Sankt Nikolaus liv genom ikonerna

av PER-ARNE BODIN

Irina Brändén: Bilder och berättelser om Sankt Nikolaus: Några vitaikoner studerade mot bakgrund av text och liturgi, Acta Universitatis Upsaliensis, Diss. Uppsala: Uppsala universitet 2018.

Nationalmuseum har en av världens finaste ikonsamlingar. Konstvetaren Irina Brändén har disputerat på en avhandling om tre Nikolausikoner från samlingen. Nikolaus är ett av kristenhetens mest kända och älskade helgon. Han var biskop i den grekiska staden Myra där han dog år 345 och är känd för sin givmildhet, något som fått honom att genom historien förvandlas till vår jultomte. Nikolaus hindrade halshuggningen av tre oskyldigt dömda, återförde en bortförd pojke till hans föräldrar, räddade tre flickor från skam och lugnade ett stormande hav. Han är därför bland annat sjömännens skyddshelgon.

Den helige Nikolaus med scener ur hans liv. Nationalmuseum

Nikolaus är särskilt älskad i Ryssland där han kallas Nikolaj eller Nikola. I gamla reseskildringar benämns han understundom ”den ryska guden” och känns igen på ikonerna för sitt skägg (som jultomten), sin flintskallighet, sitt fårade ansikte och sin biskopsskrud med svarta och vita kvadrater som hämtade ur en Malevitjmålning.

Irina Brändén fokuserar på tre vitaikoner föreställande Nikolaus. De avbildar episoder ur hans vita, alltså hans helgonlegend. Här syns helgonet i helfigur eller som bröstbild i mitten av ikonen och ovanför honom syns Gudsmodern och Kristus som överlämnar biskopsinsignierna till honom. Runt alla fyra sidorna på ikonen finns bildband med kvadratiska miniatyrer med motiv ur Nikolaus liv.

Syftet med avhandlingen är “att skapa en djupare förståelse för S Nikolaus vitaikoners bildvärld”. De tre ikonerna undersöks i en mycket bred kontext: i förhållande till andra vitaikoner föreställande Nikolaus, till andra typer av vitaikoner, till helgonvitor, liturgiska texter och liturgiska praktiker.

Författaren har god överblick över både rysk och anglosaxisk litteratur i ämnet. Två grundläggande verk saknas dock, nämligen Boris Uspenskijs The Semiotics of the Russian Icon och Jostein Børtnes Visions of Glory: Studies in Early Russian Hagiography. Båda böckerna kunde ha haft betydelse för analyserna eftersom de tar upp frågor väsentliga för vitaikoner.

Vetenskapliga studier av ikoner brukar handla om bestämning av motiv, proveniens och målarskola. Särskilt den första av dessa frågor är central i avhandlingen. Nikolausikonens bildprogram gås igenom mycket grundligt. Vad avhandlingen ytterligare bidrar till är den breda kontextualiseringen av de tre ikonerna. Det unika med studien är emellertid att den förenar den gängse beskrivningen av ikonerna med bildanalys av modernt slag.

Ikonerna återger ett evighetsperspektiv, men i vitaikoner urskiljer betraktaren samtidigt en tidsföljd då olika händelser i helgonets liv avbildas. Det är i de många miniatyrerna, på ryska kallade klejma (singularis klejmo), försvenskat till klejmer, som tidens gång framträder. Brändén läser ikonen vågrätt, lodrätt och diagonalt och avtäcker både beständigheten och variationen i valet av episoder. Nästan alla bildband börjar med helgonets födelse och slutar med hur hans reliker flyttas från Myra till Bari. Men ibland visar den första bilden i stället någon händelse som uppfattas som den viktigaste i hans livshistoria. Några gånger blandas episoder in ur ett annat helgons liv – ett helgon som levde senare men med samma namn.

Ikonografiska paralleller visas mellan de olika klejmerna, mellan klejmerna och mittbilden och mellan klejmerna och motiv på andra ikoner. Betydelsen av både likhet och närhet mellan motiven uppmärksammas. Brändén intresserar sig framför allt för de fyra hörnbilderna, eftersom de drar till sig blickarna, och raden längst ned, eftersom den kommer i ögonhöjd för barn som betraktar den. Men utan andra bevis än att barn ofta finns med i Nikolaus vitaikon är det svårt att tro att det finns ett sådant barnperspektiv.

Det skulle ha varit givande att också läsa klejmerna på det sätt som traditionen oftast påbjuder: från vänster till höger, rad för rad. Flera ordningar tycks samverka eller motverka varandra i Nikolausikonen.

Ännu ett begrepp som används i bildanalysen är visuell magnet, alltså de särskilda delar av en bildyta där blicken fastnar (förutom i de fyra hörnen). Detta är ytterligare ett uppslag som väcker intresse men som skulle ha varit värt en längre teoretisk diskussion. Begreppet presenteras inte närmare men förefaller komma från reklamens värld. Författaren har nog rätt i att ett sådant begrepp är användbart för att studera den typ av ideologiserad konst som ikonmåleri ändå utgör.

Förhållandet mellan bild och text på ikonen analyseras ingående. Mest givande är här kanske iakttagelsen av ”den brutna texten”, det förhållandet att en text inne i en ikon avbryts av ett bildelement för att sedan fortsätta igen. Ytterligare en intressant fråga som tas upp är om bildflödet i en ikon har en speciell rytm och om det kan finnas en paus i bildframställningen, en särskild tom plats, där blicken kan stanna till. Ortodoxa ikoner och gudstjänster brukar annars karakteriseras av horror vacui – varje yta måste vara målad, varje ögonblick fyllt av läsning eller sång.

Irina Brändén: Bilder och berättelser om Sankt Nikolaus

Paralleller avtäcks också mellan ikon och kyrkorum. Brändén sammanför till exempel alla bord som finns på ikonen med altaret i kyrkorummet, liksom begravningstemat i ikonen förs ihop med begravningstemat på antependiet och evangelieboken i Nikolaus vänstra hand får sin motsvarighet i evangeliet på altarbordet i kyrkan. Utbärandet av nattvardsgåvorna förknippas med translationen av Nikolaus reliker från Myra till Bari i Italien år 1087. Ofta är de här jämförelserna givande och bidrar till förståelsen och tolkningen av ikonen, men ibland är de alltför vidlyftiga. Iakttagelserna blir alltför allmänna och gäller allmänmänskliga förhållanden i Nikolaus värld, i ikonernas värld, i gudstjänsten och i verkligheten. Här lider avhandlingen av den humanistiska forskningens ibland överdrivna tolkningsglädje. Brändén är dock i gott sällskap – så fungerar också liturgiförklaringarna i ortodox tradition som hopar likheter, parallellismer och tolkningar i övermått. Om författaren här hade baserat sig på den forskning i bildanalys som anfördes i inledningen hade diskussionen om paralleller blivit mera stringent.

Också det liturgiska firandet visar Nikolaus prominenta roll i den ortodoxa traditionen. Brändén påpekar att Nikolaus finns med bland de helgon som räknas upp vid nattvardsförberedelserna, liksom i andra obligatoriska uppräkningar av helgonnamn under gudstjänsten, även om det inte är hans festdag.

De liturgiska texterna som ägnas Nikolaus på hans två helgondagar, den 6 december och den 9 maj enligt den julianska kalendern, har betydelse för helheten av den ortodoxa förståelsen av Sankt Nikolaus. Som påpekas i avhandlingen är dessa allmänna i sin utformning och ser helgonet i ett evighetsperspektiv. En viktig text som saknas helt är akathistoshymnen till Nikolaus ära, en hymn som bygger på ett mönster från östkyrkans mest kända gudsmodershymn från 500-talet. I den finns fler detaljer ur Nikolaus liv än i de övriga hymntexterna. Den läses och sjungs i rysk tradition inte bara på hans festdagar utan vanligen också på onsdagskvällar.

Avhandlingen visar ett delvis nytt sätt att behandla ikoner inom forskningen. Den är tvärvetenskaplig i ordets bästa bemärkelse, men visar också med all tydlighet de problem som en sådan bredd i problemställningen leder till – att framställningen spretar.

Slutomdömet blir att det är fantastiskt intressant att förena studiet av vitaikoner, vitatexter, liturgiska texter och liturgiskt bruk med konstvetenskaplig bildanalys. Avhandlingen visar att forskningen om ikoner i Sverige har tagit ytterligare ett steg framåt.

Per-Arne Bodin 2020-12-05

Detta är en bokrecension.