Vi måste våga bejaka det meningslösa

av JOHN SJÖGREN
Den här påsken inramades av sorg. I början av Stilla veckan brann en av de främsta symbolerna för det kristna Europa, Notre-Dame i Paris, inför en skakad världs ögon. Och på Påskdagen nådde oss nyheten om de vedervärdiga terrorattackerna på Sri Lanka. Dåd till stor del riktade mot kristna, just i färd med att fira hoppets och glädjens stora högtid: Kristi uppståndelse, Guds seger över död, våld och förgängelse. Att dåden utfördes just denna symbolmättade dag gör frågan hur man teologiskt kan försöka förklara, och pastoralt bemöta, denna typ av händelser akut.

För när vi ska försöka förstå lidandets mening är det ju på korset, på påskens drama, vi i allmänhet pekar. Gud har gått in i det mänskliga lidandet, delat det ända in i dödens och den totala gudsövergivenhetens smärta. Han har gått igenom döden och förvandlat och avväpnat den inifrån. Genom Jesu lidande, död och uppståndelse har det meningslösa blivit meningsfullt. I allt detta finns den goda grund varpå den kristna människans hopp vilar.

Men trots detta, och även om ondskans problem rent intellektuellt kan ges tillfredsställande förklaringar, så är det känslomässigt knappast någon tröst för den som drabbats av ondskan, av det urskillningslösa våldet, det meningslösa lidandet. När något sådant som det som nu skett på Sri Lanka händer, då är det inte vackra ord eller teologiska spetsfundigheter vi längtar efter. Vi vill inte höra att lidandet har en högre mening. Snarare uppstår ett behov av att bejaka det meningslösa.

En total brist på mening är något närmast outhärdligt smärtsamt för en människa. Men denna brist är en verklighet som just nu upplevs av alla dem som drabbats av våldet på Sri Lanka. I sådana situationer är det inte ord som försöker rationalisera lidandet vi behöver. Det är kanske inte ens tröstande eller lindrande ord vi vill ha. Vad människan i ett sådant läge behöver är snarare någon som i solidarisk tystnad delar meningslösheten.

Ibland frestas vi att alltför snabbt hasta från långfredagens lidande till påskdagens uppståndelse. Men däremellan finns en tidsrymd då Gud är alldeles stum, då Ordet genom vilket hela världsalltet blivit till tystnar. Ja, då Gud rent av är död. Inget kan vara mer meningslöst än det. Givetvis är påskens och kristendomens stora glädjebudskap att dödens och ondskans makt är bruten, att vi alla blivit inbjudna att dela Guds eget eviga liv. Men mitt i påskens drama finns också denna Guds upprörande tystnad, ett slags bejakande av det meningslösa.

Kanske är detta en konsekvens av den fruktansvärda frihet som Gud i sin kärlek givit skapelsen: att en del av tillvaron är utlämnad åt meningslösheten.

John Sjögren 2019-04-26