Under den Högstes beskydd

av JOSEFIN HOLMSTRÖM

Döden är ovanligt närvarande den här fasteperioden. När jag går på askonsdagsmässa i Cambridge för att ta emot korset på min panna börjar jag med att sprita händerna, och när vi läser litanian menar jag varje ord på ett sätt som jag nog aldrig riktigt gjort förut. Några veckor senare återvänder jag till min familj i Sverige och noterar att hyllorna i affären börjar tömmas på basvaror. WHO säger att Europa nu är pandemins centrum.

Länge trodde vi nog, fast vi inte gärna ville erkänna det, att våra pengar och vårt välstånd skulle rädda oss undan farliga sjukdomar. I väst är vi vaccinerade och har tillgång till högspecialiserad vård. Vi har goda och sanitära levnadsförhållanden, rent vatten och mat i skafferiet. Att nu behöva konfronteras med vår arrogans kan vara smärtsamt: för här kommer en fiende som inte diskriminerar, som inte bryr sig om hur mycket pengar du har på banken. Ja, välståndsmarkörerna till och med ökar smittorisken: de som först insjuknade i covid-19 i Sverige gjorde det efter skidsemestrar i de italienska Alperna.

Så vad gör man? Jag öppnar Bibeln och läser psalm 91. Det är en psalm som delas flitigt på sociala medier just nu: ”Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten […] Du skall inte frukta nattens fasor […] inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus.” Och så handtvättningen då, den som blir till både ritual och bön: att be Fader vår tar ungefär trettio sekunder, och under tiden tänker jag att varje tvättillfälle är en kärlekshandling, en påminnelse om att Gud vill att vi ska ta vara på varandra (se där Kains fråga: ska jag ta vara på min broder? Ja, naturligtvis!).

Sanningen är förstås att vi alltid levt i dödens närhet, precis som vi alltid levt i varandras närhet. Lögnen om att vi är osårbara i överflödssamhället avslöjas samtidigt som lögnen om att varje människa är en ö. Vi är beroende av en global och mycket fragil handelskedja; vi reser så mycket att ett virus som uppkommit i Kina inom några veckor får fäste i Sverige. Det som angår människor på andra sidan jordklotet angår oss – och det som angår våra grannar angår oss. Häri finns en lärdom för den som vill ta emot den.

Samtidigt börjar det nu höjas anklagande röster: hur mycket får folkhälsan egentligen kosta? Är det ekonomiskt hållbart att tvinga in människor i karantän? Ska man inte bara låta de svaga dö så att industrin och företagen kan räddas? Det verkar som om allt vi företar oss nu orsakar lidande på ett eller annat sätt. Det är lätt att tappa modet och gripas av panik, ofta i en och samma rörelse. ”Jag går mot döden var jag går”, som det står i psalmen. Och just där finns ju ändå en tröst – det här livet är tillfälligt och förgängligt; den verkliga härligheten kommer till oss i formen av Jesus Kristus och de nya himlar och den nya jord som Gud lovat oss. Med ett sådant hopp har vi kristna faktiskt råd att inte tappa modet, utan att leva frimodiga och obesegrade i dödens närhet.

Josefin Holmström är fil.dr i litteraturvetenskap vid Cambridge University, författare och kritiker.

Ur Signum nr 3/2020.