När Theodulf Mertel dog för 125 år sedan, den 11 juli 1899, i det centralitalienska gruvsamhället Allumiere, hade han en i sanning säregen kyrklig karriär bakom sig. Ja, påve Pius IX (1846-1878) karaktäriserade honom som ”1800-talets bästa man” – och utsåg honom till sin testamentsexekutor. I ett hänseende var i alla fall juristen från Bayern unik: den hittills siste kardinalen som inte var präst. Och en lekman som satte kronan (tiaran) på en påves huvud.
Det sägs att Herrens vägar är outgrundliga. Theodulfs far, den fromme bagaren Isidor Mörtl-Mertel från Elgfing am Pfafffenwinkel, tog i alla fall vägen över Alperna för att börja ett nytt liv i kyrkostaten tillsammans med sin hustru Maria Franziska från Voralbergen. Så bakade han bröd åt gruvarbetarna i Allumiere norr om Rom som på uppdrag av påven bröt alunit.
Studierektor Martin Eckart (död 2017) från Huglfing har ägnat Mertels biografi ett ingående studium. Där framgår att Theodulf föddes 9 februari 1806 som äldste son till familjen i Allumiere. Han gick i [en kapucinerledd] skola, studerade juridik i Rom och blev i slutet av 1820-talet, knappt mer än 20 år gammal, juris utriusque doktor. Och världen är liten i Kyrkostaten. Efter att Mertel hade etablerat sig som jurist på sin hemort kallades han å3 1831 av påve Gregorius XVI till den romerska kurian.
Den mångsidigt begåvade juristen innehade där olika befattningar, bland annat försvarade han nödställda i rättegångar, och klättrade efterhand uppåt på karriärstegen. År 1843, när han var president i Vatikanens civila domstol, fick han för första gången den påvliga hederstiteln prelat, trots att han inte alls hörde till det andliga ståndet.
Författningsutkast över en natt
Sitt mästerstycke levererade Mertel när revolutionen bröt ut i Italien år 1848 och Pius IX tillfälligt måste fly från Rom. Enligt uppgift färdigställde Mertel då bokstavligen över en natt ett utkast till författning för Kyrkostaten med 69 artiklar som påven godkände utan att ändra något. På så sätt vann juristen med det försynta uppträdandet oinskränkt förtroende hos den personligen mycket komplicerade Pius IX och kom in i Vatikanens innersta krets. Från 1853 var Mertel inrikes- och justitieminister, och från 1863 till och med regeringschef.
I mars 1858 tilldelade honom påven – mot hans uttryckliga vilja, uppges det – kardinalshatten. Prästämbetet avvisade han också. Genom diakonvigningen i maj hörde Mertel dock fortsättningsvis i alla fall formellt till det andliga ståndet.
Som kardinal deltog även Mertel i Första Vatikankonciliet 1869-70. I debatten om den påvliga ofelbarheten strävade juristen inte emot men han uppmanade till mycket exakta formuleringar och stark kyrkopolitisk återhållsamhet i tillämpningen.
När trupper som verkade för Italiens enhet ockuperade Rom och annekterade Kyrkostaten blev konciliet avbrutet 1870. Det var då Mertel som författade den skrivelse med vilken Pius IX protesterade mot det slut för Kyrkostaten som stred mot folkrätten.
Påvens testamentsexekutor
Av tacksamhet men väl också som ett bevis på förtroende utsåg Pius IX honom till sin testamentsexekutor – något som försatte honom i en besvärlig situation. Under en sommarnatt 1881 beledsagare Mertel det påvliga stoftet när det i hemlighet fördes över till den romerska basilikan San Lorenzo fuori le mura. Det uppstod tumult och en rasande folkmassa försökte kasta påvens kista i Tibern.
Men dessförinnan upplever det bayersk-italienska invandrarbarnet Theodulf Mertel den största hedern i sitt liv: en bagarson som inte ens är prästvigd kröner den nye påven. Efter att Vincenzo Gioacchino Pecci hade valts till påve, med namnet Leo XIII (1878-1903) insjuknade den ansvarige kardinalprotodiakonen och kunde inte leda kröningsceremonin i Sixtinska kapellet. Kardinal Mertel tog över – och satte tiaran på sin nya chefs huvud.
Även Leo XIII anförtrodde Mertel flera uppdrag i dennes egenskap av jurist, diplomat och vetenskapsman och gjorde honom 1884 till vicekansler för den heliga romerska kyrkan. Efter 1889, vid 83 års ålder, fick Mertel det lite lugnare.
Han ägnade sig dock fortsatt än mera åt välgörenhet och vetenskap, som till exempel romersk arkeologi, nya upptäckter i de fornkristna katakomberna. Han engagerade sig för vård av dövstumma och rörelsehindrade och finansierade studierna för fattiga prästkandidater.
Vän till abboten Mendel
Mertel gynnade även staden Allumiere, där inte bara lokalhistoria fascinerade honom utan även geologi och mineralogi. Han var vän med den mährisk-österrikiske augustinerabboten Johann Gregor Mendel (1822-1884).
Nästan blind och lam dog Theodulf Mertel – ”kardinalen som aldrig prästvigdes”, som den internationella pressen då kallade honom – i den för den tiden anmärkningsvärda åldern av 92 år i sin hemstad. Orterna Eglfing och Allumiere blev år 2000 varandras vänorter. I Rom och Eglfing har gator uppkallats efter Mertel.
Red. 2023-09-07
Detta är en nyhetstext.