av STEN HIDAL
– Apropå en intervju med K G Hammar i Sydsvenska Dagbladet.
I Sydsvenska Dagbladet stod den 12 augusti i år att läsa en tänkvärd intervju med ärkebiskop em. K G Hammar som Per Svensson hade gjort. Rubriken för den brett upplagda intervjun eller snarare samtalet är ”Gud som metafor”. Det är inte minst detta som Hammar har blivit känd för: viljan att tränga bakom de dogmatiska formuleringarna och att se utsagor om Gud som poetiska eller metaforiska. Att avsikten har varit en högst lovvärd vilja att få till stånd en dialog med kulturvärlden och att bryta dess beröringsskräck inför religion, är uppenbart. Mot detta syfte kan alls inga invändningar resas. Hammar är säkert den förste att erkänna att han inte är någon pionjär på detta område. Förutom till mystikerna kan det hänvisas till att redan många av kyrkofäderna varnar för att läsa Bibeln bokstavligt (även om de inte använder metaforterminologin).
Inte minst förtjänar metaforens religiösa användning uppmärksamhet i ett land, där Tomas Tranströmer, metaforernas store mästare, nyligen har fått det litterära Nobelpriset. Och visst, stora fördelar finns i metaforen. Det metaforiska upprättar förbindelser mellan olika sidor av tillvaron och låter dem interagera som tolkningsverktyg. Metaforen är till sin natur öppen, ”ett generöst parasoll spänt över en brokig värld” som det heter i intervjun. Vidare framhåller Hammar att själva poängen med metaforer är att varje individ står för den slutliga tolkningen. Metaforen är en spärr mot maktanspråk.
Mycket positivt kan alltså sägas om metaforer. Men kanske ändå bruket av dem är något mera komplicerat än så. När det gäller metaforer i en litterär kontext räcker det med att hänvisa till den nästan oöverskådliga litteratur som finns inom området. De bibliografier som publiceras om forskning på metaforer visar tydligt på de problem som här finns. Om vi nu begränsar oss till metaforens användning inom det religiösa området, så vill jag peka på tre problem.
Det verkar som om metaforen Gud ofta saknar en hänvisning till något bakomliggande, den har – för att använda en teknisk term – ingen referentialitet. Om vi tar en tranströmersk metafor som ”stjärnbilderna trampar i sina spiltor” så hänvisar den till en bakomliggande verklighet, nämligen stjärnbilder (eller åtminstone stjärnor, eftersom stjärnbilderna endast är figurer som existerar i det mänskliga subjektet och har etablerats som konventioner). Och om nu sanningen ligger just i metaforen, inte i ”det bokstavliga”, så finns det heller inget behov av att söka något som finns bakom eller före metaforen. Inte ens Kants övertygelse om att det finns något bakom kategorierna, men som vi inte kommer åt, verkar vara relevant här. Metaforen blir då Gud, och det är något oklart till vem eller vad som bönen och lovsången riktar sig.
Detta gäller då även om kristendomens heliga handlingar, sakramenten. Enligt intervjun menar Hammar att nattvarden inte är en magisk rit utan en metaforisk minnesmåltid. Om vi nu bortser från det notoriskt diffusa begreppet ”magi”, så är det något förvånande att här se sakramentet reducerat till en metaforisk minnesmåltid. Med Zwinglis lära kan detta nog förenas, men inte med Luthers eller de lutherska bekännelseskrifternas.
För det andra försvinner tron som försanthållande. Ingen kristen har väl någonsin hävdat att tron enbart eller ens huvudsakligen består av försanthållanden – i så fall skulle även demonerna ha den frälsande tron, (”också de onda andarna tror det”, dvs. att Gud är en, Jak 2:19) – men högst sällan har det förnekats att tron innehåller några försanthållanden. Möjligen kan sekler av katekesplugg i Sverige ha bidragit till att göra denna sida av tron missförstådd. Men det ligger också en märklig paradox i detta. Man vill genom att framhålla det metaforiska i tron göra denna mera förståelig och acceptabel för kulturens företrädare, samtidigt tonar man drastiskt ner det intellektuella momentet i tron. Tron får inte bli ett försanthållande av att något skedde för tvåtusen år sedan, säger Hammar. ”Det har ju inget med tro att göra. Tro är tillit i dag, i nuet.” Tron är alltså endast tillit, förtröstan. Men vad eller vem är det vi förtröstar på? En metafor? Tillvarons opersonliga urgrund? Eller den Gud som har uppenbarat sig i Kristus? I det senare fallet är vi, vare sig vi vill eller inte, på historisk mark. Och historiska händelser kan antingen hållas för sanna eller förnekas. Därmed är ingalunda sagt att kristen tro endast består i försanthållande. Det är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för tron.
Det tredje gäller martyriet. Till de allra äldsta inslagen i kyrkoåret hör martyrdagarna. Det katolska kyrkoåret är översållat av röda martyrdagar. Svenska kyrkan har behållit en stor och viktig sådan: den helige Stefanus dag eller annandag jul. I alla tider har kyrkan vördat martyrerna. De gav sitt liv inte för att de intill slutet höll fast vid en övertygelse, utan därför att de menade att troheten mot Kristus krävde detta. Ur en synpunkt kan martyriet sägas vara den yttersta konsekvensen av tron. Men om Gud är en metafor? Det hör till metaforens väsen att vara öppen. Kan då inte Jupiter fungera lika väl som en tillitsskapande metafor? Varför inte bränna några rökelsekorn inför Jupiter och sedan, när lugnet återställts, gå tillbaka till Kristus? Så resonerade gnostikerna, och vi känner inte till en enda gnostiker som blev martyr.
En metafor kan vi glädja oss åt. Den kan förmedla insikter som inte på annat sätt kan komma oss till del. Vi njuter av en välfunnen metafor i litteraturen och – varför inte – i liturgin. Men vem vill dö för en metafor?