Signum firade 100 år

I lördags, den 7 mars, bjöd vår tidskrift Signum på 100-årskalas. Under en fullspäckad heldag på Norra Latin i Stockholm firades 100-åringen med föreläsningar, symposium och panelsamtal under rubriken ”Det bildande samtalet”.

Dagen inledes med att chefredaktören för Signum, Ulf Jonsson, hälsade talare och auditorium välkomna. I sitt inledningstal framhöll Jonsson att när tidskriften grundades år 1920 betraktades den katolska kyrkan i Sverige närmast som en trojansk häst, som hotade det sekulära folkhemsbygget. Tack vare Andra Vatikankonciliets betoning på begrepp såsom dialog och ekumenik är det möjligt att notera en attitydförändring i det svenska samhället gentemot den forna trojanska hästen, framhöll Jonsson.

 

Efter inledningstalet tog Anders Piltz, professor emeritus i latin vid Lunds universitet, över ordet för att presentera en exposé över begreppet bildning och dess historia. Men vad är bildning då? Det är svårfångat, sade Piltz, men ändå känner man igen en bildad person när man hör en.

Piltz berättade att från Karl den Stores tid (742–814) till 1800-talet var bildning och latin synonymer. Antiken fick så en särställning med avseende på bildning, som när 1300-tals humanisten Petrarca (1304–1374) uppmanade sina läsare att det är den lärdes plikt att läsa vad de gamla skrev och gräva fram dem ur ruinerna.

Med dessa ord i ryggen summerade Piltz att bildning rör personlighetsdaning genom att man umgås med texter av vikt, vilket bör mynna ut i en insikt om att saker och ting kan tolkas olika över tid. En bildad person, tillade Piltz, bör inte sluta sig för någon mänsklig erfarenhet eller vara rädd för att bli motsagd, utan snarare att låta sig övertygas av argument och kunna ändra åsikt.

Efter Piltz mycket uppskattade framställning diskuterade Lena Andersson, författare och debattör, Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, samt Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, vetenskap och bildning.

Lena Andersson var först ut. Med utgångspunkt från hennes roman Egenmäktigt förfarande (Natur & kultur 2013) resonerade hon kring mänsklig intuition för sociala gränsdragningar, vilket nihilistiska miljöer – som förstår mänsklig interaktion som sociala konstruktioner i ett ”här och nu”– inte erkänner. Andersson sade även att vi har kämpat hårt för att bli av med våra fördomar, så hårt att vi har jobbat bort den mänskliga naturen.

Näst på tur var Jonna Bornemark. Hon inledde sitt anförande med att koppla ihop begreppen bildning och vetenskap. Bornemark liknade vetenskap vid att människan ställs inför en horisont, men bortom horisonten finns en ö. Att bedriva vetenskap, framförde Bornemark, är att skapa mätbarheter till denna ö och genom begrepp kan mänskligheten tala om mätbarheterna.

Bildning, fortsatte Bornemark, är att vara omdömesgill och stå i ett kulturarv. Dynamiken att både stå passiv i ett kulturarv och ur detta arv frambringa aktivitet kallade hon ”paktivitet”, där den ”paktiva” rörelsen förutsätter en omdömesgill varelse.

Sist på tur att tala under rubriken ”vetenskap och bildning” var Åsa Wikforss. Hennes utgångspunkt var att försöka slå hål på två nidbilder. Den första nidbilden som hon ville vederlägga var att positivism skulle vara gängse inom vetenskap idag. Detsamma, sade Wikforss, gäller för tron på att naturvetenskapen är den enda möjliga källan till kunskap, så kallad ”scientism”.

Under det panelsamtal som följde protesterade dock Bornemark mot att ”scientism” skulle vara utdaterad. Hon exemplifierade att biologen Richard Dawkins tappning av ”scientism” till och med är inflytelserik i samhällsdebatten idag.

 

Nästa talare på schemat var Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet följd av Gösta Hallonsten, professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet.

Idag, framhöll Nordin, då den moderna naturvetenskapen inte kan framställas i lätt åskådliga modeller tvingas vi också att använda bilder, narrativ och metaforer från det kristna ordförrådet. Utan dem klarar vi oss inte, fastslog Nordin.

Därefter argumenterade Hallonsten bland annat för att det sekulära samhället bör vara öppet för att den kristna traditionen, med sina sanningsanspråk, kan lämna bidrag till det gemensamma goda. Hallonsten avslutade sitt anförande med att understryka att sanningsanspråk medför ett bättre samtalsklimat jämfört med alternativet är en tandlös pluralism.

Dagens sista talare var Hans Joas, sociolog och professor vid Humboldt-Universität i Berlin, vars tal kretsade kring skillnaden mellan tro som egocentrerad självoptimering och tro som överlåtelse och självtranscendens. Hans tal kommer att publiceras i svensk översättning i ett senare nummer av Signum.

När det blev dags att åka hem framåt kvällen var det säkerligen många som fortsatte att reflektera kring dagens samtal. Kanske var det även någon som förundrades en smula över begreppet bildning i dess historiska och nutida mening och vad det kan tänkas innebära i framtiden.

Andreas Mazetti 2020-03-09