Artificiell intelligens och människans ansvar

av BRITT ÖSTLUND

Vad är det att vara människa och finns det en framtid för människan? Det är frågan som alla här ställer sig, säger Tod Machover, professor vid MIT Media Lab, ett av världens ledande forsknings- och utvecklingsinstitut där nya generationer studenter nu tar plats. MIT Media Lab har alltsedan det öppnade 1985 varit tidigt ute med att forma nya teknologier som kommit att förändra många människors liv både i USA och globalt. I dag är det artificiell intelligens (AI) som väcker en rad nya frågor. Generativ AI utvecklas snabbt och frågan är vilken roll AI ska spela för att bibehålla ett samhälle som är öppet, kreativt och humant. I dag uppskattas mer än 60 procent av alla vuxna både i USA och i Sverige använda AI-tjänster. Det som bekymrar Machover och hans studenter är att det sätt på vilket AI utvecklas i många fall stänger ute människor. De kraftfullaste systemen är inte system vi kan bygga själva. De är egentligen inte utformade för att låta oss använda dem på ett sätt som gör oss till individer, säger han.

För att möta utmaningarna med AI-utvecklingen efterfrågas i dag ett nytt sorts ledarskap, inte bara bland humanister och samhällsvetare utan också bland ingenjörerna på MIT. Påven Leo XIV:s encyklika Magnifica humanitas (Människans storhet, Veritas Förlag 2026) med underrubriken om värnandet av den mänskliga personen i den artificiella intelligensens tid kunde inte komma lägligare. Det tredje kapitlet är tillägnat ny teknik och särskilt utmaningarna med AI. Påven lyfter fram väl underbyggda påståenden om teknik i allmänhet och AI i synnerhet. Landar det hos läsarna har det goda möjligheter att skapa reflektioner som leder till ett ökat ansvarstagande både bland lekfolk och ämbetspersoner.

Leo XIV måste sägas vara som klippt och skuren för att skriva om just detta med tanke på sin tvärvetenskapliga bakgrund. Han har studerat både matematik och filosofi och avlagt examen i matematik 1977. Matematiken är ju (tillsammans med fysiken) grunden för den vetenskap som frambringat digitalisering och artificiell intelligens. Filosofin har bidragit med att förstå människans relation till den tekniska utvecklingen. Bristen på tvärvetenskapliga perspektiv påtalas från tid till annan både inom forskarsamhället och bland politiker och praktiker, inte minst i dag. Trots att just mötet mellan teknisk utveckling och sociala förändringar ständigt skapar frågor som faller mellan stolarna, anomalier som borde leda framåt, tycks den forskning som förvaltar filosofiska respektive tekniska frågor ha svårt att överskrida sina vetenskapliga paradigm.

Mänskliga artefakter

I en tid när många ser med oro på AI-utvecklingen och vill se ett ledarskap som kan vägleda oss in i framtiden ger encyklikan hjälp att fördjupa reflektionen inte bara vad det gäller AI utan också hur vi bör betrakta samspelet mellan människan och tekniken även framdeles. Utvecklingen har ju ännu inte nått vägens ände. Uppmaningarna till kritiskt tänkande och etisk begrundan är dock långt ifrån kravfria. Den nya encyklikan sätter in den tekniska utvecklingen i en historisk kontext och konstaterar att tekniken varit en del av mänsklighetens historia som ”en djupt mänsklig verklighet, kopplad till människans autonomi och frihet” som under århundradena avsevärt har förbättrat mänsklighetens levnadsvillkor. En allmänt och djupt rotad föreställning är annars att människan och tekniken i grunden är oförenliga och representerar skilda världar, och att resan mot det högteknologiska samhället inneburit en resa bort från det vi känner som mänskligt och humant.

Vi behöver inte leta länge för att finna den här tankegången i litteratur som dekonstruerar en befarad utveckling mot en värld där informationsflöden och tekniska data blir högsta värden och där människan tenderar att sätta sig på Guds plats. En av dessa författare är Yuval Harari som analyserar transhumanismens visioner om artificiellt liv, artificiell intelligens och dödens avskaffande. Han menar att vi är på väg att bli det han kallar ”Homo Deus” i en värld präglad av ”dataismen” där allt blir beräkningsbart och som därmed också bidrar till en avsakralisering. Denna mekanisering får enligt Harari djupgående negativa konsekvenser för upprätthållandet av relationer och livsmeni20ng (Harari 2017). Ett annat begrepp som aktualiserats i samband med AI-utvecklingen är cyborgen, att vi sakta men säkert växer samman med tekniken. Encyklikan varnar här för AI:s ökade möjligheter att kontrollera våra kroppar som tar sig uttryck i visioner om en ”förbättrad människa” eller en ”männi­ska-maskin-hybrid”. Men texten stannar inte heller här i uppgivenheten.

I stället vänder encyklikan på resonemanget. Den grundläggande inställningen är att tekniken inte ska uppfattas som en antagonist mot mänskligheten men att dagens kraftfulla digitalisering och artificiella intelligens kräver en etisk reflektion för att inte slå över i sin motsats. Att teknik inte är något utom-mänskligt ökar vårt ansvar för att skapa något vi förstår oss på och som tjänar sanning, arbetets värdighet, social rättvisa och fred. Frågan studsar alltså tillbaka till oss människor.

I sitt sätt att resonera ställer sig påven mitt i den teknikkritiska diskursen som hävdar att samhället är en materialisering av idéer, ett resultat av mänskliga val varmed vi organiserar våra ekonomiska och sociala institutioner. Tekniken tillskrivs ingen egen agens utan är liksom människan en integrerad del av den kultur där den uppstår. Det är alltså fråga om mänskliga artefakter i ordets sanna bemärkelse. Att avfärda teknik som något som leder bort från vad vi uppfattar som mänskligt blir i det perspektivet intellektuellt ohållbart. Encyklikan håller på detta sätt fram en spegel åt oss, både som mänsklighet och som enskilda människor.

Att söka förstå AI och de maskiner som fört oss fram till den tid vi lever i nu är därför första steget att komma underfund med oss själva och det samhälle vi lever i. Med den utgångspunkten får vi begrunda vårt eget ansvar för att åstadkomma en mer ansvarsfull, transparent och rättvis utformning och användning av de resurser som AI utgör. En av de mest kända författarna inom den kritiska diskursen, Bruno Latour, menar att den här förståelsen för teknik skulle öka om vi i stället för att upprätthålla dikotomierna mellan objekt (icke-människor) och subjekt (männi­skor) skulle intressera oss mer för hur sociala världar är konstituerade och konstruerade. Om det stämmer att teknik inte har egen agens utan att det är människan som skapar AI blir tanken genast mer konkret och vi kan då ställa oss frågan vem vi ska försöka påverka och hur.

Människans ansvar

Som enskild människa är det lätt att känna sig både hjälplös och handfallen inför en sådan uppgift. Påven varnar för den frestelse som kan uppstå bland oss människor, nämligen tanken att problemen är för stora och vi för små, och att våra val därför inte kan göra någon skillnad (Människans storhet nr 12). Han fullföljer tanken genom att beskriva den som en artig form av resignation, ofta förklädd till realism. Alla har inte samma kraft att göra skillnad. Samtidigt är ingen utan ansvar. Vare sig vi undervisar, producerar eller tillhandahåller information, investerar eller styr olika verksamheter så menar han att vi har val att göra. Kanske är det just detta vi framför allt måste diskutera och hjälpa varandra att se var vi har möjlighet att skapa de förändringar som leder till en god användning av AI, där vi som människor vågar leva upp till det sant mänskliga att förvalta det skapade. Vi kan alltså inte längre skylla på tekniken varken avguda den eller passivt bli förslavade under den.

I ett samhälle där digitaliseringen och AI är högst närvarande i vårt dagliga liv erbjuds vi många tillfällen till sådana val. Hur långt ska mitt företag driva automatiseringen av arbetsprocesser? Främjar digitaliseringen av ytterligare omsorgstjänster de behov som finns hos de äldre medborgare som jag är anställd för att hjälpa? Kan jag lära mig mera om hur jag kan påverka upphandlingen av nya system på arbetsplatsen? Hur kan jag och mina barn använda AI på ett sätt som stärker familjens sammanhållning? Hur kan vi som ingenjörer och forskare testa användbarheten i våra in­novationer? Stämmer våra föreställningar om användarna med de lösningar vi erbjuder?

Våra val måste konkretiseras. Encyklikan uppmanar oss att inte enbart upprepa tidigare insikter om ett humant och etiskt förhållningssätt till teknik. I stället måste vi bli bättre på att noggrant undersöka vår tids trender, inte minst teknologiska framsteg. Vi är fortfarande skapade till Guds avbild med kapaciteten och förmågan att förvalta det som är skapat.

Våra val måste också breddas. De samhällsfunktioner som omtalas i encyklikan faller lätt tillbaka på att det är de som har teknik som yrke som ska ta ansvar, till exempel ingenjörer av olika slag, programmerare och investerare. De funktioner som nämns skulle ha kunnat vara bredare, inte minst med tanke på sjukvården och äldreomsorgen, för att ta två exempel på sektorer som nu omformas i grunden med AI, och som dessutom utgör den största arbetsmarknaden för den kvinnliga befolkningen.

Kollektiva föreställningar frammanar tekniska framsteg

Påven följer upp sin föregångare påven Franciskus encyklika Laudato si’ (svenska Lovad vare du, Veritas förlag 2015) som kraftfullt fördömde utvecklingen av ett teknokratiskt paradigm. Påven Leo XIV pekar på hur AI har förstärkt den här trenden genom att betona effektivitet, kontroll och ekonomisk vinst, att dessa värden tilltagit och expanderat i kraft av framstegen inom artificiell intelligens, kognitionsvetenskap, nanoteknologi, robotik och bioteknologi – kraftfulla innovationer med storslagna löften om att omforma både samhället och människan. Han bekräftar den allmänna insikten att visst, i sig själva kan dessa innovationer i hög grad tjäna människan och vårt liv på jorden, men just på grund av sin kraft kan de också påskynda utbredningen av det teknokratiska paradigmet och därför kräver det en ny andlig, etisk och politisk ram. Det teknokratiska paradigmet är alltså inte något som enbart kan tillskrivas AI. Det kan sägas ha tilltagit i styrka med AI, men omvandlingen ingår i själva verket i en mycket längre utveckling. För att åstadkomma de tekniska framsteg som varit nödvändiga för industrisamhällets framväxt och dagens digitala värld krävdes inte bara materiella resurser utan också gemensamma uppfattningar om framåtskridande.

Teknikhistorikerna lär oss att varje period av tekniska framsteg kräver en sådan ideologisk och social förberedelse. Samtida generationer som erfar sin tids tekniska framsteg upplever sannolikt att just de lever i tider av aldrig tidigare skådade tekniska förändringar. Men för att förstå den dominerande roll som en viss teknik fått i den moderna civilisationen måste man inte bara förklara de omedelbara teknikaliteterna. Man måste också förklara den kultur som hjälpte fram just dessa uppfinningar, i regel beskrivna som tekniska revolutioner.

AI-utvecklingen kan beskrivas som en utveckling av maskinen och med den ett mekaniskt tänkande. Lewis Mumford beskriver i sin bok Teknik och civilisation (1984) klockan, inte ångmaskinen, som den moderna tidsålderns viktigaste maskin. Det är ett tydligt exempel på hur ett visst tänkande och vissa ordningar föregår tekniska innovationer. Mumford beskriver hur det tog sin början i klostrens behov av ordning, uttryckt i klosterregler som angav att klosterklockorna skulle ringa vid ett visst antal tidpunkter under dygnet. Klostren blev det regelbundna livets hemvist och tidebönerna skapade ett behov av att markera tiden och organisera människors handlingar. Redan på 900-talet fanns teknik för att mäta tiden, antagligen ett vattenur. Från 1200-talet finns redogörelser för mekaniska ur och från 1300-talet med urtavlor.

Uret är alltså en maskin som producerar minuter och timmar, som så småningom kom att skapa mätbara avsnitt av dygnet – det mekaniska tänkandet var etablerat. I industrisamhället kom klockan att få en disciplinerande funktion i arbetarhemmen där vikten av punktlighet gick hand i hand med skötsamhet och plikt. Den abstrakta tiden satte ramarna för när man skulle sova, äta och arbeta, inte de kroppsliga behoven. I vår digitala tid har uret en än mer strukturerande funktion i det dagliga livet. Inte minst i arbetslivet där uret skapat det abstrakta tänkande av kontroll och effektivitet och just det teknokratiska tänkande som encyklikan varnar för.

Ett starkt inslag i det teknokratiska tänkandet är optimismen. Tilltron till teknisk förändring och framåtskridande lockar ständigt nya investeringar och tillåter satsningar långt högre än vad man egentligen kan förvänta sig. Ett uttryck för det är ”att sätta en man på månen” med hänvisning till Neil Armstrong när han som första människa satte sin fot på månen den 20 juli 1969. Åtskilliga satsningar har inte haft samma framgång men får sin livskraft från teknikoptimismen. Millenium-skandalen är det senaste exemplet och kan betraktas som Sveriges största digitala fiasko. Med löften om effektivare arbetssätt och bättre informationsflöden i en av våra sjukvårdsregioner skapades ett journalsystem som fullständigt havererade. Teknikoptimismen som har en så stark prägel i vår kultur ger ett hegemoniskt tänkande som nu i samband med AI-utvecklingen antar närmast messianska dimensioner. I teknikoptimismen vilar vår framtidstro som i sin tur skapar det tekniska imperativet – allt som går att göra ska göras.

Om inte förr så möter oss detta imperativ när vi som enskilda människor drabbas av sjukdomar och gör allt vi kan för att bli friska eller för att lindra nöden. Det är då vi möter den avancerade vården som digitaliseringen, robotiken och AI frambringat, och kanske inser vi då att vi redan är ett steg på vägen att delvis bli ett med tekniken. Att operera in implantat när artrosen sätter in eller byta ögonlinser för att slippa grå starr är exempel på ingrepp som blivit tämligen okontroversiella i dag. Att kontrollera diabetes eller hjärtrytm är andra exempel på livsuppehållande teknologier. Att få ett implantat inopererat för att behandla svår depression eller mildra skakningarna av Parkinsons sjukdom är inte heller längre en illusion. I de futuristiska visionerna som encyklikan varnar för ingår också visionen om att överskrida dödens gräns. Perspektiven förskräcker, samtidigt som vi förförs av tanken på att leva längre och mer hälsosamma liv. Det visar på den symbios i vilken vi människor lever med tekniken och hur vi mer eller mindre är en del av den kollektiva föreställningsvärld utifrån vilken vi tänker i lösningar och val. Vi behöver alltså inte gå längre än till den egna kroppen och den egna vardagen för att bli utmanade av maskintänkandet. Vi blir både förförda och skrämda och ambivalenta.

Ambivalensen yttrar sig i att vi motsätter oss att få mer teknik i vardagen samtidigt som vi är snabba på att ta till oss nymodigheter. ”Om nu människor motsätter sig AI så mycket varför får de inte nog av den?”, frågar sig Will Douglas Heaven, senior editor för AI i MIT Technology Review (nr 5, 2026). Svaret ligger nog i att vi vänjer oss vid ny teknik och införlivar den i våra liv genom att domesticera den på samma sätt som vi gör med våra husdjur. Tekniken blir en del av våra dagliga rutiner och vanor och sätt att kommunicera samtidigt som dess användning bär på fröet till framtiden.

Människans möjligheter och storhet

Men vad kan människan sätta emot ett teknokratiskt tänkande och AI:s hegemoni? Tanken om att det är fråga om abstrakta och svårgripbara fenomen motverkar förmodligen vår handlingskraft. Därför är encyklikans uppmaning att desarmera den upphöjda vision som AI fått välkommen. Påven betonar här att ingenting i AI:s värld egentligen är immateriellt eller magiskt. Varje händelse i den digitala världen som en till synes omedelbar och felfri respons i datorsystemet är i själva verket resultatet av en lång kedja av mediering, som involverar nätverk av naturresurser, energiinfrastruktur och framför allt människor.

Encyklikan ifrågasätter också hur vi benämner tekniken och menar att ett sätt att desarmera den är att kalla den för sitt rätta namn. Det är en idé som framförts även av svenska fysiker. Att kalla datorprogram och robotar för intelligenta är egentligen inte självklart. Det handlar ju egentligen om avancerad maskininlärning, där maskinen efterliknar mänsklig intelligens och beteende. Det skulle också ge rättvisa åt det breda område som AI utgör och som rymmer en rad forskningsinriktningar och användningsområden. Det handlar om mönsterigenkänning och hantering av stora mängder data. Med maskininlärning har man tränat datorer på att hitta egna lösningar. Det många i dag står frågande inför är huruvida AI i förlängningen rör sig mot en så kallad ”superintelligens” som fattar egna beslut. Det förutsätter att en AI-programmerad robot är medveten om sig själv och kan dra egna slutsatser. Där är vi inte ännu även om företag redan nu på ett oansvarigt sätt släpper ut lösningar som ställer till oreda och återigen visar på vårt tids behov av ledarskap.

Värdet av begränsningar är kanske det mest unika inslaget i encyklikan. Transhumanismens visioner sträcker sig ju bortom det mänskliga. Det handlar inte enbart om att korrigera fysiska defekter utan om att avhjälpa allt det som uppfattas som mänsklig svaghet: lidande, sjukdom, åldrande och död. En av pionjärerna inom transhumanismen är Ray Kurzweil. I sin bok When Computers exceed Human Intelligence. The Age of Spiritual Machines (2000) hävdar han att tekniken kommer att föra oss bortom kroppen och hjärnan och överskrida de gränser som vår fysiska vardag och dödlighet sätter.

Kan då artificiell intelligens göra oss lyckligare, ja rent av fördjupa våra andliga liv som Kurzweil påstår? Han tar fasta på våra sexuella och andliga behov som han menar är våra sätt att överskrida något som är större än oss själva. När han säger ”Vi är inte männi­skor som försöker vara andliga. Vi är andliga varelser som försöker vara människor” närmar han sig visserligen encyklikans språkbruk; men medan han förespråkar ett överskridande av livsvillkoren, påminner påven Leo XIV oss om värdet av begränsningar, att det är så det mänskliga livet ser ut och att det är genom dessa vi växer som människor. Påven pekar på det faktum att något som är mer än mänskligt inte är förbehållet teknologiska löften. Han säger att ”den kristna traditionen har i århundraden hävdat att människan inte är begränsad av sin egen natur; hon är snarare kallad till självöverskridande – inte genom verklighetsflykt eller förakt för sina begränsningar, utan genom att fullkomnas i kärlek”.

Sammanfattningsvis blir encyklikan ett övertygande dokument när det gäller att göra upp med det som uppfattas som magiskt med digitalisering och artificiell intelligens, inte genom förnekelse utan genom att ta ansvar för den. Det är vi som är magiska, inte tekniken.

Referenser

Människans storhet. Påve Leo XIV:s encyklika om värnandet av den mänskliga personen i den artificiella intelligensens tid. Veritas Förlag 2026 (multimedia).
Harari, Yuval (2017) Homo Deus. A Brief History of Tomorrow. Harper Collins.
Heaven, Will Douglas, MIT Technology Review, Vol. 129, Nr 5, September/October 2026, s. 21.
Kurzweil, Ray (2000) When Computers exceed Human Intelligence. The Age of Spiritual Machines. Penguin Books.
Mumford, Lewis (1984) Teknik och civilisation. Vinga press.

 

Britt Östlund är professor emerita i teknisk vårdvetenskap vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, Stockholm.

Ur Signum nr 7/2026, s. 29–34.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BRITT ÖSTLUND

Vad är det att vara människa och finns det en framtid för människan? Det är frågan som alla här ställer sig, säger Tod Machover, professor vid MIT Media Lab, ett av världens ledande forsknings- och utvecklingsinstitut där nya generationer studenter nu tar plats. MIT Media Lab har alltsedan det öppnade 1985 varit tidigt ute med att forma nya teknologier som kommit att förändra många människors liv både i USA och globalt. I dag är det artificiell intelligens (AI) som väcker en rad nya frågor. Generativ AI utvecklas snabbt och frågan är vilken roll AI ska spela för att bibehålla ett samhälle som är öppet, kreativt och humant. I dag uppskattas mer än 60 procent av alla vuxna både i USA och i Sverige använda AI-tjänster. Det som bekymrar Machover och hans studenter är att det sätt på vilket AI utvecklas i många fall stänger ute människor. De kraftfullaste systemen är inte system vi kan bygga själva. De är egentligen inte utformade för att låta oss använda dem på ett sätt som gör oss till individer, säger han.

För att möta utmaningarna med AI-utvecklingen efterfrågas i dag ett nytt sorts ledarskap, inte bara bland humanister och samhällsvetare utan också bland ingenjörerna på MIT. Påven Leo XIV:s encyklika Magnifica humanitas (Människans storhet, Veritas Förlag 2026) med underrubriken om värnandet av den mänskliga personen i den artificiella intelligensens tid kunde inte komma lägligare. Det tredje kapitlet är tillägnat ny teknik och särskilt utmaningarna med AI. Påven lyfter fram väl underbyggda påståenden om teknik i allmänhet och AI i synnerhet. Landar det hos läsarna har det goda möjligheter att skapa reflektioner som leder till ett ökat ansvarstagande både bland lekfolk och ämbetspersoner.

Leo XIV måste sägas vara som klippt och skuren för att skriva om just detta med tanke på sin tvärvetenskapliga bakgrund. Han har studerat både matematik och filosofi och avlagt examen i matematik 1977. Matematiken är ju (tillsammans med fysiken) grunden för den vetenskap som frambringat digitalisering och artificiell intelligens. Filosofin har bidragit med att förstå människans relation till den tekniska utvecklingen. Bristen på tvärvetenskapliga perspektiv påtalas från tid till annan både inom forskarsamhället och bland politiker och praktiker, inte minst i dag. Trots att just mötet mellan teknisk utveckling och sociala förändringar ständigt skapar frågor som faller mellan stolarna, anomalier som borde leda framåt, tycks den forskning som förvaltar filosofiska respektive tekniska frågor ha svårt att överskrida sina vetenskapliga paradigm.

Mänskliga artefakter

I en tid när många ser med oro på AI-utvecklingen och vill se ett ledarskap som kan vägleda oss in i framtiden ger encyklikan hjälp att fördjupa reflektionen inte bara vad det gäller AI utan också hur vi bör betrakta samspelet mellan människan och tekniken även framdeles. Utvecklingen har ju ännu inte nått vägens ände. Uppmaningarna till kritiskt tänkande och etisk begrundan är dock långt ifrån kravfria. Den nya encyklikan sätter in den tekniska utvecklingen i en historisk kontext och konstaterar att tekniken varit en del av mänsklighetens historia som ”en djupt mänsklig verklighet, kopplad till människans autonomi och frihet” som under århundradena avsevärt har förbättrat mänsklighetens levnadsvillkor. En allmänt och djupt rotad föreställning är annars att människan och tekniken i grunden är oförenliga och representerar skilda världar, och att resan mot det högteknologiska samhället inneburit en resa bort från det vi känner som mänskligt och humant.

Vi behöver inte leta länge för att finna den här tankegången i litteratur som dekonstruerar en befarad utveckling mot en värld där informationsflöden och tekniska data blir högsta värden och där människan tenderar att sätta sig på Guds plats. En av dessa författare är Yuval Harari som analyserar transhumanismens visioner om artificiellt liv, artificiell intelligens och dödens avskaffande. Han menar att vi är på väg att bli det han kallar ”Homo Deus” i en värld präglad av ”dataismen” där allt blir beräkningsbart och som därmed också bidrar till en avsakralisering. Denna mekanisering får enligt Harari djupgående negativa konsekvenser för upprätthållandet av relationer och livsmeni20ng (Harari 2017). Ett annat begrepp som aktualiserats i samband med AI-utvecklingen är cyborgen, att vi sakta men säkert växer samman med tekniken. Encyklikan varnar här för AI:s ökade möjligheter att kontrollera våra kroppar som tar sig uttryck i visioner om en ”förbättrad människa” eller en ”männi­ska-maskin-hybrid”. Men texten stannar inte heller här i uppgivenheten.

I stället vänder encyklikan på resonemanget. Den grundläggande inställningen är att tekniken inte ska uppfattas som en antagonist mot mänskligheten men att dagens kraftfulla digitalisering och artificiella intelligens kräver en etisk reflektion för att inte slå över i sin motsats. Att teknik inte är något utom-mänskligt ökar vårt ansvar för att skapa något vi förstår oss på och som tjänar sanning, arbetets värdighet, social rättvisa och fred. Frågan studsar alltså tillbaka till oss människor.

I sitt sätt att resonera ställer sig påven mitt i den teknikkritiska diskursen som hävdar att samhället är en materialisering av idéer, ett resultat av mänskliga val varmed vi organiserar våra ekonomiska och sociala institutioner. Tekniken tillskrivs ingen egen agens utan är liksom människan en integrerad del av den kultur där den uppstår. Det är alltså fråga om mänskliga artefakter i ordets sanna bemärkelse. Att avfärda teknik som något som leder bort från vad vi uppfattar som mänskligt blir i det perspektivet intellektuellt ohållbart. Encyklikan håller på detta sätt fram en spegel åt oss, både som mänsklighet och som enskilda människor.

Att söka förstå AI och de maskiner som fört oss fram till den tid vi lever i nu är därför första steget att komma underfund med oss själva och det samhälle vi lever i. Med den utgångspunkten får vi begrunda vårt eget ansvar för att åstadkomma en mer ansvarsfull, transparent och rättvis utformning och användning av de resurser som AI utgör. En av de mest kända författarna inom den kritiska diskursen, Bruno Latour, menar att den här förståelsen för teknik skulle öka om vi i stället för att upprätthålla dikotomierna mellan objekt (icke-människor) och subjekt (männi­skor) skulle intressera oss mer för hur sociala världar är konstituerade och konstruerade. Om det stämmer att teknik inte har egen agens utan att det är människan som skapar AI blir tanken genast mer konkret och vi kan då ställa oss frågan vem vi ska försöka påverka och hur.

Människans ansvar

Som enskild människa är det lätt att känna sig både hjälplös och handfallen inför en sådan uppgift. Påven varnar för den frestelse som kan uppstå bland oss människor, nämligen tanken att problemen är för stora och vi för små, och att våra val därför inte kan göra någon skillnad (Människans storhet nr 12). Han fullföljer tanken genom att beskriva den som en artig form av resignation, ofta förklädd till realism. Alla har inte samma kraft att göra skillnad. Samtidigt är ingen utan ansvar. Vare sig vi undervisar, producerar eller tillhandahåller information, investerar eller styr olika verksamheter så menar han att vi har val att göra. Kanske är det just detta vi framför allt måste diskutera och hjälpa varandra att se var vi har möjlighet att skapa de förändringar som leder till en god användning av AI, där vi som människor vågar leva upp till det sant mänskliga att förvalta det skapade. Vi kan alltså inte längre skylla på tekniken varken avguda den eller passivt bli förslavade under den.

I ett samhälle där digitaliseringen och AI är högst närvarande i vårt dagliga liv erbjuds vi många tillfällen till sådana val. Hur långt ska mitt företag driva automatiseringen av arbetsprocesser? Främjar digitaliseringen av ytterligare omsorgstjänster de behov som finns hos de äldre medborgare som jag är anställd för att hjälpa? Kan jag lära mig mera om hur jag kan påverka upphandlingen av nya system på arbetsplatsen? Hur kan jag och mina barn använda AI på ett sätt som stärker familjens sammanhållning? Hur kan vi som ingenjörer och forskare testa användbarheten i våra in­novationer? Stämmer våra föreställningar om användarna med de lösningar vi erbjuder?

Våra val måste konkretiseras. Encyklikan uppmanar oss att inte enbart upprepa tidigare insikter om ett humant och etiskt förhållningssätt till teknik. I stället måste vi bli bättre på att noggrant undersöka vår tids trender, inte minst teknologiska framsteg. Vi är fortfarande skapade till Guds avbild med kapaciteten och förmågan att förvalta det som är skapat.

Våra val måste också breddas. De samhällsfunktioner som omtalas i encyklikan faller lätt tillbaka på att det är de som har teknik som yrke som ska ta ansvar, till exempel ingenjörer av olika slag, programmerare och investerare. De funktioner som nämns skulle ha kunnat vara bredare, inte minst med tanke på sjukvården och äldreomsorgen, för att ta två exempel på sektorer som nu omformas i grunden med AI, och som dessutom utgör den största arbetsmarknaden för den kvinnliga befolkningen.

Kollektiva föreställningar frammanar tekniska framsteg

Påven följer upp sin föregångare påven Franciskus encyklika Laudato si’ (svenska Lovad vare du, Veritas förlag 2015) som kraftfullt fördömde utvecklingen av ett teknokratiskt paradigm. Påven Leo XIV pekar på hur AI har förstärkt den här trenden genom att betona effektivitet, kontroll och ekonomisk vinst, att dessa värden tilltagit och expanderat i kraft av framstegen inom artificiell intelligens, kognitionsvetenskap, nanoteknologi, robotik och bioteknologi – kraftfulla innovationer med storslagna löften om att omforma både samhället och människan. Han bekräftar den allmänna insikten att visst, i sig själva kan dessa innovationer i hög grad tjäna människan och vårt liv på jorden, men just på grund av sin kraft kan de också påskynda utbredningen av det teknokratiska paradigmet och därför kräver det en ny andlig, etisk och politisk ram. Det teknokratiska paradigmet är alltså inte något som enbart kan tillskrivas AI. Det kan sägas ha tilltagit i styrka med AI, men omvandlingen ingår i själva verket i en mycket längre utveckling. För att åstadkomma de tekniska framsteg som varit nödvändiga för industrisamhällets framväxt och dagens digitala värld krävdes inte bara materiella resurser utan också gemensamma uppfattningar om framåtskridande.

Teknikhistorikerna lär oss att varje period av tekniska framsteg kräver en sådan ideologisk och social förberedelse. Samtida generationer som erfar sin tids tekniska framsteg upplever sannolikt att just de lever i tider av aldrig tidigare skådade tekniska förändringar. Men för att förstå den dominerande roll som en viss teknik fått i den moderna civilisationen måste man inte bara förklara de omedelbara teknikaliteterna. Man måste också förklara den kultur som hjälpte fram just dessa uppfinningar, i regel beskrivna som tekniska revolutioner.

AI-utvecklingen kan beskrivas som en utveckling av maskinen och med den ett mekaniskt tänkande. Lewis Mumford beskriver i sin bok Teknik och civilisation (1984) klockan, inte ångmaskinen, som den moderna tidsålderns viktigaste maskin. Det är ett tydligt exempel på hur ett visst tänkande och vissa ordningar föregår tekniska innovationer. Mumford beskriver hur det tog sin början i klostrens behov av ordning, uttryckt i klosterregler som angav att klosterklockorna skulle ringa vid ett visst antal tidpunkter under dygnet. Klostren blev det regelbundna livets hemvist och tidebönerna skapade ett behov av att markera tiden och organisera människors handlingar. Redan på 900-talet fanns teknik för att mäta tiden, antagligen ett vattenur. Från 1200-talet finns redogörelser för mekaniska ur och från 1300-talet med urtavlor.

Uret är alltså en maskin som producerar minuter och timmar, som så småningom kom att skapa mätbara avsnitt av dygnet – det mekaniska tänkandet var etablerat. I industrisamhället kom klockan att få en disciplinerande funktion i arbetarhemmen där vikten av punktlighet gick hand i hand med skötsamhet och plikt. Den abstrakta tiden satte ramarna för när man skulle sova, äta och arbeta, inte de kroppsliga behoven. I vår digitala tid har uret en än mer strukturerande funktion i det dagliga livet. Inte minst i arbetslivet där uret skapat det abstrakta tänkande av kontroll och effektivitet och just det teknokratiska tänkande som encyklikan varnar för.

Ett starkt inslag i det teknokratiska tänkandet är optimismen. Tilltron till teknisk förändring och framåtskridande lockar ständigt nya investeringar och tillåter satsningar långt högre än vad man egentligen kan förvänta sig. Ett uttryck för det är ”att sätta en man på månen” med hänvisning till Neil Armstrong när han som första människa satte sin fot på månen den 20 juli 1969. Åtskilliga satsningar har inte haft samma framgång men får sin livskraft från teknikoptimismen. Millenium-skandalen är det senaste exemplet och kan betraktas som Sveriges största digitala fiasko. Med löften om effektivare arbetssätt och bättre informationsflöden i en av våra sjukvårdsregioner skapades ett journalsystem som fullständigt havererade. Teknikoptimismen som har en så stark prägel i vår kultur ger ett hegemoniskt tänkande som nu i samband med AI-utvecklingen antar närmast messianska dimensioner. I teknikoptimismen vilar vår framtidstro som i sin tur skapar det tekniska imperativet – allt som går att göra ska göras.

Om inte förr så möter oss detta imperativ när vi som enskilda människor drabbas av sjukdomar och gör allt vi kan för att bli friska eller för att lindra nöden. Det är då vi möter den avancerade vården som digitaliseringen, robotiken och AI frambringat, och kanske inser vi då att vi redan är ett steg på vägen att delvis bli ett med tekniken. Att operera in implantat när artrosen sätter in eller byta ögonlinser för att slippa grå starr är exempel på ingrepp som blivit tämligen okontroversiella i dag. Att kontrollera diabetes eller hjärtrytm är andra exempel på livsuppehållande teknologier. Att få ett implantat inopererat för att behandla svår depression eller mildra skakningarna av Parkinsons sjukdom är inte heller längre en illusion. I de futuristiska visionerna som encyklikan varnar för ingår också visionen om att överskrida dödens gräns. Perspektiven förskräcker, samtidigt som vi förförs av tanken på att leva längre och mer hälsosamma liv. Det visar på den symbios i vilken vi människor lever med tekniken och hur vi mer eller mindre är en del av den kollektiva föreställningsvärld utifrån vilken vi tänker i lösningar och val. Vi behöver alltså inte gå längre än till den egna kroppen och den egna vardagen för att bli utmanade av maskintänkandet. Vi blir både förförda och skrämda och ambivalenta.

Ambivalensen yttrar sig i att vi motsätter oss att få mer teknik i vardagen samtidigt som vi är snabba på att ta till oss nymodigheter. ”Om nu människor motsätter sig AI så mycket varför får de inte nog av den?”, frågar sig Will Douglas Heaven, senior editor för AI i MIT Technology Review (nr 5, 2026). Svaret ligger nog i att vi vänjer oss vid ny teknik och införlivar den i våra liv genom att domesticera den på samma sätt som vi gör med våra husdjur. Tekniken blir en del av våra dagliga rutiner och vanor och sätt att kommunicera samtidigt som dess användning bär på fröet till framtiden.

Människans möjligheter och storhet

Men vad kan människan sätta emot ett teknokratiskt tänkande och AI:s hegemoni? Tanken om att det är fråga om abstrakta och svårgripbara fenomen motverkar förmodligen vår handlingskraft. Därför är encyklikans uppmaning att desarmera den upphöjda vision som AI fått välkommen. Påven betonar här att ingenting i AI:s värld egentligen är immateriellt eller magiskt. Varje händelse i den digitala världen som en till synes omedelbar och felfri respons i datorsystemet är i själva verket resultatet av en lång kedja av mediering, som involverar nätverk av naturresurser, energiinfrastruktur och framför allt människor.

Encyklikan ifrågasätter också hur vi benämner tekniken och menar att ett sätt att desarmera den är att kalla den för sitt rätta namn. Det är en idé som framförts även av svenska fysiker. Att kalla datorprogram och robotar för intelligenta är egentligen inte självklart. Det handlar ju egentligen om avancerad maskininlärning, där maskinen efterliknar mänsklig intelligens och beteende. Det skulle också ge rättvisa åt det breda område som AI utgör och som rymmer en rad forskningsinriktningar och användningsområden. Det handlar om mönsterigenkänning och hantering av stora mängder data. Med maskininlärning har man tränat datorer på att hitta egna lösningar. Det många i dag står frågande inför är huruvida AI i förlängningen rör sig mot en så kallad ”superintelligens” som fattar egna beslut. Det förutsätter att en AI-programmerad robot är medveten om sig själv och kan dra egna slutsatser. Där är vi inte ännu även om företag redan nu på ett oansvarigt sätt släpper ut lösningar som ställer till oreda och återigen visar på vårt tids behov av ledarskap.

Värdet av begränsningar är kanske det mest unika inslaget i encyklikan. Transhumanismens visioner sträcker sig ju bortom det mänskliga. Det handlar inte enbart om att korrigera fysiska defekter utan om att avhjälpa allt det som uppfattas som mänsklig svaghet: lidande, sjukdom, åldrande och död. En av pionjärerna inom transhumanismen är Ray Kurzweil. I sin bok When Computers exceed Human Intelligence. The Age of Spiritual Machines (2000) hävdar han att tekniken kommer att föra oss bortom kroppen och hjärnan och överskrida de gränser som vår fysiska vardag och dödlighet sätter.

Kan då artificiell intelligens göra oss lyckligare, ja rent av fördjupa våra andliga liv som Kurzweil påstår? Han tar fasta på våra sexuella och andliga behov som han menar är våra sätt att överskrida något som är större än oss själva. När han säger ”Vi är inte männi­skor som försöker vara andliga. Vi är andliga varelser som försöker vara människor” närmar han sig visserligen encyklikans språkbruk; men medan han förespråkar ett överskridande av livsvillkoren, påminner påven Leo XIV oss om värdet av begränsningar, att det är så det mänskliga livet ser ut och att det är genom dessa vi växer som människor. Påven pekar på det faktum att något som är mer än mänskligt inte är förbehållet teknologiska löften. Han säger att ”den kristna traditionen har i århundraden hävdat att människan inte är begränsad av sin egen natur; hon är snarare kallad till självöverskridande – inte genom verklighetsflykt eller förakt för sina begränsningar, utan genom att fullkomnas i kärlek”.

Sammanfattningsvis blir encyklikan ett övertygande dokument när det gäller att göra upp med det som uppfattas som magiskt med digitalisering och artificiell intelligens, inte genom förnekelse utan genom att ta ansvar för den. Det är vi som är magiska, inte tekniken.

Referenser

Människans storhet. Påve Leo XIV:s encyklika om värnandet av den mänskliga personen i den artificiella intelligensens tid. Veritas Förlag 2026 (multimedia).
Harari, Yuval (2017) Homo Deus. A Brief History of Tomorrow. Harper Collins.
Heaven, Will Douglas, MIT Technology Review, Vol. 129, Nr 5, September/October 2026, s. 21.
Kurzweil, Ray (2000) When Computers exceed Human Intelligence. The Age of Spiritual Machines. Penguin Books.
Mumford, Lewis (1984) Teknik och civilisation. Vinga press.

 

Britt Östlund är professor emerita i teknisk vårdvetenskap vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, Stockholm.

Ur Signum nr 7/2026, s. 29–34.