”Efter den arabiska våren: hur ser framtiden ut för religionsfriheten i Mellanöstern och Nordafrika?” Så löd rubriken för ett seminarium med ett trettiotal deltagare som Svenska Missionsrådet anordnade i går, torsdag den 20 oktober, i Stockholm. Svaren på rubrikens fråga var inte entydiga bland deltagarna, som kom från olika samfund som är aktiva i Sverige, däribland också några från kyrkor som har sina rötter i de länder som man talade om. Bland representanterna för samfunden från dessa länder fanns en uppenbar rädsla inför hotet av en eventuellt tilltagande muslimsk dominans. Det är ju ingen hemlighet att Mellanösterns och Nordafrikas auktoritära regimer tidigare erbjöd kristna grupper en relativ (relativ är rätta ordet!) trygghet.
Huvudtalarna vid torsdagens seminarium var Jan Henningsson, ämnesråd vid Utrikesdepartementet och med lång erfarenhet från Mellanöstern, och Otmar Oehring, chef för ”Human Rights Office, Pontifical Mission Society” i Aachen (Tyskland), som länge har bott i Turkiet och som ständigt besöker länderna inom området. Jan Henningsson pekade på ett problem som inte bara rör de diskuterade områdena, nämligen att ”mänskliga rättigheter” som ett västerländskt begrepp syftar på den enskilda individen och bör gälla för alla, medan t ex i Mellanöstern det snarare är gruppen och gruppens rättigheter som står i förgrunden, inte individens. Så ses den kristne främst som del av en grupp, vilket får konsekvenser bland annat för säkerhet och framtidsutsikter. Som Otmar Oehring betonade i samtalet efter seminariet, missar en migrationspolitik som den svenska just denna poäng, vilket t ex leder till utvisningar av kristna till Irak.
Jan Henningsson betonade det sekulära perspektivet av upproren i Tunisien, Egypten och Libyen. Det finns goda utsikter att detta kommer att slå igenom åtminstone i Tunisien. I Egypten finns däremot en stor risk för att en muslimsk ”konfessionalism” återvänder. Men överallt i dessa länder återstår mycket ’träning i pluralism’. För de religiösa minoriteterna är i slutändan den sekulära staten den enda garantin för deras fortsatta existens. Otmar Öehring uttryckte en viss pessimism när det gäller den frågan. Även han menade att det råder misstänksamhet bland icke-muslimer inom området att utvecklingen kommer att gå åt fel håll. Men å andra sidan är för de flesta i Egypten ekonomin det avgörande, inte religionsfrågor, men inte heller demokrati (i alla fall i vår mening).
Kriteriet för att det råder religionsfrihet är rätten till att konvertera. Men även om lagstiftningen i vissa länder medger detta, vilket dock ofta inte är fallet eller förblir oklart, så innebär en konversion oftast ett socialt självmord (”social suicide”). Religionsfriheten gäller i stället snarare för grupper (minoritetsrättigheter), inte för enskilda. Men det finns alltså en risk för att ”den arabiska våren” utmynnar i ”en kristen höst”, som det uttrycktes vid seminariet i Stockholm. Frågan är också vem som tjänar på att så split mellan kristna (t ex kopterna i Egypten) och muslimer, och på så sätt hindra en positiv utveckling. Ty det finns trots allt tecken på att även en sådan utveckling är möjlig.
Klaus Misgeld 2011-10-21