av THOMAS IDERGARD
Företrädare för de politiska partier som hårdast har angripit konfessionella friskolor, Socialdemokraterna och Liberalerna, har de senaste veckorna hotat de religiösa samfunden med sanktioner om de inte rättar sig efter politiska krav. Statsminister Stefan Löfven (S) har uttalat att ingen som inte delar hans uppfattning om äktenskapet ska få bli präst i Svenska kyrkan [se här]. Någon vecka senare sade partiledarkandidaten Birgitta Ohlsson (L) att religiösa samfund som inte delar hennes syn på religiösa ämbeten helt ska bli av med sina statsbidrag [läs här].
Löfvens och Ohlssons diktat är faktiskt unika i en västerländsk, liberal demokratisk kontext. Visst kan politiker, precis som alla andra, ha synpunkter på en sådan viktig företeelse i samhället som religionsutövning. De har rätt att skapa teologi av sina politiska uppfattningar, även offentligt, som röster i en allmän debatt. Det händer i många länder. Men viljan att använda den statliga makten till att ingripa i de religiösa samfundens tillämpning av tro, har faktiskt bara sin motsvarighet i auktoritära och totalitära system.
Hur kan vi då förstå att detta sker här och nu? En faktor som specifikt rör samfundet Svenska kyrkan är dess historiska underordning under den politiska makten som konsekvens av hur den protestantiska reformationen genomfördes, vilken, trots den ändrade juridiska relationen till staten, har bibehållits genom de politiska partiernas roll i samfundets styrning. Statsministerns hot mot Svenska kyrkan kan då ses som uttryck för en historisk kontinuitet. Men betraktat i ljuset av Ohlssons hot och tidigare liknande framförda politiska krav från både höger och vänster (som också har kommenterats i artiklar här på Signum, till exempel), bör vi också söka en generell förklaring.
En sådan kan vara den moderna svenska politikens överideologi, från höger till vänster (se till exempel hur den hyllats av ledande moderata företrädare): statsindividualismen. Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren har pekat på hur den bidragit till en specifik svensk värderingsmässig särart [läs här]. Tanken är att det är statens uppgift att befria medborgarna från alla beroenden som hindrar dem från att vara autonoma individer, fria att göra vad de vill och känner för. Därför är det inte bara den ekonomiska marknaden utan också familjeliv och civilsamhälle som representerar olika slags sociala bojor för individens självförverkligande och som måste regleras. Den enda beroenderelation som accepteras är den mellan den enskilda, individuella atomen och staten. En relation som blir medlet för skapandet av en ny, och från alla gemenskaper helt autonom varelse.
Löfven och Ohlsson tar nu strid för det individuella självförverkligandet på ett av de få områden där det ännu inte nått av makthavarna godkända nivåer: inga teologiska läror ska få sätta gränser för vem präster, pastorer, imamer och rabbiner viger eller för vem som kan komma i fråga för religiösa ämbeten i något samfund. På statens direktiv ska samfunden bara leverera den service – äktenskap eller ämbeten eller vad det nu kan vara – som individer kan komma att kräva av dem. Med en marxistisk analys och begreppsapparat skulle man kunna se det som statsindividualismens sista stadium. Frågan är bara om det förebådar dess fall eller begynnande triumf över hela den fjättrade delen av mänskligheten utanför Sveriges gränser.
Thomas Idergard 2017-07-17