Trädgårdsresa i Kina

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FLORENCE VILÉN
Opinion & iakttagelser

Den västerländska trädgården har sina litterära rötter i det bibliska Eden men också i Höga Visans sensuella hyllning av kropp och kryddor. I Kina var däremot de vilda bergen en återkommande inspiration. Kejsarens jaktträdgårdar utvidgades till grönskande landskap med växter från hela den expanderande stormakten, medan välbärgade män som dragit sig undan maktens vanskliga spel kunde skapa essensen av berg och vatten inom den egna trädgårdens murar. Även fattigare men lärda män kunde använda både spade och pensel för att försköna en tillflyktsort långt från världens larm. På 1700-talet började kunskapen om dessa ämnen sippra in i Europa och förändrade barockens tunga symmetri till den engelska parkens ideal.

Modern parkanläggning vid väg. Beijing.
Foto: Rafael Vilén.

Svenska skildringar av kinesisk trädgårdskonst domineras av Osvald Sirén, vars starkaste minnen var av charmen i de halvt förfallna anläggningarna på 1920- och 30-talen. Idag är scenen den motsatta: det som har överlevt inbördeskrig och utländska erövringar och den allmänna urbaniseringen har blivit iståndsatt och delvis införlivat med världens kulturarv under Unesco.

Även svenska resebyråer arrangerar trädgårdsresor till några av de viktigaste platserna i östra Kina, från Beijing i norr till Suzhou nära Shanghai i söder, ett avstånd av drygt 10 timmar med höghastighetståg på 300 km i timmen. Detta kombineras gärna med Luoyang, numera känt som pionstaden, ungefär halvvägs, vilket innebär april månad, när buskpionerna står i sin korta men överväldigande sköna blom.

Inför häckar och planteringar och hela parker med buskpioner i rött och vitt och rosa, i violett och mindre ofta i gult, kan man tycka sig se den dröm förverkligad – ännu större och vackrare än i verkligheten – som fick medeltidens fromma hyllningar till Jungfru Maria att lovprisa henne som Rosa sine Spina, Rosen utan Tagg.

Trädgårdssten, ”Naturens Henry Moore”. Foto: Rafael Vilén.

Den kinesiska trädgården är uppbyggd av sten och vatten, med inslag av höga träd och blommande buskar. Den är inspirerad av den ofta fantastiskt utformade sydkinesiska naturen med sockertoppsberg mellan vattendragen. Där västerländska trädgårdsarkitekter placerade  statyer och urnor som prydnader valde kineserna märkliga stenar, gärna stående, i de mest dyrbara fallen sällsamt urholkade av åratals vistelse på sjöbotten, naturens Henry Moore. I dammarna speglar sig paviljonger, stundom i rad. De har poetiska namn som anger lämpliga själstillstånd eller årstidens särskilda lockelse, till exempel månens återspegling eller avlägsna väldofter, avsedda för ägaren och hans gäster att avnjuta. Denna meditativa stillhet förutsätter dock en omfattande stab av flitigt tjänstefolk.

Dagens kinesiska välstånd visar sig i en livlig inhemsk turism med åtföljande fotografering; till och med vi utlänningar blev ibland ombedda att medverka. Där vi inte hade ett enda ord gemensamt fick leenden och gester fungera. Vår effektiva guide försökte lära oss ett par kinesiska ord, men de många tonerna som är helt avgörande för betydelsen var svåra att lära in. Det är ju snopet om man tror sig säga ”tack så mycket” men istället utbrister ”skodon”. Rikskinesiskan, mandarin, har fyra olika tonfall, men kantonesiskan håller sig med nio.

Skyskrapor i skilda format, Shanghai.
Foto: Rafael Vilén.

Rumstidningen på lyxhotellen informerade på god engelska om aktuella projekt, särskilt om stort anlagda blom- och trädplanteringar, viktiga för både klimat, ekonomi och turism. Den som däremot vill ha exempel på missvisande översättningar kunde också få sitt behov tillfredsställt. Varnings- och förbudsskyltar är det gott om, och de menar ibland motsatsen till vad de säger. En liten teckning av en handlöst fallande person gör det tydligt att man inte ska ta skydd på marken trots uppmaningen Caution! Drop Down! Inte heller ska man öppna eld, när en prydligt utformad skylt säger Fire off in garden area! I Shanghai finns ett svindelhögt utsiktstorn med en yttre del av glas runt hela byggnaden – en högst säregen känsla att röra sig som en annan fågel – och där förbjuds diverse olämpliga beteenden, även Adverse weather conditions are prohibited.

Kina dominerar jordklotet i Shanghai.
Foto: Rafael Vilén.

För den som sysslar med översättningar är detta en nyttig varning.

Det första intrycket i Beijing var planteringarna utmed alla gator vi passerade, blommande i gult av forsythia eller djuprött och starkrosa av släktingar till plommon och körsbär eller i skiraste vitt. Utmed de många nyanlagda vägarna fanns genomgående nysatta träd i stora grupper med vackra kontraster mellan löv och barr, mörkt och ljust.

Allt detta dessutom välstädat. Knappt ett skräp på hela resan, inte heller när vi gick på egen hand.

Klungor av hus i tjuguvåningsklassen var kanske nästa intryck, uppväxta som svampar ur jorden. Ibland tyckes inflyttningen inte hålla jämna steg med byggena. I de stora städerna dessutom modernistiskt fantasifulla glasfasader på kanske femtio våningar eller mer. Den tidiga kvällen i Shanghai var ett fyrverkeri av ljuseffekter, rena nöjesparken, där det för tjugu år sedan bara låg åkrar och fält. Där låg de 61 tv-kanalerna i lä.

Samtidigt har man just i Shanghai kring den viktigaste gamla – och välhållna – trädgården numera byggt en hel gammal stadsdel i traditionell kinesisk stil. Det går alltså att kombinera skilda stilar och olika tiders ideal, en fingervisning till dem som i sådana försök på hemmaplan föraktfullt talar om Skansen.

En resa i kontraster, vilket framgår också av fotona (Rafael Vilén).

Himlens Tempel, klassisk kejserlig skönhet.
Foto: Rafael Vilén.
Färgglad tempelväktare.
Foto: Rafael Vilén.
Nuets byggverksamhet i Beijing.
Foto: Rafael Vilén.
Buskpion i sin korta prakt.
Foto: Rafael Vilén.

Kina har i alla tider ansett sig som världens mitt. Den åldriga kinesiska muren mot utländska invasioner har fått en modern motsvarighet i den elektroniska muren, det vill säga den effektiva censur som håller stora delar av det internationella nätet avspärrat. Ingen tillgång till allt som vanligen fyller västerlänningens skärmtid.

Den kontroll som sedan äldsta tid utmärkt den kinesiska kulturen, baserad på sam- och tvångsarbete i de stora bevattnings- och befästningsanläggningarna, har tagit sig moderna former. På varje hotell måste vi visa upp våra viseringar, och så snart vår guide skulle köpa biljetter åt oss för de olika utflyktsmålen måste hon samla ihop våra pass och visa upp dem.

Nu kommer vi alltså till viseringsbestämmelserna. Dagens kloka resenär undersöker denna punkt hos resebyrån innan man alls bestämmer sig för en resa. Fram till ett par år sedan var de inte besvärligare än i andra länder med byråkratisk läggning, som Indien, Sovjet eller USA. Nu däremot tar de kinesiska myndigheterna tillfället i akt att demonstrera vad de anser om den svenska hållningen till landet.

Annars skulle Kina, särskilt om våren, vara ett idealiskt resmål för den kulturintresserade turisten.

Florence Vilén 2019-05-25

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FLORENCE VILÉN
Opinion & iakttagelser

Den västerländska trädgården har sina litterära rötter i det bibliska Eden men också i Höga Visans sensuella hyllning av kropp och kryddor. I Kina var däremot de vilda bergen en återkommande inspiration. Kejsarens jaktträdgårdar utvidgades till grönskande landskap med växter från hela den expanderande stormakten, medan välbärgade män som dragit sig undan maktens vanskliga spel kunde skapa essensen av berg och vatten inom den egna trädgårdens murar. Även fattigare men lärda män kunde använda både spade och pensel för att försköna en tillflyktsort långt från världens larm. På 1700-talet började kunskapen om dessa ämnen sippra in i Europa och förändrade barockens tunga symmetri till den engelska parkens ideal.

Modern parkanläggning vid väg. Beijing.
Foto: Rafael Vilén.

Svenska skildringar av kinesisk trädgårdskonst domineras av Osvald Sirén, vars starkaste minnen var av charmen i de halvt förfallna anläggningarna på 1920- och 30-talen. Idag är scenen den motsatta: det som har överlevt inbördeskrig och utländska erövringar och den allmänna urbaniseringen har blivit iståndsatt och delvis införlivat med världens kulturarv under Unesco.

Även svenska resebyråer arrangerar trädgårdsresor till några av de viktigaste platserna i östra Kina, från Beijing i norr till Suzhou nära Shanghai i söder, ett avstånd av drygt 10 timmar med höghastighetståg på 300 km i timmen. Detta kombineras gärna med Luoyang, numera känt som pionstaden, ungefär halvvägs, vilket innebär april månad, när buskpionerna står i sin korta men överväldigande sköna blom.

Inför häckar och planteringar och hela parker med buskpioner i rött och vitt och rosa, i violett och mindre ofta i gult, kan man tycka sig se den dröm förverkligad – ännu större och vackrare än i verkligheten – som fick medeltidens fromma hyllningar till Jungfru Maria att lovprisa henne som Rosa sine Spina, Rosen utan Tagg.

Trädgårdssten, ”Naturens Henry Moore”. Foto: Rafael Vilén.

Den kinesiska trädgården är uppbyggd av sten och vatten, med inslag av höga träd och blommande buskar. Den är inspirerad av den ofta fantastiskt utformade sydkinesiska naturen med sockertoppsberg mellan vattendragen. Där västerländska trädgårdsarkitekter placerade  statyer och urnor som prydnader valde kineserna märkliga stenar, gärna stående, i de mest dyrbara fallen sällsamt urholkade av åratals vistelse på sjöbotten, naturens Henry Moore. I dammarna speglar sig paviljonger, stundom i rad. De har poetiska namn som anger lämpliga själstillstånd eller årstidens särskilda lockelse, till exempel månens återspegling eller avlägsna väldofter, avsedda för ägaren och hans gäster att avnjuta. Denna meditativa stillhet förutsätter dock en omfattande stab av flitigt tjänstefolk.

Dagens kinesiska välstånd visar sig i en livlig inhemsk turism med åtföljande fotografering; till och med vi utlänningar blev ibland ombedda att medverka. Där vi inte hade ett enda ord gemensamt fick leenden och gester fungera. Vår effektiva guide försökte lära oss ett par kinesiska ord, men de många tonerna som är helt avgörande för betydelsen var svåra att lära in. Det är ju snopet om man tror sig säga ”tack så mycket” men istället utbrister ”skodon”. Rikskinesiskan, mandarin, har fyra olika tonfall, men kantonesiskan håller sig med nio.

Skyskrapor i skilda format, Shanghai.
Foto: Rafael Vilén.

Rumstidningen på lyxhotellen informerade på god engelska om aktuella projekt, särskilt om stort anlagda blom- och trädplanteringar, viktiga för både klimat, ekonomi och turism. Den som däremot vill ha exempel på missvisande översättningar kunde också få sitt behov tillfredsställt. Varnings- och förbudsskyltar är det gott om, och de menar ibland motsatsen till vad de säger. En liten teckning av en handlöst fallande person gör det tydligt att man inte ska ta skydd på marken trots uppmaningen Caution! Drop Down! Inte heller ska man öppna eld, när en prydligt utformad skylt säger Fire off in garden area! I Shanghai finns ett svindelhögt utsiktstorn med en yttre del av glas runt hela byggnaden – en högst säregen känsla att röra sig som en annan fågel – och där förbjuds diverse olämpliga beteenden, även Adverse weather conditions are prohibited.

Kina dominerar jordklotet i Shanghai.
Foto: Rafael Vilén.

För den som sysslar med översättningar är detta en nyttig varning.

Det första intrycket i Beijing var planteringarna utmed alla gator vi passerade, blommande i gult av forsythia eller djuprött och starkrosa av släktingar till plommon och körsbär eller i skiraste vitt. Utmed de många nyanlagda vägarna fanns genomgående nysatta träd i stora grupper med vackra kontraster mellan löv och barr, mörkt och ljust.

Allt detta dessutom välstädat. Knappt ett skräp på hela resan, inte heller när vi gick på egen hand.

Klungor av hus i tjuguvåningsklassen var kanske nästa intryck, uppväxta som svampar ur jorden. Ibland tyckes inflyttningen inte hålla jämna steg med byggena. I de stora städerna dessutom modernistiskt fantasifulla glasfasader på kanske femtio våningar eller mer. Den tidiga kvällen i Shanghai var ett fyrverkeri av ljuseffekter, rena nöjesparken, där det för tjugu år sedan bara låg åkrar och fält. Där låg de 61 tv-kanalerna i lä.

Samtidigt har man just i Shanghai kring den viktigaste gamla – och välhållna – trädgården numera byggt en hel gammal stadsdel i traditionell kinesisk stil. Det går alltså att kombinera skilda stilar och olika tiders ideal, en fingervisning till dem som i sådana försök på hemmaplan föraktfullt talar om Skansen.

En resa i kontraster, vilket framgår också av fotona (Rafael Vilén).

Himlens Tempel, klassisk kejserlig skönhet.
Foto: Rafael Vilén.
Färgglad tempelväktare.
Foto: Rafael Vilén.
Nuets byggverksamhet i Beijing.
Foto: Rafael Vilén.
Buskpion i sin korta prakt.
Foto: Rafael Vilén.

Kina har i alla tider ansett sig som världens mitt. Den åldriga kinesiska muren mot utländska invasioner har fått en modern motsvarighet i den elektroniska muren, det vill säga den effektiva censur som håller stora delar av det internationella nätet avspärrat. Ingen tillgång till allt som vanligen fyller västerlänningens skärmtid.

Den kontroll som sedan äldsta tid utmärkt den kinesiska kulturen, baserad på sam- och tvångsarbete i de stora bevattnings- och befästningsanläggningarna, har tagit sig moderna former. På varje hotell måste vi visa upp våra viseringar, och så snart vår guide skulle köpa biljetter åt oss för de olika utflyktsmålen måste hon samla ihop våra pass och visa upp dem.

Nu kommer vi alltså till viseringsbestämmelserna. Dagens kloka resenär undersöker denna punkt hos resebyrån innan man alls bestämmer sig för en resa. Fram till ett par år sedan var de inte besvärligare än i andra länder med byråkratisk läggning, som Indien, Sovjet eller USA. Nu däremot tar de kinesiska myndigheterna tillfället i akt att demonstrera vad de anser om den svenska hållningen till landet.

Annars skulle Kina, särskilt om våren, vara ett idealiskt resmål för den kulturintresserade turisten.

Florence Vilén 2019-05-25