Patriark Bartholomaios och Ukraina

Ett upprop från den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios I, för kyrklig och politisk-militär fred i världens näst största ortodoxa land tas emot väl. Patriarken riktade detta budskap i början av juli till journalister från Ukraina då de besökte Phanar. Som företrädare för ”Kievs moderkyrka Konstantinopel” avstod han då i hög grad från sin vanliga återhållsamhet vid officiella ställningstaganden och hänsyn till ryska anspråk på jurisdiktion. Indirekt men entydigt ställde då patriarken i fråga om någon av hans föregångare någonsin definitivt och fullständigt ”avträtt” kyrkan i Ukraina till Moskva.

Likaså rättfärdigade han ansträngningarna från den efterkommunistiska politiska ledningen i Kiev att i Ukraina åter skapa en både enad och självständig (autokefal) ortodox kyrka. Detta uttalande hälsades och spriddes både av det från Moskva lösgjorda ”patriarkatet Kiev” och ”autokefalisterna” och den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina genom dess informationstjänst RISU.

I sitt budskap till Ukrainas folk understryker Bartholomaios I inledningsvis i detalj de kristna journalisternas uppdrag ”att framför allt tjäna sanningens utbredande”. I det kvartssekel som gått sedan hans tillträde 1991 – som sammanföll med Sovjetunionens upplösning – har han flera gånger gett prov på sin kärlek till Ukrainas folk: ”Med stor rörelse tänker jag på mitt besök i Ukraina 2008.” Därefter har ständigt på nytt den ekumeniske patriarkens förbundenhet med Ukrainas folk besannats: ”Det förvånar inte, eftersom de andliga banden mellan Ukraina och dess moderkyrka inte kan upplösas.”

I detta uttalande ser iakttagare i både Phanar och Kiev att Bartholomaios distanserar sig från den ryska uppfattningen, enligt vilken den andliga jurisdiktionen över Ukrainas ortodoxa kristna slutgiltigt under 1600-talet avträdes av Konstantinopel till den ryska kyrkan. ”Ukrainas folk har under den helige storfursten Vladimir i Kiev mottagit dopet till kristen tro från Bysans. Därför förblir Konstantinopels kyrka för alltid Ukrainas moderkyrka. Som en kärleksfull moder kan hon aldrig lämna sina andliga barn i sticket, allra minst i stunder av prövningar och nöd”, heter det vidare. Därför ”ber vi för det ukrainska folkets enhet. Vi ber om fred i Ukraina. Vi hoppas att krigets brodermord tar ett slut.”

Avslutningsvis ställer sig den ekumeniske patriarken bakom nästan alla ukrainska statschefers bemödande om en egen ortodox kyrka för det fria Ukraina: från oavhängighetens president Leonid Kravtsjuk över Leonid Kutsjma och Viktor Jevtusjenko till dagens statschef Petro Porosjenko. Just det anses av Moskva vara en inblandning i inre kyrkliga angelägenheter.

Bartholomaios ser i detta i stället ett på allt sätt stabiliserande skeende, något som var fallet redan 988 då Kievs Rus döptes. Redan då var religiösa intressen förenade med statsangelägenheter och offentlig välfärd: ”Till en början kan kristendomens införande som statsreligion främst ha skett utifrån politiska grunder, men avsikten var likväl att skapa förutsättningar för fred och stabilitet, då kultur och också en religiös-andlig utveckling kunde blomstra. Detsamma gäller också i dag: endräkt och fred är mycket önskvärda och viktiga för Ukrainas folk och kyrka.”

Kathpress 2017-07-11