Skyller påven på djävulen?

av FREDRIK HEIDING
Under oktober månad har katoliker i samband med rosenkransbönen av påven Franciskus blivit ombedda att bedja följande bön:

”Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden. Var vårt försvar mot djävulens vidrighet och försåt. Må Gud tillrättavisa honom [djävulen], ber vi ödmjukt, och må du, o du de himmelska härskarornas furste [ärkeängeln Mikael], med hjälp av Guds kraft störta ner Satan – och alla onda andar som stryker omkring i världen och söker förstöra våra själar – till helvetet.”

Bakgrunden till denna vädjan om bön var att påven Franciskus i slutet av september gjorde bedömningen att ”djävulen lever och frodas och arbetar på övertid för att underminera den romersk katolska kyrkan.” Han sade också att: ”[Kyrkan måste] räddas från attacker från den onde, den mäktige anklagaren och samtidigt bli ännu mer medveten om sin egen skuld, sina misstag, och om övergrepp begångna i vår tid och i det förflutna.” Det onda som kyrkan drabbats av och som påven åsyftade är sexuella övergrepp begångna av präster, mörkläggningen av dessa samt även splittring inom kyrkan av olika anledningar.

Många medier som kan ha haft Reuters som underlag tolkade påven så att han skyllde kyrkliga skandaler på djävulen (Pope blames devil for Church divisions, scandals, seeks angels help). Ett listigt sätt att frånta sig ansvar med andra ord. Inte kyrkans fel utan djävulens. Han skyller ifrån sig.

Kristus frestas.
Konstnär: Ary Scheffer, 1854.

Är detta en rimlig tolkning av påvens budskap? Nej, inte alls. Det är i stället så att den enskilda människans frihet och ansvar betonas i teologiska framställningar som räknar med djävulen. En tydlig illustration på detta finner vi hos Jesus som med sina fria viljebeslut tre gånger avvisar djävulens frestelser i öknen (Matteusevangeliet 4:1–11).

Katolsk människosyn utgår från att människan är utrustad med fri vilja som hon är kallad att använda i en andlig strid mellan det goda och det onda. Johannes Cassianus (360–435 f. Kr.) som var en av dem som lade grunden för vad som kallas andlig urskiljning menade att: ”Det finns tre källor ur vilka våra tankar kommer. Från Gud, från djävulen, och från oss själva.” (Collationes, 1.XIX:1, Det rena hjärtat, s. 95, övers. Ingmar Svanteson.) När man väl blivit uppmärksam på detta gäller det, menade Cassianus, att i frihet ta ställning till tankarna. Människan blir alltså inte bara inbjuden av Gud att göra gott utan attackeras, frestas och luras av den onde och kan då falla för frestelsen och misslyckas med att göra motstånd. Men hon ska naturligtvis helst avvisa djävulens inviter.

Sammanfattningsvis kan vi säga att påven drar in djävulen i sammanhanget dels för att understryka skandalernas ohyggliga natur och dels för att anmoda till ansvarsfullt handlande.

Denna andliga strid måste var och en utkämpa, menar påven Franciskus i sin apostoliska uppmaning Gaudete et exsultate (Gläd er och jubla) som offentliggjordes i april detta år. Det är dessutom en ständig, oupphörlig kamp (kap. 5, nr 159). Det kan låta fullständigt överdrivet att det skulle pågå en konstant kamp, men psykologin i vår tid ger vid handen att många människor regelbundet utsätts för negativa tankar. Och steget från negativa tankar till i någon utsträckning onda sådana behöver inte vara så långt.

Vem är då djävulen? Djävulen kommer från ett grekiskt ord vars verbform betyder ”kasta eller slunga igenom” (diaballein), det vill säga splittra. Djävulen splittrar människor och försöker också förstöra relationen mellan människan och Gud. Nya testamentet använder oftast det grekiska ordet diabolos (djävulen som också betyder ”förtalare”), men har ibland också den hebreiska beteckningen Satan från Gamla testamentet. Satan är någon som anklagar och ordet hänger ihop med att hindra.

Satan var ursprungligen en god ängel som stod på Guds sida, men gjorde uppror och bytte skepnad och blev ond (se t.ex. Jesaja 7:12–15, Uppenbarelseboken 12:7–9). Det är bland annat därför som kampen mot det onda är en svår konst; den onde anden uppträder nämligen under skenet av något gott. En populär version av det hela framför Elvis Presley in sin låt ”(You’re The) Devil in Disguise” som man kan lyssna till här nedan:

Fredrik Heiding 2018-10-22