av DANA KIM HANSEN-STROSCHE
I Storbritannien är Church of England som statskyrka traditionellt nära knuten till politiken. Den brittiske monarken, för närvarande Charles III, är det världsliga överhuvudet för den anglikanska kyrkan, och 26 anglikanska biskopar har fasta platser i överhuset. Det faktum att premiärministern Andrew Murray ”Andy” Burnham, som tillträdde i slutet av juli, är katolik, är därför mer än bara en randanmärkning. Hans föregångare Boris Johnson är visserligen katolskt döpt men konverterade tidigt till anglikansk tro. Och Tony Blair konverterade till den katolska kyrkan först sedan han avgått som premiärminister, även om han deltog i katolska gudstjänster redan under sin mandatperiod. I århundraden har de brittiska katolikerna haft det svårt. Act of Settlement från 1701 utesluter alla från tronföljden som bekänner sig till den romersk-katolska tron eller gifter sig med en katolik. Först sedan 2015 utgör äktenskap med en katolsk partner inte längre ett kriterium för uteslutning. Men den katolska kyrkan levde länge ett liv i skuggan. Katoliker var under flera århundraden uteslutna från höga statliga ämbeten. I och med de många irländska arbetarna, som i samband med industrialiseringen kom till den nordliga delen av England, ökade antalet katoliker och därmed också trycket på politiken. År 1829 fick de rösträtt och kunde väljas in i underhuset.
I dag anses Liverpool vara den mest katolska staden i Storbritannien. Manchester har en liknande prägel. Den nye premiärministern Burnham kommer från denna miljö. Född och uppvuxen nära Liverpool var det hans mor, av irländskt ursprung, som uppfostrade honom och hans två bröder i den katolska tron. Alla tre var korgossar. Burnham berättade själv en gång att tre institutioner har präglat honom: Everton F C, Labourpartiet och den katolska kyrkan. Han går i kyrkan och är katolik. Det han tidigare skulle ha läst i katekesen har förverkligats här på jorden i Labourpartiet, sade han. Att offentligt visa upp sin tro är dock inte något som den före detta borgmästaren i Greater Manchester sysslar med. Burnham skulle inte påstå att han är den mest aktiva troende, sade han nyligen i en podcastintervju. Men när man väl tillhör den katolska kyrkan, tillhör man den för alltid. Den går inte att skaka av sig.
Det är framför allt den katolska socialläran som präglar Burnhams politiska agerande, vilket inte minst framgår av hans engagemang för hjälp till hemlösa. Under gudstjänsterna hade den unge Burnham till exempel till uppgift att spela upp kassetter som den dåvarande ärkebiskopen av Liverpool, Derek Worlock, hade spelat in med sina predikningar. Dessa handlade bland annat om problemen i innerstäderna under 1980-talet. Han sög i sig allt detta och kan än i dag inte skilja politik och tro åt, säger Burnham. Frågan blir då: Är andra människors väl kärnan i det som du gör? Om man ställer sig den frågan är man i princip på rätt väg.
Burnham drar sig dock inte för att kritisera sin kyrka. Redan 2015 fördömde han offentligt kyrkans hållning till preventivmedel och homosexualitet och uppmanade påven Franciskus att leda kyrkan in i 2000-talet. I bioetiska frågor intar han liberala ståndpunkter, men i de aktuella debatterna om en lag om assisterat självmord har han också uttalat sig för en ekonomisk satsning på palliativ vård.
Som en av sina första åtgärder i ämbetet vill Burnham avskaffa lagar från 1800-talet, som förbjuder katolska och judiska premiärministrar att ge råd till kungen vid utnämningen av anglikanska biskopar. Visserligen är detta medbestämmande numera bara en formell handling. Men Burnham fick inte ens vidarebefordra listan med förslag från den anglikanska kyrkans Crown Nominations Commission (CNC) till kungen. Som katolik var han tvungen att delegera denna uppgift, vilket han också gjorde. Ändå känner han sig diskriminerad. ”Det är oacceptabelt att det finns ett lagligt hinder för människor av annan trosbekännelse än den anglikanska att utföra alla uppgifter som ingår i mitt ämbete”, säger han.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2026 och publiceras med utgivarens tillstånd, herder.de.
Dana Kim Hansen-Strosche är redaktör på Herder Korrespondenz.
Ur Signum nr 7/2026, s. 8–9.