Relationens (o)begripliga logik

GÄSTKRÖNIKÖR: LENA ANDERSSON

För fem år sedan gav jag ut romanen Egenmäktigt förfarande. Den handlar, kan man säga, om två personers oförenliga syn på kärleksrelationens ideala form. Boken översattes till många språk och det var i det sammanhanget jag gjorde en frapperande iakttagelse. Huvudpersonen Ester Nilsson möttes av stor förståelse och identifikation i katolska kulturer. I Spanien, Mexiko, Italien, Litauen och i viss mån Frankrike var mottagandet helt utan filter.

I anglosaxiska länder däremot, och nordiska, har en påtaglig ambivalens visat sig inför Esters beteende och en under obegriplighetens slöja vilande undran: ”Vad är det hon inte förstår? De träffas lite och sedan vill inte han.”

Många läsare utanför de sofistiska kretsarna begrep även i dessa länder vad det var hon inte förstod, men i katolska länder var det knappt någon ens bland journalister och akademiker som undrade vad Ester höll på med.

Hon blir alltså på romanens första sidor förälskad i Hugo Rask, vars intresse genast väcks varvid de inleder förstadiet till en kärleksrelation. De börjar söka varandras sällskap sena kvällar och nätter; yttranden fälls, blickar utbyts och stämningar uppstår som gör att ingen kan missta sig på vart de är på väg. Efter tre månader har de tre erotiska möten inom loppet av en vecka. Allt sammantaget och med beaktande av dessa orsakskedjor anser Ester nu att de har nått nästa nivå av förbundenhet, och förpliktelse.

Då bryter Hugo ordlöst med henne. Av bekvämlighetsskäl har han nämligen anammat relationsnihilismens credo: ingen handling betyder något särskilt, kausalitet finns inte, teleologi är metafysik och sex har inte större tyngd än att säga hej.

Esters motsatta uppfattning är, vill jag understryka, inte resultatet av den heta lidelsens önsketänkande utan av ett analytiskt antagande av filosofisk art, ett antagande som är fullt begripligt i katolska kulturer: Världen och interaktionen i den är ordnad på ett visst sätt och går att tolka logiskt. Aristoteles och Platon är där inte föremål för förkastelsedomar utan källor till ontologisk insikt.

I protestantiska länder har i stället poststrukturalismen, som följer av nihilismen, vunnit stora insteg. Världen är inte utan skapas av människan, främst genom hennes språk. I stället för att söka tingens kärna och natur ska man försöka dekonstruera de ”myter” och ”narrativ” som gömmer sig i vårt tankeliv. Sanningen står ingenstans att finna utom i fysikens empiri och matematikens axiom. Resten är berättelser som ska avslöjas som ideologi.

Ingen kan enligt nihilismen påstå att det går att tolka tre månaders ömsesidigt kurtiserande som följs av flera sexuella möten som en inteckning och ett löfte. Ingen kan hävda att två personer befinner sig i en händelsekedja med en riktning. Något sådant ”finns inte”.

Ändå påstår Ester allt detta, ty hon är inte nihilist, och jag håller med. Relationer har som allt annat en logisk form, en idé. I Sverige har vi emellertid gjort vårt yttersta för att avfärda idéläran – och blivit oförståndigare på kuppen.

 

Lena Andersson är författare och journalist, Stockholm.