan skaka om grunden för det som definierar oss. Sådana erfarenheter kan leda till att man byter religiös identitet. Det säger sig självt att en sådan äkta omvändelse är något som varken kan eller får påtvingas människor utifrån; den kan bara ske av egen fri vilja och med respekt för andras frihet.

Omvändelse finns i olika former. Den kan erfaras som en uppmaning att fördjupa ens hittillsvarande tro. Men den kan också förnimmas som en uppmaning, ja som en skyldighet, att byta religiös tillhörighet. I varje humant samhälle finns plats för båda dessa fenomen. Respekten för religionsfrihet är ett avgörande lackmustest på graden av civilisation och humanitet. Att kraftfullt stå upp för religionsfriheten är därför en angelägen uppgift för varje stat och varje regering som anser sig ha något viktigt att bidra med till mänsklighetens bästa.

 

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.