Visar konvertiterna bästa vägen till integration?

av THOMAS IDERGARD

Situationen för asylsökande som konverterar från islam till kristendomen under asylprocessen här i Sverige har uppmärksammats alltmer den senaste tiden. Exempelvis genom forskningsrapporten ”Konvertitutredningen” som på frikyrkligt initiativ presenterades i mars förra året (ladda hem rapporten här) och det seminarium som bland andra Signum medarrangerade just före jul (läs mer här) har karaktären av, och orsakerna till, vad som kan ses som en systematisk rättsosäkerhet i de svenska myndigheternas sätt att bedöma ”äktheten” i konvertiternas tro, belysts. Olika exempel på rena rättsövergrepp i utredningar har till och med lett till debatt i riksdagen (som exemplet med konvertiten vars tro skulle bedömas av en tjänsteman iförd hijab, som man kan läsa om här och riksdagsdebatten här). Under julhelgen publicerade också Dagens Nyheter ett omfattande reportage om frågan (se här).

Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas sätt att undersöka konvertiternas tro, genom deras närmast ideologiska ifrågasättande och tekniska attityd, måste förändras. Det finns flera skäl till detta. Främst därför att deras kriterier avslöjar okunnighet. Exempelvis anser både handläggare och domstolar att man inte kan vara ”äkta” kristen om man intresserat sig för kristen tro efter att ha mött kristna som agerar kärleksfullt, det vill säga upplevt det som är kyrkans äldsta och viktigaste missionsstrategi. Dessutom motsäger bedömningarna ofta helt vad de själavårdsexperter som uttalat sig om konvertiterna faktiskt har sett.

Konvertiternas personliga öden – att människor skickas tillbaka till länder där konversion från islam är belagt med dödsstraff – borde förstås vara tillräcklig anledning till förändringar. Kunskapshöjning hos handläggare, och gärna även nämndemän och domare, och en tyngre roll för expertutlåtanden hör till sådana önskvärda förändringar. Men också ur ett samhälleligt, ja till och med politiskt, perspektiv vore det angeläget att andelen kristna konvertiter, liksom kristna flyktingar från muslimska länder, av positiva asylbeslut vore högre.

Integrationen av flyktingar anses idag vara en av de absolut viktigaste politiska och sociala uppgifterna i Sverige och i hela västvärlden. Integrationen har både en materiell och värdemässig sida. Möjligheten att kunna leva ett liv av personlig växt och bidrag till samhällsgemenskapen är avhängig människors internalisering av värden som är grundläggande för den gemenskapen.

Jag tror man kan säga att den materiella aspekten av integrationen under lång tid har varit den centrala i svensk integrationspolitik, under såväl vänster- som högerregeringar. Om människor bara får en egen försörjning kommer allt annat att falla på plats, har varit det rådande tänkesättet. På senare år har dock värdefrågorna börjat ta mer plats i integrationsdebatten och det talas idag mer om individuella och sociala effekter av konflikter mellan helt skilda normsystem (se ett exempel på hur det beskrivs här), vilka inte tycks lösa sig vare sig med jobb eller F-skattsedlar.

Förstås finns det inga enkla, enskilda lösningar. Men med tanke på den kristna grunden för den västerländska demokratiska samhällsordningen, något som de flesta helt riktigt erkänner och som till exempel historikern Dick Harrison flera gånger uttryckligt har framhållit (till exempel här), kan man heller inte undgå att faktiskt se konversioner till kristen tro i ett integrationsljus.

Med kristen tro kommer en människosyn som utgör en filosofisk förutsättning för en viss typ av ordning med mänskliga rättigheter, mänsklig frihet och likhet inför lagen. Förståelsen för flera av den västerländska demokratins kännetecken blir alltså en följd av en internaliserad kristen antropologi. På motsvarande sätt kan man känna igen, förstå och sympatisera med andra fenomen med specifika utformningar i den västerländska kultursfären, såsom en sekulär stat, det akademiska kritiska tänkandet, västerländsk konst, musik och litteratur i stort och våra utbildnings- och välfärdssystem, genom att anamma en kristet grundlagd metafysik och etik. Detta hindrar förstås inte att en kristen, konvertit eller inte, kan ha tusen invändningar mot individuella och kollektiva sätt att använda friheten, och ser att den har slagit över i en tro på autonomi och i relativism av slag som inte ryms i det kristna tänkandet.

Men den som av egen vilja konverterar till en tro som i sig sått avgörande frön till den västerländska samhällsordningen, kommer att anamma en tolkningsnyckel som gör de västerländska samhällenas grundläggande karaktäristika förståeliga och förklarliga. Vi som fått möjligheten att arbeta med konvertiter vet att flera av dessa allmänmänskligt attraktiva karaktäristika, framför allt den fria viljans roll för den mänskliga värdigheten, ofta bidrar till att människor blir intresserade av kristendomen. Så blir flera viktiga, grundläggande värden i vår typ av samhällsgemenskap inte bara möjliga att förlika sig med utan också något som positivt bejakas att bygga tillvaron på. Jag har svårt att se någon bättre och effektivare väg till integration än det.

Förstås kan orsaken till en konversion till kristen tro aldrig vara något annat än en personlig övertygelse. Men när den finns hos en person kommer den, precis som den kristna tron som filosofisk och kulturell yttring, att kunna ge vidare verkningar. Därför är kristen förkunnelse för att rädda själar också, som ett slags bonus, en samhällsinsats för bättre integration. Väl värd ett öppet erkännande från de styrande.

Thomas Idergard 2020-02-25

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.