Ett ord att minnas

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör: OLOF EHRENKRONA

Det måste ha varit en av de allra första skoldagarna i lågstadiet och jag lärde mig ett nytt ord. Bibelspråket var inte så vanligt förekommande i mitt barndomshem. Därför blev kristendomsundervisningen i småskolan, som den hette då, också introduktionen in i en ny semantisk värld.

Dagen inleddes alltid med en morgonpsalm som oftast berättade att solen gick upp för alla – för onda såväl som för goda. Därefter återgav fröken en historia ur Bibeln i 1917 års översättning, med åtföljande tänkespråk. Jag minns att jag tyckte om de ålderdomliga orden och ordvändningarna. Kanske därför att de ofta var så poetiska att de direkt fastnade i minnet.

Redan första dagen fick jag således ett helt nytt ord till skänks, när vi fick höra berättelsen om Jesu bergspredikan. Det var den delen, där Jesus tog itu med hycklarna och hyckleriet. Han påstod att godheten bäst utövades i det fördolda. Goda gärningar och fromhet var inget som vi skulle skylta med utan behålla för oss själva som en skatt att samla i himlen.

För en sjuåring som hade lärt sig vikten av att föregå med gott exempel var Jesus uppmaning nog kontraintuitiv, men ordet följde med under resten av livet. Begreppet kommer tillbaka när jag hör hur Vladimir Putin berättar om sig själv och hur han uppsökte kyrkan för att be för Donald Trump efter attentatet under valrörelsen.

Bilderna från Ovala rummet flera månader senare, när företrädare för USA:s alla samfund hade inkallats till Vita huset för att inför TV-kamerorna be för den nya administrationen och för presidenten, återkallade också minnet av fröken Karlsson och hennes förstaklassare i Sörby skola. De två herrarna Putin och Trump har förvisso ägnat en stor del av sina liv åt att samla skatter, men kassavalvet i himmelriket är tomt. Och fromheten, som de visar upp inför offentligheten, är framför allt en fasad avsedd att dölja deras missgärningar.

I både Ryssland och USA spelar samfunden, med några få undantag, med i detta. Moskvakyrkans patriark Kirill välsignar bomberna som fälls över Ukrainas sjukhus och skolor. Ja, även över ukrainska kyrkor. I Förenta staterna är de bibeltrogna samfundens stöd för den nya administrationens kulturkrig massivt och entusiastiskt.

Nästan ingen kritik hörs från kyrkoledarna mot girigheten, de falska vittnesbörden och alla andra beteenden som så uppenbart strider mot kristen etik. Dessa legitimeras i stället av en sekulär överhet, där härskarnas status som ”utvalda” i vissa samfund snarast ökas av deras digra syndaregister. Varför skulle de annars ha getts sådan makt?

För vanliga människor, som i sin vardag försöker leva upp till normer som i 2 000 år har präglats av kristendomen, måste kontrasten mellan de styrandes normlöshet och samhällsgemenskapens allmänt accepterade normer framstå som svårförståelig.

Ordet från min första skoldag dyker allt oftare upp i medvetandet var gång jag ser de två världsledarna i TV-rutan. En biblisk benämning som i mitt sinne har fått rent onomatopoetiska drag. Ordet är: ”skrymtare”.

 

Olof Ehrenkrona är författare, företagare och tidigare diplomat inom utrikesförvaltningen.

Ur Signum nr 3/2025, s. 3

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör: OLOF EHRENKRONA

Det måste ha varit en av de allra första skoldagarna i lågstadiet och jag lärde mig ett nytt ord. Bibelspråket var inte så vanligt förekommande i mitt barndomshem. Därför blev kristendomsundervisningen i småskolan, som den hette då, också introduktionen in i en ny semantisk värld.

Dagen inleddes alltid med en morgonpsalm som oftast berättade att solen gick upp för alla – för onda såväl som för goda. Därefter återgav fröken en historia ur Bibeln i 1917 års översättning, med åtföljande tänkespråk. Jag minns att jag tyckte om de ålderdomliga orden och ordvändningarna. Kanske därför att de ofta var så poetiska att de direkt fastnade i minnet.

Redan första dagen fick jag således ett helt nytt ord till skänks, när vi fick höra berättelsen om Jesu bergspredikan. Det var den delen, där Jesus tog itu med hycklarna och hyckleriet. Han påstod att godheten bäst utövades i det fördolda. Goda gärningar och fromhet var inget som vi skulle skylta med utan behålla för oss själva som en skatt att samla i himlen.

För en sjuåring som hade lärt sig vikten av att föregå med gott exempel var Jesus uppmaning nog kontraintuitiv, men ordet följde med under resten av livet. Begreppet kommer tillbaka när jag hör hur Vladimir Putin berättar om sig själv och hur han uppsökte kyrkan för att be för Donald Trump efter attentatet under valrörelsen.

Bilderna från Ovala rummet flera månader senare, när företrädare för USA:s alla samfund hade inkallats till Vita huset för att inför TV-kamerorna be för den nya administrationen och för presidenten, återkallade också minnet av fröken Karlsson och hennes förstaklassare i Sörby skola. De två herrarna Putin och Trump har förvisso ägnat en stor del av sina liv åt att samla skatter, men kassavalvet i himmelriket är tomt. Och fromheten, som de visar upp inför offentligheten, är framför allt en fasad avsedd att dölja deras missgärningar.

I både Ryssland och USA spelar samfunden, med några få undantag, med i detta. Moskvakyrkans patriark Kirill välsignar bomberna som fälls över Ukrainas sjukhus och skolor. Ja, även över ukrainska kyrkor. I Förenta staterna är de bibeltrogna samfundens stöd för den nya administrationens kulturkrig massivt och entusiastiskt.

Nästan ingen kritik hörs från kyrkoledarna mot girigheten, de falska vittnesbörden och alla andra beteenden som så uppenbart strider mot kristen etik. Dessa legitimeras i stället av en sekulär överhet, där härskarnas status som ”utvalda” i vissa samfund snarast ökas av deras digra syndaregister. Varför skulle de annars ha getts sådan makt?

För vanliga människor, som i sin vardag försöker leva upp till normer som i 2 000 år har präglats av kristendomen, måste kontrasten mellan de styrandes normlöshet och samhällsgemenskapens allmänt accepterade normer framstå som svårförståelig.

Ordet från min första skoldag dyker allt oftare upp i medvetandet var gång jag ser de två världsledarna i TV-rutan. En biblisk benämning som i mitt sinne har fått rent onomatopoetiska drag. Ordet är: ”skrymtare”.

 

Olof Ehrenkrona är författare, företagare och tidigare diplomat inom utrikesförvaltningen.

Ur Signum nr 3/2025, s. 3