av OLLE BRANDT
Vågorna går nu höga i den katolska kyrkan i Italien vad gäller den så kallade ”synodala vandringen”, vars avslutning får skjutas upp till hösten. Dess slutdokument måste nämligen skrivas om helt och hållet, särskilt avsnitten om samkönade par och om kvinnans roll i kyrkan. Det beslöt delegaterna på synodalförsamlingen för den italienska katolska kyrkans ”synodala vandring” vid ett möte i Vatikanen den 2 april. Det är nu meningen att man skall rösta om ett helt nytt slutdokument den 25 oktober. Denna överraskande nyhet väckte stor uppmärksamhet i medierna och gjorde att biskopskonferensen också sköt upp sin generalförsamling från maj till november.
Som Signums läsare vet är ”synodalitet”, konsten att lyssna på varandra i kyrkan, ett centralt begrepp för påven Franciskus. I anslutning till 50-årsminnet av instiftandet av biskopssynoden som en förlängning av Andra Vatikankonciliet betonade Franciskus 2015 att ”synodalitetens väg är den väg som Gud vill att kyrkan skall gå i det tredje årtusendet”. 2020 förkunnade han att han avsåg genomföra en biskopssynod om synodalitet, som efter en längre global förberedelseprocess slutligen genomfördes i Vatikanen i två omgångar 2023 och 2024. Stift och biskopskonferenser världen runt har genomfört sina egna ”synodala vandringar”. Den tyska kyrkan inledde sin omtalade Synodaler Weg (den synodala vägen) redan 2019, som ofta lett till starka spänningar mellan den katolska kyrkan i Tyskland och Rom. Den italienska kyrkan inledde sin ”synodala vandring” 2021 och har under det senaste halvåret genomfört två synodalförsamlingar i slutskedet av arbetet på ett avslutande dokument.
Alla olika röster och synpunkter samlades för ett år sedan i lineamenta (ett utkast), som synodalförsamlingen i november 2024 förvandlade till nästa steg, ett så kallat instrumentum laboris (arbetsdokument). Den andra och sista synodalförsamlingen den 31 mars till den 4 april i år skulle rösta igenom en sammanfattning av förslagen, propositiones, som sedan skulle sändas till biskopskonferensens ständiga råd i maj. Där skulle förslagen få sin definitiva form i en liber synodalis (synodbok) riktad till alla lokalkyrkor i Italien. Men delegaterna på den nyss avslutade synodalförsamlingen underkände propositiones, som de menade inte gick tillräckligt långt vad gäller samkönade relationer och kvinnans roll i kyrkan.
Följande har alltså hänt: den 31 mars till den 3 april hölls i Vatikanens audienshall den andra synodala församlingen med 1 008 delegater, varav 168 biskopar, 252 präster, 34 ordenspersoner, 17 diakoner och 530 representanter för lekfoket, varav 277 kvinnor och 253 män. Två dagar tidigare sände den synodala vandringens sekretariat ett mejl till deltagarna med 50 propositiones. Dessa innehöll de senaste fyra årens arbete i en sammanfattning som biskopskonferensen hade beställt av biskop Claudio Giuliodori, som bland annat är ordförande för biskopskonferensens avdelning för katolsk utbildning. Många tyckte att han i sin sammanfattning hade utelämnat ett antal viktiga aspekter, och de upplevde att fyra års arbete gått upp i rök. När mötet inleddes den 31 mars delades deltagarna in i 28 arbetsgrupper, och många av dem nöjde sig inte med att föreslå mindre ändringar utan menade att hela texten måste skrivas om för att avspegla det som utarbetats under de föregående fyra åren. Enligt deras uppfattning hade Giuliodori inte bara sammanfattat utan också klippt bort en hel del viktigt. Mycket av det som hade kommit upp under de fyra åren fanns helt enkelt inte med.
Församlingen beslöt att skjuta upp omröstningen om det omarbetade dokumentet till den 25 oktober i år. Detta ledde i sin tur till att biskopskonferensens ständiga råd genast beslöt att flytta biskopskonferensens generalförsamling från maj till november. Något sådant har bara hänt tre gånger tidigare, nämligen när Johannes Paulus II dog 2005 och två gånger under pandemin.
Så här löd enligt medieuppgifter Propositio nummer 5 om ”ledsagning av människor i särskilda affektiva situationer” i den av biskop Giuliodori framlagda sammanfattningen: ”Stiften bör använda sig av redan föreliggande erfarenheter och praxis och förbinda sig att utbilda aktörer och finna nya vägar för att gemenskaperna skall bli följeslagare till och uppmuntra integrationen av människor som lider för att de känner sig i utkanten av det kyrkliga livet på grund av sina känslomässiga relationer eller sina ’sårade’ familjeförhållanden eller sådana som inte lever i ett sakramentalt äktenskap (det vill säga borgerligt gifta, skilda i ett andra äktenskap, i samboförhållande etc.), eller på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.”
Många delegater menade att texten var alltför kortfattad och allmänt hållen. Uttrycket ”ledsagning” uppfattade en del som paternalistiskt, och flera beklagade att förkortningen LGBTQ aldrig nämndes.
Detsamma gäller ”kvinnors kyrkliga och pastorala ansvar” (nr 43), med rekommendationen att ”främja utnämningen av kvinnor (lekfolk och ordensfolk) till att leda stiftskontor och till roller med pastoralt ansvar i stift, församlingar och föreningar”. Denna formulering är i stort sett hämtad från den allmänna biskopssynoden om synodalitet i oktober 2024.
Den italienska biskopskonferensens ordförande kardinal Matteo Zuppi ville inte dramatisera saken: ”Vi är inte splittrande angående de homosexuella”, sade han, och han betonade att ”alla skall känna att kyrkan är deras hem oavsett deras relationer”. Ordföranden för den synodala vandringens nationella kommitté biskop Erio Castellucci antydde att det hela var ett missförstånd på grund av att alla inte var vana vid hur synoddokument brukar utarbetas: ”Vi tog för givet att alla kände till den litterära genren Propositiones. Vi skulle helt klart på ett tydligare sätt ha behövt förklara att Propositiones måste läsas i ljuset av de tidigare texterna, särskilt Lineamenta och Instrumentum laboris.” Andra kommentarer antydde däremot att det inte alls handlade om något missförstånd utan om ett konservativt försök att ta udden av de förslag som kommit fram under den synodala vandringen.
Fortsättning följer den 25 oktober.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 3/2025, s. 6–8.