Trons instinkt

av PHILIP GEISTER

Instinkt är nästan något djuriskt. Det är den biologiska programvaran som gör att djur beter sig så att det främjar arten. Instinkten hos djur ersätter förnuftet. I stället för att resonera sig fram till hur man mest framgångsrikt jagar eller skyddar sig mot vädret följer djuren helt enkelt sin instinkt. Instinkten går att lita på.

Den påvliga internationella teologkommissionen använder bilden av ”instinkt” i ett nyutkommet dokument för att förklara hur troende människor gör när de intuitivt skiljer mellan tro å ena sidan och vidskepelse, den allmänna opinio­nen eller teologiska konstigheter å andra sidan. Av titeln att döma kan dokumentet Sensus fidei in the Life of the Church av en icke-teolog upplevas lika intressant som en doktorsavhandling om verbböjningar i medeltida urdu. Men kommissionens dokument fyller inte bara ett intellektuellt glapp som faktiskt har vägt tungt för teologer sedan Andra Vatikankonciliet utan behandlar också ett högst aktuellt ämne som under påven Franciskus har blivit ännu hetare.

Sensus fidei, eller sensus fidelium, är den inre rösten i varje troende. Med dess hjälp känner man igen trons sanning. Den kan jämföras med samvetet i både dess träffsäkerhet och dess omutbara natur. Som den utförliga bibelteologiska och teologihistoriska genomgången i dokumentet visar är sensus fidelium inget nytt under solen, inte ett påhitt av Andra Vatikankonciliet eller av några liberala teologer, utan snarare en konstitutiv grundbult av den kristna tron. Tron ägs ju inte av påvar och biskopar som godtyckligt hittar på nya trossatser utan den tillhör de troendes gemenskap i dess helhet. Men begreppet sensus fidelium har efter Andra Vatikankonciliet ofta använts som om det kyrkliga läroämbetet och vanliga människor skulle tillbe två olika gudar. Resonemanget går så här: medan läroämbetet styrs av abstrakta filosofiska och moraliska värderingar och därför kommer fram till motsvarande verklighetsfrämmande, det vill säga korkade slutsatser är det de vanliga människorna som lever ett normalt liv som vet vad Gud egentligen vill. Det är ju de som har fått sensus fidelium medan det hos kardinalerna i Rom lyser med sin frånvaro. Talet om sensus fidelium fungerade i den post-konciliära tiden därför ofta som en teologisk och ideologisk kontrapunkt mot läroämbetet. Rörelser som ”Vi är kyrka” eller ”Kirche von unten” alluderar redan med sina namn till konceptet av en sensus fidelium som är given till ”oss troende” och inte till ”de där prelaterna i Rom”.

Men nu förhåller det sig så att ordföranden för den internationella teologkommissionen – som har författat det föreliggande dokumentet – är kardinal Ludwig Müller. Müller är också chef för Troskongregationen. Ska man därför vara rädd att dokumentets innehåll är styrt av kongregationens intressen, att det är ett sätt att understryka Vatikanens tolkningsföreträde i trosfrågor? Överraskande nog är dock läroämbetets mandat över de troende ett sidospår i utläggningen. Det mest radikala som påstås här är att de troende ska ”vara beredda att lyssna” (§ 97), ett önskemål som knappast kan upplevas som orimligt. I övrigt är dokumentet en reflektion över hur denna trons instinkt egentligen fungerar i praktiken, vilka skyddande mekanismer den behöver och hur man kan upptäcka dess närvaro – eller frånvaro.

En människa som tror reagerar på det som står i konflikt med tron (en miljö, en uppfattning etc.) på samma sätt som en musikälskare reagerar på en falsk ton, påstår dokumentet (§ 62). Jämförelsen är träffande. Sensus fidei definieras som en spontan reaktion som inte grundar sig i en lång överläggning utan mera liknar en fysisk upplevelse. Men en musikälskare är naturligtvis uppfostrad och har också lärt sig att lyssna. Samma sak gäller för den troende. Känslan för tron kan och måste utvecklas genom praxis och undervisning så att man lär sig förstå och till och med sätta ord på den kvalitativa skillnaden mellan – musikaliskt talat – grannbyns blåskvartett och Radiosymfonikerna. I motsats till musiken sker utbildningen i tron inte huvudsakligen genom att gå på kurs utan genom bibelläsning, gudstjänstfirande, bön och praxis av ett kristet liv. Att ha en sensus fidelium är inte en inkomst- eller statusfråga utan är Guds gåva till dem som älskar honom. De som älskar Gud förstår sig på Gud. Dokumentet hänvisar till mänskliga relationer som referenspunkt för att förklara trosinstinkten. Människor som älskar varandra vet ofta hur den älskade kommer att reagera i en given situation. Det är inget man tänker utan något man känner på sig.

Men hur är det då om vännen som man trodde sig känna plötsligt reagerar på ett helt oväntat sätt? Hur är det när kyrkans läroämbete proklamerar saker som varande en trossanning som ”den vanliga troende” bara upplever som uppåt väggarna fel? Eller när stora delar av kyrkfolket håller sig med religiösa uppfattningar eller en livspraxis som får biskoparna att känna sig svimfärdiga? Dokumentets rekommendation är att man då ska sätta sig ner och lyssna på varandra. Guds ande, som verkar genom läroämbetet och de troende, talar inte med olika röster. Men det utesluter inte att människor pratar förbi varandra, gör sina bedömningar på felaktiga grunder eller är fångna i sina lokala kulturella mönster. Alla dessa hinder är – i princip – överkomliga om man pratar med varandra och om man lyssnar på varandra. Biskopssynoden om äktenskap och familj som ägde rum i Rom under oktobermånaden och dess förberedande enkät om kyrkfolkets uppfattningar i frågan kan väl betraktas som ett exempel på vad dokumentet menar – och hur svårt sökandet efter den gemensamma andan ändå kan bli i praktiken.

Har då alla människor som kallar sig för troende en trons instinkt? Inte nödvändigtvis. Den teologiska kommissionen ägnar ett helt kapitel åt frågan hur man kan urskilja mellan närvaro och frånvaro av sensus fidei i en människa eller en grupp människor. Föga överraskande nämns ett aktivt deltagande i kyrkans liv som en nödvändig betingelse. Sensus fidei är inte bara en kunskap om vad som är rätt eller fel utan också en anda av tillhörighet till kyrkan och en inre förståelse för dess tro och liv. Sensus fidei och sentire cum ecclesia (en empati med kyrkan) hänger ihop. Den som kallar sig för musikälskare och aldrig har hört talas om Berwaldhallen bör – med andra ord – betraktas med viss misstro. Det gäller förresten också för personer som inte intresserar sig för Bibeln, avskyr förnuftiga resonemang eller redan i förväg vet att de har rätt. Att vara kristen och troende innebär att befinna sig på samma existentiella våglängd som Jesus Kristus. Det innebär att en förståelse för honom och hans lära inte kommer att infinna sig om man utesluter karaktärsdrag eller beteendemönster som präglade hans liv och förkunnelse som till exempel: tid för bön, förankring i den heliga Skrift, inre frihet, ödmjukhet, glädje och mänsklig öppenhet (§ 101 f.). Individer eller rörelser som präglas av bitterhet och vrede (§ 102) kan inte påstå att de representerar den sanna tron. En desillusionerad läsare av dokumentet kan konstatera att en enkel Google-sökning visar att verkligheten inte ser ut som kommissionen önskar – åtminstone verklighetens digitala avtryck. Här verkar de fanatiska, bittra och arga kristna vara de som mest högljutt påstår att de äger sanningens och trons anda.

Intressant är också den sista delen av dokumentet där några gränsområden testas om de är kvalificerade som autentiska uttryck för en sensus fidei. Är till exempel folkfromhet samma sak som sensus fidelium? Svaret är: det beror på. Kommissionen anser att det aldrig skadar att låta en teolog och/eller en biskop titta lite närmare på alla de uttryck som folkfromheten kan få för att kunna skilja mellan agnarna och vetet. Det som har sin grund i en djup och engagerad tro kan nämligen spåra ur och mutera till ett slags ”katolsk voodoo”. Alla som någon gång har rest till katolska länder som är starkt präglade av folkfromhet och som har fått uppleva dess djupt mänskliga men i­bland också mycket märkliga uttrycksformer förstår vad dokumentet syftar på.

Hur är det då med den offentliga opinionen? Är den uttryck för sensus fidei? Svaret är nej. Att det är så har inget att göra med katolska kyrkans odelade uppskattning för demokrati, massmedier och just den offentliga opinionen som dessa institutioner främjar. Men sensus fidei är ändå något annat. På samma sätt som Edward Blom är en pålitligare tolk i fråga om vad som kan räknas som god mat än hundra hungriga tonåringar är det också i tron oftast snarare en minoritet i kyrkfolket som har begåvats med sensus fidei och inte nödvändigtvis det största antalet kyrkbesökare. Ger sensus fidelium då uttryck åt katolsk elitism? Ja, om man så vill.

Har lutheraner förresten samma instinkt som katoliker? Nej, det har de inte, eftersom en instinkt är specifik inom en kyrka (ungefär som hos djuren inom en art). Däremot kan en katolik lära sig mycket av sina ekumeniska kristna vänner eftersom ”somliga aspekter av det kristna mysteriet tidvis har mera effektivt betonats i andra samfund” (§ 86).

Vari består nu det stora genombrottet som detta dokument innebär för den post-konciliära katolska kyrkan? Dokumentet är ett historiskt väl underbyggt argument för att användandet av sensus fidei som en motkraft mot kyrkans läroämbete utgår från felaktiga förutsättningar. Sensus fidei är inte en motvikt mot läroämbetet på en imaginär våg av kollektiv rättrogenhet utan ett annat ord för den helige Ande som ger liv, kunskap och kärlek åt alla troende. Inte minst beskriver detta begrepp en fascinerande erfarenhet som väl varje troende någon gång har gjort: att man träffar en enkel, outbildad person som lever tron mer autentiskt och kan tala mera insiktsfullt om den än många andra som har läst många teologiska böcker, inklusive man själv. Till och med Jesus kunde känna en sådan häpnad och förundran över sensus fidelium (jfr t. ex. hans möte med den syrisk-fenikiska kvinnan i Mark 7:24–30). Den som alltid har undrat hur sådant är möjligt rekommenderas nedladdning av hela dokumentet från www.vatican.va.

 

Philip Geister är jesuitpater, teol. dr i tros- och livs­åskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala.