Riskerar solidariteten att helt försvinna?

av HEINZ WERNER WESSLER

Under dessa månader, veckor och dagar sprider sig covid-19 orsakad av coronaviruset över hela världen. Följderna över kontinenterna är hisnande: statsledningar vidtar – på inrådan av epidemiologer – drastiska åtgärder som närmar sig totala avspärrningar. Antalet insjuknade i länderna i syd växer långsammare än i Europa och det globala nord. På grund av minskat resande är tillflödet mindre. Men utbredningen på väg. Viruset är redan mer eller mindre spritt över hela jordklotet.

Redan inom EU är solidariteten med människor i andra länder inte särskilt utpräglad. Eller har någon hört talas om svenska frivilliga som arbetare i italienska eller spanska sjukhus? Den största oron handlar dock om att Afrika, Latinamerika och de fattiga länderna i Asien i samband med pandemins offer skulle drabbas av en gigantisk ”avsolidarisering”. Där infektionsvågen skoningslöst skulle skölja över underklassen i denna värld. Ledaren för världshälsoorganisationen, WHO, Tedor Adhanom Ghebreyesus varnar med rätta för detta.

Fortfarande år 2020 lever nästan 50 procent av jordens befolkning under prekära levnadsvillkor. Till och med de enklaste hygienåtgärder eller andra preventionsformer är knappt genomförbara bland de fattiga i framför allt de snabbt växande metropolerna i syd. Dessutom kan människor som lever på existensminimum knappast klara ett längre inkomstbortfall på grund av sjukdom.

Därtill kommer undernäring och det stora antalet människor som bär på andra sjukdomar, som gör dem särskilt känsliga för viruset. Till dessa hör de stora antalet människor som har insjuknat i malaria och tuberkulos i länderna söder om Sahara, men också de många hiv-positiva i Sydafrika och Botswana. Visserligen är befolkningen särskilt i länderna kring Sahara mycket yngre än den i Europa, men dessa faktorer kommer att leda till en oerhört snabb ökning av antalet smittade med ett stort antal livshotande sjukdomstillstånd och förödande ekonomiska konsekvenser som följd.

På många håll i syd råder ett utpräglat klassystem inom hälso- och sjukvården: de som har råd faller tillbaka på privata kliniker, som står i motsats till det utslitna hälso- och sjukvårdssystemet för de fattiga. Inte heller nätverket av kyrkliga sjukhus kan fylla de strukturella luckorna – även de som uttryckligen vårdar de fattiga är en droppe i havet. Visserligen iordningställs just nu febrilt intensivvårdsstationer, framför allt försedda med respiratorer, men efterfrågan torde på kort tid flerfaldigt överstiga tillgången.

Särskilt utsatta är flyktingarna. I synnerhet i lägren som anförtrotts det kroniskt underfinansierade UNHCR, WHO och internationella regeringsoberoende organisationer (NGO) – exempelvis i Dadaab i Garissadistriktet i Kenya, där cirka 400 000 somaliska flyktingar lever – finns det endast ett ytterst begränsat hälso- och sjukvårdssystem. Till detta kommer att det på grund av det på grund av den begränsade internationella rörligheten är svårt att snabbt få utrustning och medicinsk personal på plats och skapa en insatsberedskap – som till exempel under ebolakrisen.

Det är också viktigt att man lyckas avvärja de ekonomiska följderna av krisen. Till detta hör i första hand ett anstånd med skuldåterbetalningar, för att frigöra medel i statsbudgeten för hälso- och sjukvårdssektorn. Länderna söder om Sahara var redan före coronakrisen på väg att halka ner i en ny, allvarlig skuldkris. Sverige och Europa får inte bli passiva åskådare till en hotande, elakartad eskalering av klyftan mellan nord och syd.

Heinz Werner Kessler 2020-03-30

Detta är en opinionstext, åsikterna är författarens egna.

Caritas fasteinsamling går i år till Zimbabwe. Klicka på länken här