Sakrament och epidemier

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS JOSEPH WHITE

Årets påsk var annorlunda, då en majoritet av katolikerna i stora delar av världen saknade tillgång till sakramenten. Biskopars val att hålla kyrkorna stängda har lett till kritik, och debatten i katolska gemenskaper har stundtals varit hård. Dominikanpatern Thomas Joseph White, direktor för det thomistiska institutet vid dominikanordens universitet Angelicum i Rom, behandlar i nedanstående artikel frågan om kyrkans hantering av epidemifaran. Artikeln publicerades ursprungligen på den ekumeniska tidskriften First Things hemsida den 9 april. Syftet med artikeln är ge några reflektioner kring frågan, i stor medvetenhet om ämnets komplexitet, grundade i katolska principer och en realistisk uppskattning av den nuvarande situationen, som hjälp att nå fram till väl avvägda och ändamålsenliga ställningstaganden i frågan.

Jag vill börja med ett påpekande som har sin grund i naturrätten, eller den så kallade naturliga lagen. Staten har en fundamental plikt att skydda mänskligt liv, särskilt när hotet är starkt. Denna plikt träder i kraft under en epidemi om det finns risk för en generell kollaps av sjukvårdssystemet på grund av ett snabbt och överväldigande inflöde av nya fall med dödlig sjukdom, vilket definitivt är fallet med covid-19. I en situation där vårdsystemet brakar samman, kommer många fler att dö i sjukdomen, och många icke-relaterade skador och sjukdomar kommer dessutom inte längre att kunna vårdas på ett säkert sätt. Staten har då en moralisk plikt att söka hindra eller sakta ner sjukdomsspridningen. Genom att införa en omfattande men tillfällig karantän, försöker regeringar världen över följa såväl traditionella och beprövade åtgärder som vetenskapligt välgrundade råd. Genom att göra detta handlar de, trots att politiska organisationer har sina brister eftersom också de är påverkade av synd, i enlighet med den grundläggande och i sig själv goda mänskliga böjelsen att skydda liv. Regeringar är skadade av syndens påverkan, men de är inte för den skull helt depraverade. De kan fortfarande söka och upprätthålla det naturligt goda, såsom de i detta fall gör.

Dessutom, eftersom tillfälliga (två eller tre månader långa) karantänåtgärder är själva kärnan i strävan att få ner smittspridningen till hanterliga nivåer, så att samhället hinner lära sig hantera sjukdomen bättre, är införandet av karantän ett nödvändigt första steg i återuppbyggandet av den gemensamma ekonomiska välfärden och av våra mänskliga friheter. Att ställa dessa båda värden mot varandra, hälsan och välståndet, är vetenskapligt orealistiskt och etiskt ansvarslöst.

Den katolska förståelsen av solidaritet och det gemensamma goda kan och bör på ett naturligt sätt samverka med myndigheternas krav på införandet av en tillfällig karantän. Man bör därför inte i namn av en ogenomtänkt och överdriven libertarianism protestera mot införandet av karantänåtgärder. Det är sant att kristna kan och ska upprätthålla en välavvägd distans till politiska regimer och till staten, särskilt när dessa oberättigat ignorerar den naturliga lagens moraliska förpliktelser eller inkräktar på religionsfriheten. Men kristna måste också vara på sin vakt både mot en överdriven individualism, mot magiskt tänkande som bortser från vetenskaplig evidens, liksom mot en religiöst motiverad narcissism. Att protestera mot karantänåtgärder för att dessa stör ens livsstil och personliga val kan vara ett tecken på malplacerad individualism, verklighetsförnekelse och medelklassprivilegier. Därtill är det i denna tid uppenbart att den nationella gemenskapen måste bygga överenskommelser om hantering av hälsoläget som kan fungera som förebilder i större politiska och religiösa debatter. Här borde kristna visa prov på solidaritet i strävan efter det gemensamma goda och hjälpa till att bygga upp en större medkänsla med dem som är särskilt utsatta: äldre, personer med nedsatt allmäntillstånd, personer med funktionshinder och de fattiga som alltid lever med större ohälsa, för att inte tala om de unga och normalfriska, som också dör av denna sjukdom. Att orsaka splittring genom att ifrågasätta det grundläggande goda i att skydda mänskligt liv genom införandet av måttfulla karantänåtgärder står i strid mot en sådan eftersträvansvärd solidaritet och medkänsla.

Sakramenten i pestens tid

Det första som kan sägas om inställandet av offentliga mässor är att det varken är ett nytt fenomen eller att det finns några bevis för att det skulle bero på en sekulär mentalitet. Det finns tvärtom tydliga bevis på att kyrkan under medeltiden och senare såväl i Europa som USA har svarat på pandemier på detta sätt, och att det är en såväl traditionell som beprövad metod. S:t Carlo Borromeo har nämnts en del i dessa diskussioner. Han stängde Milanos kyrkor på grund av en pest 1576–1577. Under denna tid såg han till att mässor kunde celebreras utomhus och i vägkorsningar så att människor kunde delta från sina fönster. [Det var ovanligt att folk deltog i kommunionen. De få kommunikanterna mottog kommunionen enskilt vid sina hem, rättelse övers.]. Kyrkstängningen pågick i två år. Det finns många andra medeltida och tidigmoderna exempel som kunde redovisas, men mer nyligen, år 1918, var det spanska sjukan som gjorde att många kyrkor i USA slutade fira offentlig liturgi. I New Orleans (som knappast kan anklagas för att vara protestantiskt präglat) beordrade staden att kyrkorna skulle stängas, mot vilket en del katolska präster invände att detta inte hade gjorts under tidigare epidemier. Men de hade fel. Äldre tiders moralteologiska läroböcker nämner tvärtom ofta pest som ett av skälen till att en präst kan fira mässan privat, utan ministranter eller församling, vilket visar att moralteologer i äldre tid förstod att präster inte alltid kan fira mässan offentligt under sådana tider. Kontentan av detta är alltså att den katolska kyrkan generellt har gjort vad som varit rimligt för att stoppa sjukdomsspridning och följa myndigheternas anvisningar. Kyrkan såg till att skava lite och stod emot anvisningar som var tydligt orimliga, men när offentliga mässor behövde ställas in har kyrkan handlat just så. Som kontrast kan man nämna rörelsen ”Christian Science” i USA, som 1918 vägrade att stänga sina kyrkor med hänvisning till sin andliga överlägsenhet. De ansåg att om man bara var tillräckligt from, så skulle man inte påverkas av sjukdomen och inte heller sprida den vidare till andra. I det fallet ersattes naturen av ett krav på ständiga mirakler, och sunt förnuft fick ge vika för fåfängt andligt övermod. Ett sådant sätt att tänka är exempel på vad gammal god teologi kallar ”heresi”.

För det andra är det högst oetiskt att tillskriva den katolska kyrkans ledarskap att de huvudsakligen bara är ute efter att skydda sig själva mot sjukdom (den tekniska termen för sådana uttalanden är ”förtal”). Bis­kopar och präster har faktiskt rätt att försöka undvika att bli sjuka, och denna naturliga rätt kan inte nekas dem även om man inte är överens med alla de överväganden som de gör i samband med pandemin. Men ännu viktigare är att präster i sin omsorg om församlingen kan sprida smittan vidare till riskgrupper, som då löper högre risk att dö. (När jag skriver detta, har under den senaste veckan två äldre dominikanpräster som jag känner dött av viruset, och dussintals andra kämpar med sjukdomen. Jag undrar hur många av mina medbröder som måste dö innan kritikerna medger att det är rimligt att yngre präster som lever i samma kommunitet som äldre präster tar försiktighetsåtgärderna på allvar?) Men dessa invändningar, om än legitima, är ändå sekundära. Kärnfrågan för biskoparna är att skydda andra. Viruset sprids genom socialt umgänge, svårare än så är det inte. De som bär på viruset är ofta symtomfria och kan smitta även när de tror att de är friska nog för att fira eller delta i mässan. Om präster firar mässan med församlingen och sedan besöker någon som är över 50 år, eller om de först besöker sjuka och sedan firar mässan med församlingen, kan de sprida smitta såväl indirekt (genom att samla människor) som direkt (genom att själva vara smittbärande). Under sådana förutsättningar är det inte bara förnuftigt, utan tveklöst moraliskt försvarbart, att ställa in offentliga mässor.

Detta är fallet även när det finns präster som heroiskt är beredda att exponera sig för sjukdomen för andras bästa och för andras andliga hälsa. I katolsk tradition är sådant mod hos präster och ordensvigda inte påbjudet, men det är uppmuntrat och bejublat. Även i detta fall gäller det dock att man måste agera klokt. Det är en sak att själv ta på sig martyrkrona, en annan sak att samtidigt slå ut ett helt vårdhem. I sådana situa­tioner kan infekterade präster vara verksamma bara om de själva är noga med förebyggande åtgärder för att inte smitta andra, vilket kräver någon sorts konstant pågående karantän under hela krisen (åtminstone under den mest akuta fasen). Det är precis den praktiken som införts i min egen provins av Dominikanorden (och jag har hört om andra liknande lösningar både i Italien och USA). De medlemmar i provinsen som besöker sjuka lever i karantän, isolerade från andra. Beslutet att göra så är inte enkelt. Åtminstone en präst som jag känner har drabbats av sjukdomen och återhämtat sig, och han är nu tillbaka i tjänst i sjukhussjälavården. I Italien innebär inställandet av offentliga mässor att prästerna i stället har haft tid att besöka sjuka såväl hemma som på sjukhus. Som en följd av detta har många av dem fått sjukdomen och flera har dött av den. Det arbetssättet förhindrar alltså inte att präster blir sjuka, och att präster sprider sjuk­domen vidare till friska församlingsmedlemmar och präster som riskerar att dö av det.

När jag säger detta utgår jag ifrån att kyrkan fortfarande kan upprätthålla vissa tjänster som är tillgängliga för alla de troende, till exempel genom att hålla kyrkorna öppna för enskild bön eller för eukaristisk tillbedjan med gles placering i bänkarna. Man bör fortfarande med kloka förebyggande åtgärder kunna erbjuda bikt under trygga omständigheter, ge de sjukas smörjelse, och fira småskaliga privata bröllop och dop. Jag utgår också ifrån att biskoparnas åtgärder är tillfälliga, vilket utan tvekan verkar vara intentionen. En världsvid pandemi av detta slag är inte en normal händelse och innebär stor osäkerhet på både kort och längre sikt. Att kyrkan ställer in offentliga mässor tillfälligt kan anses vara det mest förnuftiga givet att sjukdomen är ny och oberäknelig. Det är i situationer som denna bäst att vara på den säkra sidan för att skydda liv. Det ger också tid att granska och bedöma situationen. När det står klart att karantänen nått viss framgång, kommer praxis att utvecklas, och vi kommer att behöva hantera frågan om hur vi på ett säkert kan återuppta det offentliga firandet av sakramenten med minsta möjliga risk. Detta är inte småborgerlig förnumstighet. Det är klokt ansvarstagande.

Vilket är vårt nuvarande uppdrag? Hopp, innerlighet och kristen empati

En fråga man kan ställa sig är vad kyrkan borde göra i en tid som denna, en tid som för många – såväl ordensfolk och andra – innebär svåra prövningar. För närvarande dör dagligen omkring 2 000 människor i USA av viruset, och den stora majoriteten av dem skulle inte ha dött nu om inte smittspridningen börjat för tre månader sedan. Dessa personer är inte bara siffror i statistiken. De är någons föräldrar, syskon, barn, vänner och närstående. Landets vårdanställda genomlever den största medicinska krisen på flera generationer, och det står dem dyrt både andligt och kroppsligt. I Italien har över 100 läkare och 20 sjuksköterskor dött av sjukdomen på bara två månader. Liknande siffror kan förväntas i USA och märks redan runt om i Europa. De vårdanställda går varje dag till jobbet med vetskapen att de kan dö, och sida vid sida med vaktmästare, livsmedelshandelns anställda och dem som arbetar i kollektivtrafiken riskerar de livet för andra. För närvarande blir präster som jag själv varje dag kontaktade av människor som kämpar med sjukdomen eller med närståendes död. Vi lever i en tid som för många av våra medmänniskor är mycket svår.

I det sammanhanget är vissa konservativa kristna skribenters instinkt att ägna sig åt kritik och att underblåsa splittring bland präster, biskopar och lekfolk helt enkelt andligt destruktivt. (Vad gör det förresten med en prästs själ när vi försöker övertala honom att bryta sitt lydnadslöfte till biskopen?) Det är inte heller till hjälp att tondövt hävda att covid-19-pandemin inte är så farlig och att folk överreagerar. Människor överreagerar inte när de sörjer att deras patienter, vänner eller familjemedlemmar dör i tusental. Det kristna budskapet i ett sammanhang som detta är i stället det evangeliska hoppet. Vad vi först behöver lära oss i den här krisen är att det finns liv efter döden, att Gud älskar den som dör, att syndernas förlåtelse är en möjlighet, att vår litenhet inför döden också är en möjlighet till överlåtelse, att också Kristus kvävdes till döds och att han återuppstod från de döda, att Gud kan trösta dem som är rädda, och att det finns ett löfte om evigt liv. Inför dödens ansikte ska kristna vara dem som sätter det viktigaste främst.

För det andra bör kristna använda pandemin som en möjlighet att lära sig mer om Gud. Vad betyder det att Gud har tillåtit (eller önskat) en situation där vår elitiska livsstil med internationella resor trycks till marken, där vår konsumtion minskas till ett minimum, där våra dagar fylls med vår mest basala omsorg om vår familj och våra närmaste gemenskaper, där våra resurser och våra ekonomiska prognoser minskas och där vi blir mer beroende av varandra? Vad betyder det när nationalstater plötsligt verkar mindre mäktiga och våra arméer infekteras av en osynlig fiende som inte kan utrotas, och när även de mest teknologiskt framstående samhällena ödmjukt måste erkänna sina gränser? Våra mäktiga ekonomier är försvagade, och vår framtid osäker. Präster och biskopar konfronteras med behovet av att söka det inre, i stället för att agera aktivistiskt, när det sakramentala tjänandet inte blir lika kraftfullt och synligt. Och lekfolk behöver finna Gud utanför sakramenten i sina egna inre liv och därigenom upptäcka nya sätt att vara tacksamma för vad de har, snarare än att föraktfullt fokusera det som de saknar. Vi kan förstås mena att det som nu pågår inte säger någonting om oss eller om Guds medkänsla och rättvisa. Men om vi bara hastar igenom detta i förväntan om en snabb återgång till det normala, missar vi kanske någonting fundamentalt viktigt.

Slutligen, vad kan kristna göra för att trösta såväl religiösa som sekulära medmänni­­skor? Hur förhåller vi oss till dem som hjältemodigt riskerar sina liv för att tjäna andra, eller dem som är sjuka och rädda – särskilt dem som inte har ett religiöst perspektiv att ta till? Hur förhåller vi oss till dem som sörjer, eller som är ensamma och isolerade? Hur kan vi uttrycka vårt hopp och vår medkänsla kreativt? Biskopar, präster och lekfolk bör arbeta tillsammans under de kommande månaderna för att urskilja hur vi på ett säkert sätt kan återgå till gemensamt offentligt sakramentsfirande, och hur vi kan ta lämpliga mellansteg på vägen dit. Men vi bör också tänka över hur vi till människor som lider kommunicerar kristet hopp och mänsklig vänskap och medkänsla genom våra ord och gester såväl individuellt som gemensamt. Hjärtats liv är lika verkligt som tankens liv, och i vår nuvarande situation, hur länge den än pågår, är barmhärtighet den mest grundläggande profetiska aktiviteten. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, säger Jesus (Joh 13:35). Jag citerar honom, därför att det i detta och allt annat är hans auktoritet som kommer först.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Artikeln är hämtad ifrån tidskriften First Things den 9 april 2020 och publiceras med utgivarens tillstånd. Den kan läsas i original via denna länk: https://www.firstthings.com/web-exclusives/2020/04/epidemic-danger-and-catholic-sacraments

Thomas Joseph White är dominikanpater och direktor för det thomistiska institutet vid dominikanordens universitet Angelicum i Rom.

Ur Signum nr 4/2020

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS JOSEPH WHITE

Årets påsk var annorlunda, då en majoritet av katolikerna i stora delar av världen saknade tillgång till sakramenten. Biskopars val att hålla kyrkorna stängda har lett till kritik, och debatten i katolska gemenskaper har stundtals varit hård. Dominikanpatern Thomas Joseph White, direktor för det thomistiska institutet vid dominikanordens universitet Angelicum i Rom, behandlar i nedanstående artikel frågan om kyrkans hantering av epidemifaran. Artikeln publicerades ursprungligen på den ekumeniska tidskriften First Things hemsida den 9 april. Syftet med artikeln är ge några reflektioner kring frågan, i stor medvetenhet om ämnets komplexitet, grundade i katolska principer och en realistisk uppskattning av den nuvarande situationen, som hjälp att nå fram till väl avvägda och ändamålsenliga ställningstaganden i frågan.

Jag vill börja med ett påpekande som har sin grund i naturrätten, eller den så kallade naturliga lagen. Staten har en fundamental plikt att skydda mänskligt liv, särskilt när hotet är starkt. Denna plikt träder i kraft under en epidemi om det finns risk för en generell kollaps av sjukvårdssystemet på grund av ett snabbt och överväldigande inflöde av nya fall med dödlig sjukdom, vilket definitivt är fallet med covid-19. I en situation där vårdsystemet brakar samman, kommer många fler att dö i sjukdomen, och många icke-relaterade skador och sjukdomar kommer dessutom inte längre att kunna vårdas på ett säkert sätt. Staten har då en moralisk plikt att söka hindra eller sakta ner sjukdomsspridningen. Genom att införa en omfattande men tillfällig karantän, försöker regeringar världen över följa såväl traditionella och beprövade åtgärder som vetenskapligt välgrundade råd. Genom att göra detta handlar de, trots att politiska organisationer har sina brister eftersom också de är påverkade av synd, i enlighet med den grundläggande och i sig själv goda mänskliga böjelsen att skydda liv. Regeringar är skadade av syndens påverkan, men de är inte för den skull helt depraverade. De kan fortfarande söka och upprätthålla det naturligt goda, såsom de i detta fall gör.

Dessutom, eftersom tillfälliga (två eller tre månader långa) karantänåtgärder är själva kärnan i strävan att få ner smittspridningen till hanterliga nivåer, så att samhället hinner lära sig hantera sjukdomen bättre, är införandet av karantän ett nödvändigt första steg i återuppbyggandet av den gemensamma ekonomiska välfärden och av våra mänskliga friheter. Att ställa dessa båda värden mot varandra, hälsan och välståndet, är vetenskapligt orealistiskt och etiskt ansvarslöst.

Den katolska förståelsen av solidaritet och det gemensamma goda kan och bör på ett naturligt sätt samverka med myndigheternas krav på införandet av en tillfällig karantän. Man bör därför inte i namn av en ogenomtänkt och överdriven libertarianism protestera mot införandet av karantänåtgärder. Det är sant att kristna kan och ska upprätthålla en välavvägd distans till politiska regimer och till staten, särskilt när dessa oberättigat ignorerar den naturliga lagens moraliska förpliktelser eller inkräktar på religionsfriheten. Men kristna måste också vara på sin vakt både mot en överdriven individualism, mot magiskt tänkande som bortser från vetenskaplig evidens, liksom mot en religiöst motiverad narcissism. Att protestera mot karantänåtgärder för att dessa stör ens livsstil och personliga val kan vara ett tecken på malplacerad individualism, verklighetsförnekelse och medelklassprivilegier. Därtill är det i denna tid uppenbart att den nationella gemenskapen måste bygga överenskommelser om hantering av hälsoläget som kan fungera som förebilder i större politiska och religiösa debatter. Här borde kristna visa prov på solidaritet i strävan efter det gemensamma goda och hjälpa till att bygga upp en större medkänsla med dem som är särskilt utsatta: äldre, personer med nedsatt allmäntillstånd, personer med funktionshinder och de fattiga som alltid lever med större ohälsa, för att inte tala om de unga och normalfriska, som också dör av denna sjukdom. Att orsaka splittring genom att ifrågasätta det grundläggande goda i att skydda mänskligt liv genom införandet av måttfulla karantänåtgärder står i strid mot en sådan eftersträvansvärd solidaritet och medkänsla.

Sakramenten i pestens tid

Det första som kan sägas om inställandet av offentliga mässor är att det varken är ett nytt fenomen eller att det finns några bevis för att det skulle bero på en sekulär mentalitet. Det finns tvärtom tydliga bevis på att kyrkan under medeltiden och senare såväl i Europa som USA har svarat på pandemier på detta sätt, och att det är en såväl traditionell som beprövad metod. S:t Carlo Borromeo har nämnts en del i dessa diskussioner. Han stängde Milanos kyrkor på grund av en pest 1576–1577. Under denna tid såg han till att mässor kunde celebreras utomhus och i vägkorsningar så att människor kunde delta från sina fönster. [Det var ovanligt att folk deltog i kommunionen. De få kommunikanterna mottog kommunionen enskilt vid sina hem, rättelse övers.]. Kyrkstängningen pågick i två år. Det finns många andra medeltida och tidigmoderna exempel som kunde redovisas, men mer nyligen, år 1918, var det spanska sjukan som gjorde att många kyrkor i USA slutade fira offentlig liturgi. I New Orleans (som knappast kan anklagas för att vara protestantiskt präglat) beordrade staden att kyrkorna skulle stängas, mot vilket en del katolska präster invände att detta inte hade gjorts under tidigare epidemier. Men de hade fel. Äldre tiders moralteologiska läroböcker nämner tvärtom ofta pest som ett av skälen till att en präst kan fira mässan privat, utan ministranter eller församling, vilket visar att moralteologer i äldre tid förstod att präster inte alltid kan fira mässan offentligt under sådana tider. Kontentan av detta är alltså att den katolska kyrkan generellt har gjort vad som varit rimligt för att stoppa sjukdomsspridning och följa myndigheternas anvisningar. Kyrkan såg till att skava lite och stod emot anvisningar som var tydligt orimliga, men när offentliga mässor behövde ställas in har kyrkan handlat just så. Som kontrast kan man nämna rörelsen ”Christian Science” i USA, som 1918 vägrade att stänga sina kyrkor med hänvisning till sin andliga överlägsenhet. De ansåg att om man bara var tillräckligt from, så skulle man inte påverkas av sjukdomen och inte heller sprida den vidare till andra. I det fallet ersattes naturen av ett krav på ständiga mirakler, och sunt förnuft fick ge vika för fåfängt andligt övermod. Ett sådant sätt att tänka är exempel på vad gammal god teologi kallar ”heresi”.

För det andra är det högst oetiskt att tillskriva den katolska kyrkans ledarskap att de huvudsakligen bara är ute efter att skydda sig själva mot sjukdom (den tekniska termen för sådana uttalanden är ”förtal”). Bis­kopar och präster har faktiskt rätt att försöka undvika att bli sjuka, och denna naturliga rätt kan inte nekas dem även om man inte är överens med alla de överväganden som de gör i samband med pandemin. Men ännu viktigare är att präster i sin omsorg om församlingen kan sprida smittan vidare till riskgrupper, som då löper högre risk att dö. (När jag skriver detta, har under den senaste veckan två äldre dominikanpräster som jag känner dött av viruset, och dussintals andra kämpar med sjukdomen. Jag undrar hur många av mina medbröder som måste dö innan kritikerna medger att det är rimligt att yngre präster som lever i samma kommunitet som äldre präster tar försiktighetsåtgärderna på allvar?) Men dessa invändningar, om än legitima, är ändå sekundära. Kärnfrågan för biskoparna är att skydda andra. Viruset sprids genom socialt umgänge, svårare än så är det inte. De som bär på viruset är ofta symtomfria och kan smitta även när de tror att de är friska nog för att fira eller delta i mässan. Om präster firar mässan med församlingen och sedan besöker någon som är över 50 år, eller om de först besöker sjuka och sedan firar mässan med församlingen, kan de sprida smitta såväl indirekt (genom att samla människor) som direkt (genom att själva vara smittbärande). Under sådana förutsättningar är det inte bara förnuftigt, utan tveklöst moraliskt försvarbart, att ställa in offentliga mässor.

Detta är fallet även när det finns präster som heroiskt är beredda att exponera sig för sjukdomen för andras bästa och för andras andliga hälsa. I katolsk tradition är sådant mod hos präster och ordensvigda inte påbjudet, men det är uppmuntrat och bejublat. Även i detta fall gäller det dock att man måste agera klokt. Det är en sak att själv ta på sig martyrkrona, en annan sak att samtidigt slå ut ett helt vårdhem. I sådana situa­tioner kan infekterade präster vara verksamma bara om de själva är noga med förebyggande åtgärder för att inte smitta andra, vilket kräver någon sorts konstant pågående karantän under hela krisen (åtminstone under den mest akuta fasen). Det är precis den praktiken som införts i min egen provins av Dominikanorden (och jag har hört om andra liknande lösningar både i Italien och USA). De medlemmar i provinsen som besöker sjuka lever i karantän, isolerade från andra. Beslutet att göra så är inte enkelt. Åtminstone en präst som jag känner har drabbats av sjukdomen och återhämtat sig, och han är nu tillbaka i tjänst i sjukhussjälavården. I Italien innebär inställandet av offentliga mässor att prästerna i stället har haft tid att besöka sjuka såväl hemma som på sjukhus. Som en följd av detta har många av dem fått sjukdomen och flera har dött av den. Det arbetssättet förhindrar alltså inte att präster blir sjuka, och att präster sprider sjuk­domen vidare till friska församlingsmedlemmar och präster som riskerar att dö av det.

När jag säger detta utgår jag ifrån att kyrkan fortfarande kan upprätthålla vissa tjänster som är tillgängliga för alla de troende, till exempel genom att hålla kyrkorna öppna för enskild bön eller för eukaristisk tillbedjan med gles placering i bänkarna. Man bör fortfarande med kloka förebyggande åtgärder kunna erbjuda bikt under trygga omständigheter, ge de sjukas smörjelse, och fira småskaliga privata bröllop och dop. Jag utgår också ifrån att biskoparnas åtgärder är tillfälliga, vilket utan tvekan verkar vara intentionen. En världsvid pandemi av detta slag är inte en normal händelse och innebär stor osäkerhet på både kort och längre sikt. Att kyrkan ställer in offentliga mässor tillfälligt kan anses vara det mest förnuftiga givet att sjukdomen är ny och oberäknelig. Det är i situationer som denna bäst att vara på den säkra sidan för att skydda liv. Det ger också tid att granska och bedöma situationen. När det står klart att karantänen nått viss framgång, kommer praxis att utvecklas, och vi kommer att behöva hantera frågan om hur vi på ett säkert kan återuppta det offentliga firandet av sakramenten med minsta möjliga risk. Detta är inte småborgerlig förnumstighet. Det är klokt ansvarstagande.

Vilket är vårt nuvarande uppdrag? Hopp, innerlighet och kristen empati

En fråga man kan ställa sig är vad kyrkan borde göra i en tid som denna, en tid som för många – såväl ordensfolk och andra – innebär svåra prövningar. För närvarande dör dagligen omkring 2 000 människor i USA av viruset, och den stora majoriteten av dem skulle inte ha dött nu om inte smittspridningen börjat för tre månader sedan. Dessa personer är inte bara siffror i statistiken. De är någons föräldrar, syskon, barn, vänner och närstående. Landets vårdanställda genomlever den största medicinska krisen på flera generationer, och det står dem dyrt både andligt och kroppsligt. I Italien har över 100 läkare och 20 sjuksköterskor dött av sjukdomen på bara två månader. Liknande siffror kan förväntas i USA och märks redan runt om i Europa. De vårdanställda går varje dag till jobbet med vetskapen att de kan dö, och sida vid sida med vaktmästare, livsmedelshandelns anställda och dem som arbetar i kollektivtrafiken riskerar de livet för andra. För närvarande blir präster som jag själv varje dag kontaktade av människor som kämpar med sjukdomen eller med närståendes död. Vi lever i en tid som för många av våra medmänniskor är mycket svår.

I det sammanhanget är vissa konservativa kristna skribenters instinkt att ägna sig åt kritik och att underblåsa splittring bland präster, biskopar och lekfolk helt enkelt andligt destruktivt. (Vad gör det förresten med en prästs själ när vi försöker övertala honom att bryta sitt lydnadslöfte till biskopen?) Det är inte heller till hjälp att tondövt hävda att covid-19-pandemin inte är så farlig och att folk överreagerar. Människor överreagerar inte när de sörjer att deras patienter, vänner eller familjemedlemmar dör i tusental. Det kristna budskapet i ett sammanhang som detta är i stället det evangeliska hoppet. Vad vi först behöver lära oss i den här krisen är att det finns liv efter döden, att Gud älskar den som dör, att syndernas förlåtelse är en möjlighet, att vår litenhet inför döden också är en möjlighet till överlåtelse, att också Kristus kvävdes till döds och att han återuppstod från de döda, att Gud kan trösta dem som är rädda, och att det finns ett löfte om evigt liv. Inför dödens ansikte ska kristna vara dem som sätter det viktigaste främst.

För det andra bör kristna använda pandemin som en möjlighet att lära sig mer om Gud. Vad betyder det att Gud har tillåtit (eller önskat) en situation där vår elitiska livsstil med internationella resor trycks till marken, där vår konsumtion minskas till ett minimum, där våra dagar fylls med vår mest basala omsorg om vår familj och våra närmaste gemenskaper, där våra resurser och våra ekonomiska prognoser minskas och där vi blir mer beroende av varandra? Vad betyder det när nationalstater plötsligt verkar mindre mäktiga och våra arméer infekteras av en osynlig fiende som inte kan utrotas, och när även de mest teknologiskt framstående samhällena ödmjukt måste erkänna sina gränser? Våra mäktiga ekonomier är försvagade, och vår framtid osäker. Präster och biskopar konfronteras med behovet av att söka det inre, i stället för att agera aktivistiskt, när det sakramentala tjänandet inte blir lika kraftfullt och synligt. Och lekfolk behöver finna Gud utanför sakramenten i sina egna inre liv och därigenom upptäcka nya sätt att vara tacksamma för vad de har, snarare än att föraktfullt fokusera det som de saknar. Vi kan förstås mena att det som nu pågår inte säger någonting om oss eller om Guds medkänsla och rättvisa. Men om vi bara hastar igenom detta i förväntan om en snabb återgång till det normala, missar vi kanske någonting fundamentalt viktigt.

Slutligen, vad kan kristna göra för att trösta såväl religiösa som sekulära medmänni­­skor? Hur förhåller vi oss till dem som hjältemodigt riskerar sina liv för att tjäna andra, eller dem som är sjuka och rädda – särskilt dem som inte har ett religiöst perspektiv att ta till? Hur förhåller vi oss till dem som sörjer, eller som är ensamma och isolerade? Hur kan vi uttrycka vårt hopp och vår medkänsla kreativt? Biskopar, präster och lekfolk bör arbeta tillsammans under de kommande månaderna för att urskilja hur vi på ett säkert sätt kan återgå till gemensamt offentligt sakramentsfirande, och hur vi kan ta lämpliga mellansteg på vägen dit. Men vi bör också tänka över hur vi till människor som lider kommunicerar kristet hopp och mänsklig vänskap och medkänsla genom våra ord och gester såväl individuellt som gemensamt. Hjärtats liv är lika verkligt som tankens liv, och i vår nuvarande situation, hur länge den än pågår, är barmhärtighet den mest grundläggande profetiska aktiviteten. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, säger Jesus (Joh 13:35). Jag citerar honom, därför att det i detta och allt annat är hans auktoritet som kommer först.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Artikeln är hämtad ifrån tidskriften First Things den 9 april 2020 och publiceras med utgivarens tillstånd. Den kan läsas i original via denna länk: https://www.firstthings.com/web-exclusives/2020/04/epidemic-danger-and-catholic-sacraments

Thomas Joseph White är dominikanpater och direktor för det thomistiska institutet vid dominikanordens universitet Angelicum i Rom.

Ur Signum nr 4/2020