Vetenskapen inför rätta

GLENN HÆGERSTAM

Signum publicerar nedanstående text som gästblogg. Författaren är med. dr. och docent vid Karolinska Institutet.

Natten till den 6 april 2009 inträffade en jordbävning i L’Aquila i norra Italien. Mer än 300 människor dog, många blev svårt skadade och staden drabbades av stora materiella skador. Nu står sju jordbävningsforskare (seismologer) inför rätta och sex av de sju döms i första instansen till sex års fängelse. Detta har förorsakat en massmedial storm både i och utanför Italien. Av förklarliga skäl känner sig vetenskapsmän inte bara i Italien utan i hela västvärlden hotade: Deras vetenskapligt grundade bedömningar ifrågasätts och kan till och med orsaka fängelsestraff.

Under månader före den katastrofala jordbävningen hade det förekommit ett antal lättare jordskalv. Befolkningen i den drabbade regionen hade både under sin egen livstid och av gångna generationer lärt sig vad som föregår en jordbävning. Denna kunskap varnade för att det som nu hände kunde vara en förvarning om att en stor jordbävning var nära förestående. Under sådana omständigheter måste man vistas utomhus när det förekom minsta tecken till skalv framför allt nattetid. Det fanns en folkligt förankrad kunskap om jordbävningar.

En vecka före jordbävningen kom sju seismologer till L’Aquila. Inför tv-kameror försäkrade man befolkningen att det inte förelåg risk för någon förestående kraftigare jordbävning. Man kunde lugnt sova inomhus och det fanns ingen anledning att på grund av jordbävningsrisk uppehålla sig utomhus. Dessa lätta skalv var fullt normala företeelser som inte krävde några speciella åtgärder. Med viss tvekan accepterade befolkningen den vetenskapliga expertisens bedömning.

Den rättsliga processen handlade främst om att vetenskapsmännen hade felaktigt underskattat risken och att de inte bara hade gett otillräcklig information om riskerna utan också hade med ytliga uttalanden lugnat befolkning och dess ledning. Vetenskapsmännen hade med sin vetenskapligt förankrade auktoritet lurat både befolkningen och dess ledning. Den nu fällda domen hälsas därför med jubel i L’Aquila. Också provinspresidenten och L’Aquilas borgmästare lovordar domen och prisar domarens mod.

Detta med att vetenskapsmän dras inför rätta för att gjort uttalanden som i efterhand visat sig vara felaktiga är något i sig revolutionerande. Med stor sannolikhet vilade deras uttalanden på noggranna mätningar med vetenskapligt validerade mätmetoder. De erhållna mätresultaten hade säkerligen matats in i vetenskapligt beprövade och accepterade matematiska modeller. Vad mera kan man kräva?

Det uppseendeväckande i denna dom är att vetenskapens tidigare så självklara auktoritet har ifrågasätts. Rättegången i L’Aquila har riktat ett kraftigt strålkastarljus på klyftan mellan den vetenskapliga auktoriteten och den folkligt förankrade erfarenheten. Redan för mer än hundra år sedan varnade filosofen Edmund Husserl för denna klyfta. En nutida svensk filosof (J. Bengtsson 1987) har utvecklat den Husserlska varningen och menar att en vetenskap som har förlorat kontakten med människors vardagsvärld kommer snart också att förlora sin betydelse.

Kanske är denna rättegång, och de som med säkerhet kommer att följa, nödvändiga för ett tillnyktrande. Den naturvetenskapliga vetenskapen, hur nyttiga bidrag den än må tillföra mänskligheten, besitter inte den absoluta och därmed oantastliga sanningen. En mera ödmjuk och därmed försiktig hållning är därför att vänta efter denna rättegång.

Glenn Hægerstam 2012-11-01