1933 och kyrkorna – Motstånd och underkastelse

I början av 1933 övertog Adolf Hitler makten i Tyskland, och massmedierna har innehållit skildringar av vägen till makten, av det åtminstone halvt parlamentariskt genomförda maktövertagandet, och hänvisat till det krig och den folkutrotning, som en antihuman ideologi och en totalitär maktutövning kom att medföra. Därvid har man stundom också tangerat den roll, negativ eller positiv, som de kristna kyrkorna spelade i detta skeende.

Några särskilda insikter om vad som historiskt förevarit har sällan demonstrerats, och den svenska forskning som har med kyrkan och det Tredje Riket att skaffa har varit av ganska perifer natur. Dels har åtskilligt skrivits för att ur en rent historisk synvinkel beskriva motiven för de ståndpunktstaganden som gjordes av ansvariga svenska kyrkomän. Dels har systematiska teologer på ett synnerligen betänkligt sätt använt enskilda ställningstaganden i det förgångna som tillhyggen i samtida polemiker. I det senare fallet har man plockat personer och vittnesbörd utan andra hänsyn än det tillfälligt opportuna. Man kunde kanske tycka att saken är litet för allvarlig för det.

Hitler kom ju till makten som ledare av det i särklass största partiet, vilket i de två sista fria valen före 1933 erhöll ungefär en tredjedel av rösterna. Frågan om nazismens seger är alltså delvis frågan om vilka som stödde honom och hoppades på honom. I frågan om nazismens stöd förefaller dess historia ha ersatt studiet av den synnerligen omfångsrika valsociologiska litteratur vi kan ta del av.

Det är sant att NSDAP uppstod i Bayern och fram till den misslyckade kuppen 1923 var en rent sydtysk företeelse, men därav följer inte att det var samma delar av landet som förde Hitler till makten med sina röster. Just i de trakter av Bayrischer Wald, där Franz Josef Strauss nu får uppåt 80 % av rösterna, fick Hitler aldrig mer än 20 % i början av 30-talet.

Det Tyskland som förde Hitler till makten låg i öster och norr. I nuvarande DDR och Polen var det endast det katolska Oberschlesien och det röda Berlin som hade under genomsnittet nazistiska röster. Hälften av katolikerna röstade stadigt på Zentrum eller det bayerska folkpartiet, medan protestanterna som i Weimarrepubliken hade mist sina privilegier från kejsarriket politiskt aldrig försonades med demokratin. Weimarrepubliken fungerade någorlunda så länge socialdemokrater och Zentrum tillsammans med något mittenparti hade majoritet i riksdagen, som under mitten av 20-talet.

För en stor del av de tyska protestanterna var också Hitlers löfte att göra upp med såväl de röda som de svarta ett löfte om en återgång till en bättre tingens ordning. Deutsche Christen skapade en politisk ”befrielseteologi”, som gjorde det till en kristen plikt att delta i ”den nationella resningen”. Andra välkomnade det folkliga rättsmedvetandets återupprättelse, vilken evangelieförkunnelsen hade att acceptera, eller man företrädde någon form av kairos-teologi: ”Die deutsche Stunde der Kirche”.

På grund av motståndet från Pfarrernotbund och bekännelsekyrkan och av interna politiska skäl gav Hitler visserligen upp planerna på den evangeliska kyrkans likriktning, men när kriget var över framstod de evangeliska kyrkorna och många namnkunniga teologer som djupt komprometterade. Under de närmaste efterkrigsåren skedde också en intensiv självuppgörelse.

Helt annorlunda förhöll det sig med den katolska kyrkan. Den framstod i situationen efter kriget som den samhälleliga institution som genomlevt Tredje Riket med integriteten bäst bevarad. Den bild som presenterades var dock alltför okomplicerad, och när den seriösa diskussionen om den katolska kyrkan och nazismen äntligen kom i gång i början av 60-talet, kom därför uppmärksamheten att koncentreras på den. Det gällde påvarnas, särskilt Pius XII:s, hållning till Tyskland under kriget, de tyska biskoparnas uppträdande 1933, rikskonkordatet från samma år etc.

Detta har fört det goda med sig att knappast något annat avsnitt av samtida historia är så väl studerat som detta. Litteraturen om det ev. sambandet mellan rikskonkordatet och upplösningen av Zentrum är oöverskådlig. Den bayerska katolska akademins kommission för samtidshistoria har belyst alla tänkbara aspekter av kyrkans historia under Hitler. En grundlig aktpublikation har klarlagt den Heliga stolens handlande under andra världskriget, och man har släppt dokument fria i en utsträckning som saknar motstycke även i vårt land. Vi vet nu t.ex. att Pius XII:s förtrogne i det tyska episkopatet var dess främste motståndsman von Preysing i Berlin, som var underrättad om attentatet mot Hitler 1944.

Vi kan också ta del av Vatikanens instruktioner till den tyskättade kardinal Mundelein i Chicago att bryta motståndet bland amerikanska katoliker, barn till irländska, tyska och italienska invandrare, mot amerikansk hjälp till det av tyskarna angripna Sovjet.

Det ligger ju ingenting egendomligt i att man i Sverige, ett lutherskt land, mest uppmärksammat evangeliska motståndsmän och martyrer som Dietrich Bonhoefer. Maximilian Kolbe har möjligen gått in i medvetandet efter helgonförklaringen. Nyligen har också kommit en svensk biografi över Max Josef Metzger SJ, medan namn som pater Delp synes helt okända. Men mot bakgrunden av det sagda är kanske något slags kvantitativt perspektiv också på ”motstånd och underkastelse” ägnat att ge de rätta proportionerna, och kanske också indirekt belysa argumenten om teologi och motståndsvilja.

I två böcker som publicerades 1966 finns talande siffror. Reimund Schnabel. Die Frommen in der Hölle, som kom ut i DDR, är en skildring av prästfångarna i koncentrationslägret Dachau, där tusentals präster samlades. De flesta i stora baracker, men några prominenta kyrkliga fångar hölls isolerade med bättre behandling. Bland dessa senare fanns Martin Niemöller och två katolska biskopar.

Schnabel som själv hade lekmannaerfarenheter av Dachau kunde med hjälp inte minst av källor i öst, räkna till sammanlagt 2 771 präster i Dachau, av vilka drygt hälften dog i lägret eller i någon speciell kommendering. Av dessa var 94 % katolska präster, fem procent protestantiska. Denna proportion förklaras delvis av den polska dominansen, 64 % av alla. Men också bland de 400 tyska prästerna var de katolska tio ggr fler än de evangeliska. Han påpekar också att i förkrigsTyskland katoliker endast utgjorde en tredjedel av befolkningen.

Den andra boken är: Maria Benedicta Kempner, Priester vor Hitlers Tribunalen. Hon visar att sammanlagt mördades på tyskt eller tyskockuperat område ca 4 000 katolska präster, därav två tredjedelar polska. Men hon skildrar ingående dokumentariskt de 130 som dömdes av Hitlers domstolar och avrättades, alltså en annan kategori än de som vistades i Dachau. ”Priester” är inte helt täckande, ty bland de avrättade fanns också några bröder, några seminarister, två ordenssystrar och två evangeliska pastorer. En av dessa är givetvis Bonhoefer, den andre en pastor i Lübeck, som ställdes inför rätta och avrättades tillsammans med tre katolska präster. Av de 130 var en dryg tredjedel tyskar, de relativt många österrikarna och sydtyrolarna oräknade. Ingen utländsk protestantisk präst dömdes och avrättades.

Dessa böcker och siffror, offer och lidanden, ger förvisso endast en del av sanningen om kyrkornas ansvar, mod och klarsyn eller deras brist på samma egenskaper. Men när nazismen och kyrkan oftast handlar om ”påvens dubbelspel med nazisterna” eller Bonhoefer får framstå som nästan unik, kan en erinran om dokumenten i målet vara på sin plats.