av CHRISTOFFER WEDEBRAND
Förra årets klarspråk om krigshotet mot Sverige verkade sända chockvågor genom landet. ”Det kan bli krig i Sverige” fastslog ministern för civilt försvar bistert under den årliga försvarskonferensen i Sälen. Statsministern för sin del konstaterade utan krusiduller att vi måste tala om de förväntningar som följer av vårt medborgarskap: ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.” Många verkar oroligt fråga sig om vi verkligen har den själsstyrka som krävs för att uthärda krigets påfrestningar. Kan förresten trossamfunden vederkvicka oss genom sina själavårdande insatser?
Sveriges totalförsvar är hård materia. Det är rasslande larvband, dundrande motorer och en doft av diesel. Totalförsvaret är också planläggning. Det är lagtexter, organisationskartor och sambandsplaner. Totalförsvaret är även du och jag och det som rör sig i våra huvuden. Under hela 1900-talet har försvarsmyndigheterna ägnat stort intresse åt beredskapens andliga dimension. Våra själar har betraktats som ett slagfält lika viktigt som mark-, luft- och sjödomänerna. Utgångspunkten har varit att försvaret av Sverige står och faller med dess folkförankring. Utan en motståndskraftig befolkning har allting föreställts rasa samman som ett korthus. Intresset är stort även i dag, som framgår nedan.
I efterdyningarna av förra årets försvarskonferens blev ”andlig beredskap” ett uttryck på tapeten. Inte minst har Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus bidragit till dess spridning genom sina andakter. Det är väl inte i alla detaljer klart vad andlig beredskap är för något, men kanske kan begreppet användas för att fånga in just det som har att göra med oss människor, i kontrast till totalförsvarets materiella och abstrakt planerande dimensioner. Särskilt det som rör vårt känsloliv, vår upplevelse av mening och vår uthållighet i en svårartad situation.
Så förstådd är den andliga beredskapen inte någonting nytt i försvarssammanhanget. I en nyutkommen avhandling från Uppsala universitet har forskaren Ida Olenius studerat den organisatoriska framväxten av Svenska kyrkans arbete med just andlig beredskap – i meningen ”folkets inre försvarskraft” – under andra världskriget. Statskyrkans och andra myndigheters arbete med andlig beredskap avstannade inte heller vid krigsslutet utan förfinades under kalla kriget, genom det som kallades ”psykologiskt försvar” och ”kyrklig beredskap”.
Att stärka svenskarnas andliga beredskap kan framstå som ett självklart sätt för trossamfunden att bidra i tider av oro. Vid närmare påsyn väcks dock grundläggande frågor om religionens roll i samhället. Även om trossamfunden utan tvekan är en viktig kraft och kan genomföra betydelsefulla insatser, så kan de också behöva stanna upp och fundera innan de hoppar på tåget. Hur vill de bidra?
Psykologiskt försvar
Jag antar att jag är avtrubbad. Den raka kommunikationen om krigshotet lämnade mig personligen oberörd. Men så får jag också mitt levebröd från att tänka på elände som kriser och krig. Nu senast har jag tillsammans med en kollega vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) insamlat och analyserat ett stort datamaterial om svenskarnas inställning till försvaret av Sverige. Det ska förresten sägas att jag skriver denna artikel i egenskap av privatperson och medlem i ett trossamfund, inte i min roll som statstjänsteman.
FOI:s undersökning visar att hela nio av tio svenskar anser att vårt land ska göra väpnat motstånd om vi angrips militärt av främmande makt. Omkring hälften är dessutom villiga att delta i försvaret i en stridande befattning och med fara för det egna livet. Än fler är redo att ställa upp i icke-väpnade roller. Dessa siffror kan bara beskrivas som oerhört höga, särskilt i relation till totalförsvarets personalbehov. Minns att Försvarsmaktens krigsorganisation bara uppgår till omkring 100 000 personer. Våra resultat ger dock vid handen att varannan person du möter på gatan – alltså miljontals människor – kan tänka sig att bekämpa fienden på slagfältet med vapen i hand. Det verkar som att det svenska stålet fortfarande biter. Kanske är kraften i vår själsstyrka större än vad många tror?
Den svenska befolkningens inställning till försvaret av Sverige mättes systematiskt av myndigheterna under hela kalla kriget. Försvarsviljan har genomgående varit hög. Den första undersökningen (i varje fall som jag känner till) genomfördes i samband med den statliga offentliga utredning som på 1950-talet grundlade det svenska psykologiska försvaret. Utredningen – den så kallade Mossbergska utredningen, efter dess ordförande Eije Mossberg – kan betraktas som en bibel på området. Den fick genomslag för decennier framöver. Bakgrunden till utredningen var insikten om den psykologiska påfrestning som krig innebär, men också det faktum att ländernas befolkningar alltmer hade gjorts till direkt måltavla för antagonistens påverkan: ”Erfarenheter från tvenne världskrig ha visat den vikt och betydelse krigförande makter numera tillmäta de metoder för andlig påverkan, som bruka innefattas under benämningen psykologisk krigföring.” Målet var därför att ”bevara och stärka befolkningens motståndsanda under ett krig”.
Mossberg med kollegor studerade i detta syfte användningen av psykologisk krigföring under de båda världskrigen och framförde flera förslag på hur Sverige skulle kunna stärka sin beredskap inom området. Den viktigaste slutsatsen var att försvaret mot den här sortens krigföring måste förberedas redan i fred. Bland annat rörde förslagen en effektiv ”upplysningsverksamhet” riktad både inåt och till andra länder. Som ett resultat av utredningen inrättades strax myndigheten Beredskapsnämnden (sedermera Styrelsen) för psykologiskt försvar.
Genom sin planläggning i fred skulle Beredskapsnämnden förbereda den krigstida myndigheten Statens upplysningscentral, med instruktionsstadgad uppgift att ”bevara och stärka befolkningens försvarsvilja och motståndsanda”. För bara några år sedan reste sig det psykologiska försvaret som fågel Fenix ur askan, genom inrättandet av Myndigheten för psykologiskt försvar, som enligt sin instruktion i likhet med tidigare motsvarigheter ska bidra till att ”stärka befolkningens motståndskraft”.
Kyrklig beredskap
Parallellt med det psykologiska försvarets mer allmänna intresse för vår andliga beredskap har staten historiskt även anlagt ett mer uttalat religiöst perspektiv i totalförsvarsplaneringen. Formerna för detta har skiftat över tid, och av förklarliga skäl har planeringen varit fokuserad på Svenska kyrkan, vars verksamhet historiskt har varit knuten till de statliga och kommunala förvaltningsnivåerna.
Redan på 1960-talet tillsattes en statlig offentlig utredning om trossamfundens själavårdande verksamhet under krig, efter samråd mellan den svenskkyrklige ärkebiskopen och den militäre överbefälhavaren. Det dröjde dock ända till 1980-talet innan regeringen kläckte ur sig en proposition som kunde klubbas i lag. Kärnan i lagen om kyrklig beredskap var att de kyrkliga kommunerna redan i fredstid skulle förbereda sig för att under höjd beredskap ”kunna fullgöra de uppgifter som enligt lag eller annan författning ankommer på dem eller eljest handhas av dem”.
I lagens proposition framhöll visserligen statsrådet vikten av att även ”de fria trossamfunden” kunde fortsätta sin verksamhet under höjd beredskap och krig men ansåg sig samtidigt inte vara beredd att ålägga dem en lagstadgad planläggningsskyldighet. Lagen föreskrev därför endast att respektive (svensk)kyrklig kommun skulle ”samråda med övriga kristna trossamfund” verksamma inom den borgerliga kommunen. Domkapitlen skulle övervaka lagens efterlevnad och träffades för övrigt redan själva i likhet med stiftsnämnderna av annan beredskapslagstiftning riktad till statliga myndigheter. På 1990-talet absorberades lagen om kyrklig beredskap av lagen om civilt försvar, som angav att de kyrkliga kommunerna (i likhet med kommuner och landsting) skulle vidta de åtgärder som behövdes för deras verksamhet under höjd beredskap.
Förutom genom lagstiftning fångades den kyrkliga verksamheten även in genom särskilda samverkansforum. Bland annat fanns det under en tid ett beredskapsråd för trossamfunden inom ramen för Svenska kyrkans centralstyrelse, och i instruktionen för dåvarande Överstyrelsen för civil beredskap ingick det att ”leda och samordna trossamfundens medverkan inom det civila försvaret”. I dag finns det på nationell nivå en särskild krisgrupp för trossamfunden som träffas både regelbundet och när behov uppstår, samordnad av Myndigheten för stöd till trossamfund.
Över tid kom Svenska kyrkan att träffas av fler beredskapslagar än ovan nämnda. När statskyrkan avvecklades ställdes dock mycket av den tidigare lagstiftningen på ända. Uttrycket kyrklig beredskap lever ändå vidare genom Svenska kyrkans kyrkoordning, som anger beredskapsförberedande uppgifter för trossamfundets församlingar och pastorat, stift och stiftsstyrelser samt kyrkostyrelse. Dessutom berörs Svenska kyrkan alltjämt av särskild beredskapslagstiftning som reglerar dess begravningsverksamhet samt vård och underhåll av kyrkliga kulturminnen. Sedan gammalt har Svenska kyrkan också en utvecklad själavårdsverksamhet vid Försvarsmakten, som leds av fältprosten placerad vid Högkvarteret.
Förnyat själsligt intresse
Kanske framstår statsmakternas historiska intresse för våra själar som udda. Och varför ville man dra in trossamfunden i försvarsapparaten? Åtminstone delvis verkar det ha rört sig om ett genuint intresse av att tillgodose människors existentiella nödtorft. Som exempel skrev regeringen på följande sätt i ett av de kommittédirektiv som föregick nämnda lag om kyrklig beredskap: ”Samhället måste […] alltid se till att den enskilde under de pressande förhållanden som råder under krig så långt möjligt får sina religiösa behov tillgodosedda.” När regeringen på 1990-talet diskuterade totalförsvarets behov av trossamfundens medverkan framhölls den andliga vården men även begravningsverksamheten som ”särskilt betydelsefulla områden”. Nödvändigheten av särskilda beredskapsåtgärder i fredstid grundade sig i antagandet att behovet av själavård skulle växa kraftigt i krig, samtidigt som själavården kunde behöva bedrivas under delvis nya former.
Samtidigt med omsorgen om människors religiösa längtan framskymtar även mer nyttoorienterade intressen bakom den kyrkliga beredskapen. Trossamfunden verkar helt enkelt ha betraktats som komplement till det psykologiska försvaret. Eller som 1960-talets särskilda utredningsman uttryckte saken: ”Motståndsandan har givits många benämningar. Den har t ex kallats ’den inre fronten’, ’folkberedskapen’ och ’den andliga beredskapen’. […] Även trossamfund och besläktade organisationer utgör en mäktig faktor i vår andliga beredskap i fred och krig, alltså även i det psykologiska försvaret.” Ett kärncitat från utredningen är följande:
”Då det gäller att möta en angripares försök att splittra och skrämma oss och undergräva vår motståndsvilja, bör prästen kunna verka i första ledet. Prästen är genom sin utbildning och genom sin kallelse van att medla, trösta och skapa en grund för förtröstan på något högre, som ger trygghet och mening.”
Bakgrunden till alla dessa insatser inom olika samhällssektorer var Sveriges distinkta försvarskoncept, det så kallade totalförsvaret. Världskrigen hade understrukit den gränslösa karaktären hos modern krigföring. Ingenting visade sig vara heligt. Allting kastades ned i köttkvarnen. Totalförsvaret var alltså ett svar på det totala kriget. Eftersom samhället i dess helhet hade gjorts till villebråd måste också alla samhällskrafter anspännas i ett gemensamt försvar av det egna landet. Den röda tråden i totalförsvarsplaneringen var att Sveriges samhällsviktiga verksamheter måste förbereda sig redan i fred för att kunna fungera tillfredsställande i krig. Kyrkan behandlades alltså bara som en i raden av viktiga samhällsfunktioner.
Så klart kan man invända mot detaljer i hur totalförsvaret planlades historiskt. Klart är dock att det inte rör sig om en relikt från en svunnen tid utan relevans för oss i dag. Rysslands lika moraliskt vidriga som folkrättsvidriga angrepp mot Ukraina visar att det även i vår tid ingår i den lede fiendens militära logik att tortera en hel befolkning till underkastelse. Om inte hela, så i varje fall stora delar av samhället kommer att behöva engageras även i framtidens försvar.
En efter en rostar grundbultarna i den globala säkerhetspolitiska ordningen. Det gnisslar betänkligt just nu, och ovissheten om framtiden är mycket stor. Vilken roll har trossamfunden att spela när så mycket av det som vi tar för givet riskerar att braka samman? Att de uppfattas vara viktiga av statsmakterna även i dag framgår inte minst av regeringens försvarspolitiska propositioner.
I den senaste propositionen framhöll regeringen bland annat att:
”De religiösa samfunden bidrar till totalförsvaret med själavård, medmänskligt stöd samt ceremonier inklusive begravningar. Inom trossamfunden finns kompetens att möta existentiell oro och bidra till hopp och framtidstro. Att upprätthålla t.ex. mental uthållighet samt känslan av sammanhang och sammanhållning är i sig en grundläggande komponent i försvarsvilja.”
Formuleringarna att trossamfunden genom sina verksamheter bidrar till totalförsvaret och underbygger försvarsviljan är ett tydligt eko från 1960-talets utredning om kyrklig beredskap. Noterbart är hur dessa skrivningar ligger i linje med en annan återkommande formulering från offentligt håll de senaste åren. Nämligen att det civila försvaret – totalförsvarets civila del – är en verksamhet som vidtas inte bara av aktörer som myndigheter och kommuner utan även av trossamfund för att förbereda Sverige för krig. I det av riksdagen beslutade målet för det civila försvaret ingår bland annat att ”upprätthålla försvarsviljan och samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar”.
Tongångarna är likartade inom totalförsvarets militära del. På sin webbplats skriver Försvarsmakten om den militära själavården att den har till uppgift att stärka individens känsla av sammanhang. Syftet med detta sägs vara att främja andlig balans, existentiell hälsa samt kris- och krigstålighet ”vilket är en viktig del i det psykologiska försvaret och försvarsviljan”. Försvarsmaktens högsta andliga befattningshavare – fältprosten – har själv i en intervju framhållit hur ”moraliska faktorer” som känslan av sammanhang är ”avgörande för krigföringsförmågan” och har talat om hur Försvarsmaktens själavård i nära samarbete med myndighetens psykologer verkar för att ”höja den operativa effekten”.
Både nu och då ger statsapparaten uttryck för en instrumentell syn på trossamfundens roll, om än förstås inte uteslutande så. Med andra ord verkar man vara intresserad av trossamfundens verksamhet för att den kan användas i syfte att göra människor mer villiga att delta i försvarsansträngningarna, eller på andra sätt bidra till totalförsvaret särskilt genom begravningsverksamheten. För att vara tydlig ser jag inte nödvändigtvis någonting fel i detta. Snarare ligger det väl bara i sakens natur. En av statens absoluta kärnuppgifter är förstås att hävda vårt lands suveränitet och att slå orättfärdiga angripare på fingrarna. Däremot väcker synsättet frågor som Sveriges trossamfund kan behöva reflektera kring.
Frågor till trossamfunden
De flesta är väl eniga om behovet av en andlig beredskap. Själv är jag övertygad. Mindre uppenbart är däremot vilka former den andliga beredskapen bör anta och vad den i slutändan ska syfta till. För min egen del väcker genomgången ovan tre centrala frågor, som jag i detta avslutande avsnitt vill rikta till medlemmarna av Sveriges olika trossamfund: I vilken grad bör arbetet med den andliga beredskapen struktureras och samordnas av den svenska staten? Hur integrerat bör det egna trossamfundet vara i Sveriges nationella försvar? Vad är det i grund och botten som ger värde åt trossamfundets verksamhet? Låt oss titta på frågorna i tur och ordning.
Historiskt har arbetet med andlig beredskap varit en i hög grad reglerad verksamhet, särskilt mot slutet av det kalla kriget. Inom det psykologiska försvaret fanns myndigheter verksamma redan i fred och inom den kyrkliga beredskapen fanns både samverkansforum och särskild lagstiftning. Numera är den gamla statskyrkan död och begraven och har ersatts av en mer fristående kyrka. Det svenska religiösa landskapet har också diversifierats genom nya tillskott av kristna och andra trossamfund, i tillägg till de redan befintliga frikyrkorna. Möjligheterna för staten att driva på trossamfunden framstår därför som relativt sett mindre i dag. Åtminstone är väl tröskeln högre för tvingande lagstiftning, om än inte för att inrätta myndighetsförvaltade forum för samarbete. Trossamfunden kan alltså behöva ta ställning till i vilken grad deras arbete med andlig beredskap ska struktureras och samordnas av den svenska staten, eller omvänt i vilken utsträckning det ska ske mer spontant inom respektive samfund självt.
Trossamfundens verksamheter beskrivs alltså redan nu som viktiga för totalförsvaret, inte minst för försvarsviljan. Den andra frågan handlar om i vilken utsträckning trossamfunden ska kroka arm med staten och ta ställning för – rentav inlemmas i – det nationella försvaret. På samma sätt som ovan behöver svaret förstås inte vara svart-vitt utan kan röra sig längs en skala. I den mån statens agerande bedöms vara legitimt i ljuset av den egna livsåskådningen är det väl också naturligt att aktivt ta ställning för dess försvarsansträngningar. Men kommer det att finnas utrymme för kritik om man har låtit sig göras till en djupt integrerad del av totalförsvaret, särskilt i en så anspänd situation som ett krig? På sätt och vis kokar denna fråga ned till vilket handlingsutrymme man vill ha som trossamfund.
Den tredje och kanske mest grundläggande frågan gäller vad som egentligen är poängen med trossamfundens verksamhet. Den svenska staten är sekulär och kan som sådan inte ta ställning för någon viss livsåskådning. Perspektivet blir därför praktiskt: Levande människor behöver tröst och mening, döda kroppar behöver begravas, den vuxna befolkningens försvarsvilja behöver vidmakthållas eller stärkas. Exakt hur detta går till är mindre viktigt. Denna praktiska lins överlappar rimligtvis med trossamfundens egna perspektiv, men förmodligen inte fullt ut. Även om trossamfunden vill trösta och ge mening har de också mer uttalat religiösa mål. De vill förena människor med Gud (eller hjälpa dem att nå Nirvana, eller vad det nu kan vara). Jag antar att man gör detta eftersom det ses som viktigt i sig, inte därför att det underbygger försvarsviljan eller på andra sätt bidrar till försvaret av Sverige.
Att staten och trossamfunden har delvis olika utgångspunkter i frågan om andlig beredskap utesluter förstås inte möjligheten till fruktbara samarbeten. Även om trossamfunden inte direkt och avsiktligt vill bidra till totalförsvaret, kanske de kan finna sig i att det i förlängningen uppstår som en indirekt och oavsiktlig effekt av den egna verksamheten. Ingen torde ifrågasätta vikten av att de kan fortsätta fungera och rentav skala upp i krig och andra ansträngda situationer. Tvärtom är det då vi behöver trossamfunden som allra mest.
Källor och tips på fördjupande läsning
Förutom källorna nedan vill jag verkligen rekommendera denna studie (och även andra studier) av FOI-forskaren Pär Gustafsson Kurki, om hur den rysk-ortodoxa kyrkan agerar militaristiskt propagandaverktyg åt den ryska regimen, som en extrem internationell utblick av arbetet med andlig beredskap: Gustafsson Kurki, 2024, Apostles of Violence: The Russian-Orthodox Church’s Role in Russian Militarism, Totalförsvarets forskningsinstitut, www.foi.se.
Andersson & Wedebrand, 2024, Försvarsvilja och gemenskap: Om betydelsen av förtroende och demokrati för försvarsviljan, Totalförsvarets forskningsinstitut, www.foi.se.
Försvarsmakten, 2024, Militär själavård, www.forsvarsmakten.se.
Kyrkoordning för Svenska kyrkan (lydelse 1 januari 2025).
Nilsson, 2022, Mental resiliens och andlig kraft är avgörande för krigföringsförmågan, Officerstidningen.
Olenius, 2025, Andlig beredskap: Svenska kyrkans arbete för folkets inre försvarskraft under andra världskriget 1939–1945, Uppsala universitet.
Prop. 1981/82:12, Kyrklig beredskap (i bilaga återfinns även departementspromemorian Ds Kn 1980:5, Kyrklig beredskap).
Prop. 1998/99:124, Staten och trossamfunden – stöd, medverkan inom totalförsvaret, m.m.
Prop. 2024/25:34, Totalförsvaret 2025-2030.
SFS 1981:1216, Lag om kyrklig beredskap.
SFS 1988:950, Kulturmiljölag.
SFS 1988:1122, Förordning med instruktion för Överstyrelsen för civil beredskap.
SFS 1990:1144, Begravningslag.
SFS 1992:1403, Lag om totalförsvar och höjd beredskap.
SFS 1994:1720, Lag om civilt försvar.
SFS 2021:936, Förordning med instruktion för Myndigheten för psykologiskt försvar.
SOU 1953:27, Psykologiskt försvar.
SOU 1965:59, Kyrklig beredskap.
Statsrådens anföranden under konferensen Folk och Försvar i Sälen 2024: https://www.regeringen.se/tal/2024/01/tal-av-statsminister-ulf-kristersson-vid-folk-och-forsvars-rikskonferens-2024/, https://www.regeringen.se/tal/2024/01/anforande-av-minister-for-civilt-forsvar-carl-oskar-bohlin-vid-folk-och-forsvars-rikskonferens-2024/.
Wedebrand, 2021, Försvarsvilja i teori och praktik: Om försvarsviljans betydelse, Totalförsvarets forskningsinstitut, www.foi.se.
Ärkebiskop Modéus andakt om andlig beredskap, på Svenska kyrkans hemsida: https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskop-martins-andakt-om-andlig-beredskap.
Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet. Verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Ur Signum nr 3/2025, s. 9–14.