Perspektiv från Akademiska sjukhuset i Uppsala

av EVELINA ROSENQVIST

På mindre än en vecka förvandlas kirurgmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala till en ny akutmottagning. Utrustning flyttas över, och man får leta långa stunder för att hitta öronkikare och reflexhammare. Sekreterare jagas bort från sina vanliga rum, som möbleras om till läkarexpeditioner och sköterskestationer. Anledningen är förstås coronaviruset.

I mitt arbete som läkare inom internmedicin ingår mycket tjänstgöring på akuten, och under vårens första våg av covid-19 arbetar jag både på den vanliga akutmottagningen, där patienter med möjlig smitta tas om hand, och på den förhoppningsvis coronafria sektionen, som slagits upp i kirurgmottagningens lokaler. Yrkesmässigt är det en spännande tid. Vården lär sig snabbt hur coronasjukdomen yttrar sig, och när man ska misstänka den. Det växer långsamt fram en kunskap om vilka behandlingar som fungerar. Men patienterna som drabbas har inte tid att vänta. Vi måste vårda dem innan vi vet hur vi ska göra det, och innan vi vet vilken utrustning som egentligen skyddar oss själva. Hela världens sjukhus konkurrerar om samma skyddsutrustning, som måste sparas till de situationer där den verkligen är nödvändig. Andningsmaskerna räcker till på akuten, men plastförklädena vi får in ser ut, och känns, som sopsäckar.

Verkligheterna krockar. I vardagen har jag svårt att förstå att den här osynliga fienden finns på riktigt, trots att nyheterna knappast talar om något annat. På akutrummet tittar jag in i ögonen på den 50-årige mannen som inte klarar av att syresätta blodet. Svenska är inte hans modersmål, men vi förstår att han är förvirrad. Snabbt flyttas han upp till intensiven för att läggas i respirator. Tidigare var han helt frisk. Samtidigt fylls den covidfria akutmottagningens väntrum med patienter. Några sätter sig på golvet i korridoren utanför, blundar och lutar ryggen mot väggen.

Situationen ställer krav på oss att göra svåra val och fatta beslut. I Aftonbladet skriver studenten Hedda Ljunggren om hur de unga fortsätter att festa, trots risken att smitta andra [läs mer här]. Den äldre generationen har inte lyssnat när de varnat om global uppvärmning. Varför ska de unga nu ge upp sin livskvalitet på kort sikt, om klimatförändringarna tar ifrån dem deras framtid?

Under den här perioden läser jag en del om stoicismen, en av antikens stora filosofiska riktningar, som var i omlopp i den värld där kristendomen uppstod. Stoikerna ansåg att det enda sanna goda är att behålla sin rationalitet, oavsett vilka omständigheter man befinner sig i. De tyckte inte att känslor i sig är onda, men heller inte betydelsefulla. Hälsa är att föredra framför sjukdom, men det är det egna tankesvaret på vad som drabbar en som är det viktiga. Pandemin påminner oss också om hur mycket som ligger utanför vår kontroll, och nog kan ett stoiskt förhållningssätt vara ångestlindrande.

Men kristendomen har ett annat perspektiv. Sjukdomar, lidande och död är verkligen i sig onda, och våra känslor och reaktioner är giltiga. Någon lider med oss. Men allt ändras också av tron på en framtid utan ondska, en framtid som inte gör lidandet här och nu mindre smärtsamt, men mindre övermannande. Mannen jag träffade på akutrummet kom inte ur respiratorn. Hans organ tog för mycket skada av sjukdomen, och han vaknade aldrig igen.

En pandemi kan inte pågå för evigt. Jag hoppas att tron på en ljus framtid hjälper oss att till dess ta hand om varandra och fatta de beslut som räddar liv.

Evelina Rosenqvist 2020-11-26

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av EVELINA ROSENQVIST

På mindre än en vecka förvandlas kirurgmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala till en ny akutmottagning. Utrustning flyttas över, och man får leta långa stunder för att hitta öronkikare och reflexhammare. Sekreterare jagas bort från sina vanliga rum, som möbleras om till läkarexpeditioner och sköterskestationer. Anledningen är förstås coronaviruset.

I mitt arbete som läkare inom internmedicin ingår mycket tjänstgöring på akuten, och under vårens första våg av covid-19 arbetar jag både på den vanliga akutmottagningen, där patienter med möjlig smitta tas om hand, och på den förhoppningsvis coronafria sektionen, som slagits upp i kirurgmottagningens lokaler. Yrkesmässigt är det en spännande tid. Vården lär sig snabbt hur coronasjukdomen yttrar sig, och när man ska misstänka den. Det växer långsamt fram en kunskap om vilka behandlingar som fungerar. Men patienterna som drabbas har inte tid att vänta. Vi måste vårda dem innan vi vet hur vi ska göra det, och innan vi vet vilken utrustning som egentligen skyddar oss själva. Hela världens sjukhus konkurrerar om samma skyddsutrustning, som måste sparas till de situationer där den verkligen är nödvändig. Andningsmaskerna räcker till på akuten, men plastförklädena vi får in ser ut, och känns, som sopsäckar.

Verkligheterna krockar. I vardagen har jag svårt att förstå att den här osynliga fienden finns på riktigt, trots att nyheterna knappast talar om något annat. På akutrummet tittar jag in i ögonen på den 50-årige mannen som inte klarar av att syresätta blodet. Svenska är inte hans modersmål, men vi förstår att han är förvirrad. Snabbt flyttas han upp till intensiven för att läggas i respirator. Tidigare var han helt frisk. Samtidigt fylls den covidfria akutmottagningens väntrum med patienter. Några sätter sig på golvet i korridoren utanför, blundar och lutar ryggen mot väggen.

Situationen ställer krav på oss att göra svåra val och fatta beslut. I Aftonbladet skriver studenten Hedda Ljunggren om hur de unga fortsätter att festa, trots risken att smitta andra [läs mer här]. Den äldre generationen har inte lyssnat när de varnat om global uppvärmning. Varför ska de unga nu ge upp sin livskvalitet på kort sikt, om klimatförändringarna tar ifrån dem deras framtid?

Under den här perioden läser jag en del om stoicismen, en av antikens stora filosofiska riktningar, som var i omlopp i den värld där kristendomen uppstod. Stoikerna ansåg att det enda sanna goda är att behålla sin rationalitet, oavsett vilka omständigheter man befinner sig i. De tyckte inte att känslor i sig är onda, men heller inte betydelsefulla. Hälsa är att föredra framför sjukdom, men det är det egna tankesvaret på vad som drabbar en som är det viktiga. Pandemin påminner oss också om hur mycket som ligger utanför vår kontroll, och nog kan ett stoiskt förhållningssätt vara ångestlindrande.

Men kristendomen har ett annat perspektiv. Sjukdomar, lidande och död är verkligen i sig onda, och våra känslor och reaktioner är giltiga. Någon lider med oss. Men allt ändras också av tron på en framtid utan ondska, en framtid som inte gör lidandet här och nu mindre smärtsamt, men mindre övermannande. Mannen jag träffade på akutrummet kom inte ur respiratorn. Hans organ tog för mycket skada av sjukdomen, och han vaknade aldrig igen.

En pandemi kan inte pågå för evigt. Jag hoppas att tron på en ljus framtid hjälper oss att till dess ta hand om varandra och fatta de beslut som räddar liv.

Evelina Rosenqvist 2020-11-26

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.