Stark teater om varje människas oersättlighet

av JOHN SJÖGREN

När författarna Torgny Lindgren och Eric Åkerlund bestämde sig för att skriva en bok tillsammans, något så ovanligt som en from kriminalroman i frikyrkomiljö, valde de att kalla boken för Döden. Ett bekymmer. En ovanligt lyckad boktitel som förmedlar romanens ironiska tilltal. Lyckad, så klart, för att ”bekymmer” är en sådan grav underdrift i sammanhanget. Döden, det vet vi alla, är så mycket mer än ett bekymmer. Döden är ”syndens lön” (Rom 6:23), en våldshandling på vår innersta natur och längtan. Vi är skapade av livets Gud, som vill ge oss ”liv och liv i överflöd” (Joh 10:10). Vi är skapade för det eviga livet. Därför är döden mer än ett bekymmer. Den är en vedervärdighet, ett hån, en styggelse.

Om någon tvivlar på den saken rekommenderas ett besök på Uppsala stadsteater, där den fantastiskt fina och djupt rörande The Broken Circle just nu spelas. Uppsättningen gestaltar hur två föräldrar hanterar det kanske värsta som kan hända: deras sexåriga dotters död. Föreställningen är upplagd som ett slags utvidgad konsert. De två föräldrarna, Alabama och Monroe, är nämligen artister, med bluegrass och country som specialitet, och de står nu på scen för att hålla Alabamas, moderns, sista konsert. Men konserten öppnar snart upp sig och interfolieras med minnen ur deras gemensamma liv. Inte minst blir det en gestaltning av dotterns, Maybelles, sista tid och hur föräldrarna hanterar hennes bortgång.

Frida Österberg, Maybelle och Jannek Petri. Foto: Felix Grünschloß.

Uppsättningen, regisserad av Anna Bergmann, är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Badisches Staatstheater i Karlsruhe, Tyskland, där den hade premiär tidigare i år. Ensemblen är således en blandning mellan tysk och svensk, och dialogen växlas mellan tyska, svenska och engelska. Alltsammans textat på den stora fondvägg på vilken också snygga animationer skänker extra färg och nyanser åt skeendet.

Inte för att det egentligen behövs, för skådespelarna, samt den fyrhövdade bluegrassorkestern, är så uttrycksfulla som man någonsin kan önska sig. Frida Österberg är smått makalös i sin nakna och blödande sorg. Jennek Petri sårbar bakom sin alkoholiserade vrede. Med på scen finns också Maybelle, den döda dottern, i form av en docka; ett slags konkretiserad minnesbild, skickligt manövrerad av Julia Giesbert. Frida Österberg och Jennek Petri lyckas sömlöst röra sig från extatisk glädje till scener som närmast är outhärdligt smärtsamma.

Föreställningen skildrar hur oerhört olika sorgeprocesser kan te sig och hur vi uppfinner strategier för att hantera dödens orimlighet. Alabama, modern, förtärs av sin oförmåga att leva med saknaden och sorgen. Monroe, fadern, vänder sin ilska mot den Gud vars existens han förnekar. I långa tirader spyr han ut sin förtvivlan mot allt vad tro och religion heter. Men i själva verket är hans upprörda förtvivlan det starkaste tecknet på att människan är en skapad varelse, att hon är ämnad för evigheten. För om människan endast var en själlös sammansättning av celler och vävnader, om inte evighetens Gud andats fram henne ur sitt kärleksväsens innersta, varför skulle då varje människa framstå för oss som så ovärderlig, döden som en sådan skändlighet?

Kanske är det ytterst därför The Broken Circle blir en sådan drabbande föreställning – den visar att varje människa, i sin unika oersättlighet, är ett slags gudsbevis; att hon inom sig bär ett spår av evigheten, att hon är skapad till Guds avbild. Kort sagt, att varje människa är Guds unika självporträtt.

John Sjögren 2019-10-26

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.