Bland alla som skrivit med anledning av ungdomsrevolten och maj 1968, skall vi citera en centralt placerad iakttagare ur vår egen generation, Ralf Dahrendorf. 1968 en knappt 40-årig professor i Tyskland, senare EG-kommissarie och under åtskilliga år direktor för London School of Economics; en av de ledande europeiska liberala samhällsvetarna. Vi citerar ur en essä i Die Zeit av 13 maj 1988.
”Vid försök att summera följderna av 1968, får inte ett vidare perspektiv saknas. Året och årtiondet var också en emancipationens tidsålder. Denna gällde livsstilen i alla dess facetter. Den gällde minoriteterna och främst kvinnornas roll. Framför allt innebar den ett generalangrepp på sociala normer i den enskildes frihetsintresse. 60-talets historia låter sig inte skrivas utan en framställning av straffrättsreformen. Dess motto var ”liberalitet”, också eljest en ofta brukad vokabel. På den andra änden av skalan gällde det abort- och äktenskapslagstiftning. Allt som hade med äktenskap och familj att göra, råkade in i en ”avnormerings”process. Och i skalans andra ände ersattes ”soning” eller ”gottgörelse” med resocialisering; inte ens de grövsta förbrytelser kunde tillräknas endast den enskilde, utan jämväl uppväxtbetingelserna.”
Allt som Dahrendorf skriver, kan, med lätta retuscher, sägas också om Sverige. Skall någon officiell text framhållas som typisk för tidens emancipationsideologi, är det statsrådet Klings direktiv till Familjelagssakkunniga 1969. Och denna kommittes långvariga och omfattande arbete präglas på ett nästan parodiskt sätt av emancipationsideologin. Man ägnade sig, trots namnet, knappast alls åt familjen, utan hur den enskilde genom lagstiftning och skattebetalarnas pengar skulle ges maximal möjlighet till ”befrielse” också då han/hon råkat frivilligt inskränka sin frihet just genom att bilda familj.
En demografisk revolution
Den påtagliga revolt i samhällsklimatet, som brukar markeras med årtalet 1968, sammanföll med en demografisk revolution.
Födelsetalen började minska innan ännu de stora 40-talsårgångarna, ”fyrtiotalisterna”, fött sina förväntade barn. De sedan länge stadigt sjunkande genomsnittsåldrarna för äktenskaps ingående och barnafödande, steg åter, skilsmässorna ökade dramatiskt, äktenskapsfrekvensen sjönk. Andelen av befolkningen som levde i äktenskap minskar nu årligen, efter att under århundranden varit stigande.
1967 var av totalbefolkningen 48 procent gift, tjugo år senare hade andelen minskat till 40 procent. Samtidigt hade andelen förut gifta, liksom ogifta i ådern över 20 år, ökat i motsvarande mån. Den stigande åldern hos föderskor kan illustreras med att 1967 37 procent av dessa var under 25 år, tjugo år senare var motsvarande andel 27 procent.
Dessa förändringar hängde samman med genombrottet för preventivmedel som p-piller och med de fria aborterna. Men det förhåller sig knappast så, att dessa nya metoder gav kvinnorna möjlighet att förverkliga önskemål om familjestorlek de alltid haft. Undersökningar från flera länder visar att det inträffade reella förändringar i föreställningarna om önskvärd familjestorlek. Krisen i befolkningsfrågan på 30-talet, som liksom den nuvarande var ungefär likadan över hela västvärlden, berodde ju inte på några förändringar i tillgång på prevention eller abort.
Sambandet med det snabbt ökande kvinnliga förvärvsarbetandet är också helt klart, men om ökat förvärvsarbete eller minskad familjestorlek skall ses som det primära, är oklart.
Den nya ”ungdomen”
Den mest dramatiska förändringen består kanske i utvecklingen av en ny typ av ungdomskultur. Närmast till hands är kanske att tänka på musik, mode etc., men mer grundläggande är den demografiska revolutionen.
Det är sannolikt att vi under 1900-talet också tidigare hade en måttligt sjunkande genomsnittsålder för sexualdebut, men den motsvarades i stort av en motsvarande sänkning av åldern för familjebildning.
I slutet av 60-talet inträdde en ny situation med en än tydligare sänkning av debutåldern, nu främst för flickorna, medan samtidigt genomsnittsåldern för familjebildning steg. Tidsrymden mellan sexualdebut och familjebildning har i genomsnitt minst fördubblats under de senaste tjugo åren, en mycket snabb och dramatisk förändring. Det nya är inte särskilda sedvänjor knutna till ungdomen, innefattande val av partner och inledande av samliv. Men medan t.ex. ”nattfrierierna” just var ett sätt att inleda äktenskapet, har den nya ungdomliga sexualkulturen en annan karaktär.
Dessa förändringar i familjebildningsmönstret skedde givetvis inte från ett år till nästa, men trendändringen var tydligt förlagd till åren 1967/69, och särskilt påtaglig eftersom den gick rakt emot den av befolkningens ålderssammansättning förväntade utvecklingen.
Det ligger givetvis nära till hands att ställa samman denna förändring i familjebildningsmönstret med nya värderingar i en rad samhällsfrågor, präglade av ett slags gemensam ”frigörelseideologi”. Vi har kunnat se hur reträtten från denna är i full gång på en rad områden; kanske mest aktuellt är kriminalpolitikens.
Bakom aids-hotet
Sedan några år har talats mycket om ett eventuellt återtåg också på det sexualmoraliska området, huvudsakligen förorsakat av aids-hotet. Här finns ett antal otillräckligt uppmärksammade frågor.
Vi hör nu ständigt att HIV-smittans utbredning nära sammanhänger med övriga sexuellt överförda infektioner och virussjukdomar, vilka tär på immunförsvaret och gör slemhinnorna känsligare. Många forskare tycks anse att dessa andra åkommor som kondylom och klamydia är ett större hot mot hälsa och fruktsamhet än aids i sig.
Även om den stora, förhärjande aidsepidemin skulle utebli, vore situationen ändå allvarlig vad gäller livmoderhalscancer och sterilitet.
Alla är tydligen överens om att det är de unga flickorna, som egentligen inte är helt könsmogna och som skyddar sig med p-piller, som i detta hänseende är den stora riskgruppen. Den fråga man borde ha rätt att ställa och få besvarad, är om denna risk skulle ha upptäckts, och om det varit möjligt att slå larm, om inte aids-hotet hade varit för handen.
Men ännu är inte klimatet moget för en allvarlig omprövning av den fria förskrivningen av p-piller till flickor i de lägre tonåren. När vi skall få någon ordentlig redovisning och diskussion av komplikationer efter aborter i form av sterilitet, prematurer, utomkvedshavandeskap etc. står ännu i det vida fältet. Men kanske kommer det också.
Små och spridda undersökningar om sexualvanorna har tytt på ganska begränsade förändringar. Men den allmänna debatten låter onekligen på ett helt annat sätt än för tio eller femton år sedan. Ack ja, den tiden, då den radikala och fotriktiga uppfattningen var att pornografi och prostitution naturligt skulle försvinna, när kvinnorna inte längre av hänsyn till sin försörjning, av risken för att bli havande etc., skulle envisas med att ransonera samlivet till tid eller avnämarkrets. Nu anses det åter fullt normalt att säga nej.
Likaså har idylliseringen av skilsmässorna upphört, och det är helt accepterat att bekymra sig för de varje år bortåt 25 000 nya skilsmässobarnen.
Vänder trenden?
Finns det då i den demografiska statistiken något som tyder på en ny tendensvändning? Ja, kanske något. Att födelsetalen är på väg uppåt efter bottennoteringen 1983 är tydligt, och att denna uppgång inte ens huvudsakligen beror på att fler kvinnor kommit i de mest fertila åldrarna. Måttet på fruktsamheten, med hänsyn tagen till åldersdifferenserna, den s.k. summerade fruktsamheten, har från bottenåret 1983 till 1987 ökat från 1,61 till 1,84. Det är halva avståndet till de 2,1 barn, som behövs för att en generation skall reproducera sig själv. Antalet födda i Sverige har ökat från 92 000 till 105 000. Denna ökning kommer att automatiskt fortsätta, när de stora årskullarna från 1964–1967 kommer upp i fruktsam ålder. Antalet äktenskap ökar sedan ett par år, och antalet skilsmässor minskar. En minskning skulle ju infinna sig naturligt, när antalet bestående äktenskap stadigt minskar, som mest med 20 000 om året. Vi hade för några år sedan en situation, där äktenskapen som upplöstes genom döden var lika många som de nyingångna, och skilsmässorna utgjorde en nettominskning av antalet äktenskap. Men de senaste årens minskning av skilsmässorna beror inte endast på att färre äktenskap finns att upplösa, utan är också en minskning i förhållande till antalet bestående äktenskap.
1986 var dessutom för första gången över huvud andelen av äktenskapen som ingicks mellan två ogifta eller ogift och änka/änkling större än året förut, en liten ökning till aningen mer än två tredjedelar. I de övriga äktenskapen ingår alltså minst en frånskild.
Äktenskapsåldern fortsätter att stiga svagt, men genomsnittsåldern för föderskor har slutat stiga. Ökningen av andelen barn födda av ogift mor, som just passerar 50 procent, har möjligen avtagit. Det finns alltså en möjlighet att vi åter står vid en förändring i utvecklingens riktning, när det gäller familjebildningsmönstret och därmed nära sammanhängande ”familjemoraliska” beteenden. Det är dock långt ifrån entydigt att så är fallet. Det finns ingen entydig tendens till minskning av aborterna.
En tendens är påtaglig; ökningen av antalet födslar med högre ordningstal. Samtidigt finns ingen ökning av antalet förstfödda. När födelsetalen började gå ned trodde många i medierna att minskningen främst berodde på att kvinnor ”valde bort barn ur sina liv”. Det var fel; minskningen låg till att börja med helt i reduceringen av familjestorleken. Nu förefaller emellertid flera kvinnor förbli barnlösa, samtidigt som det genomsnittliga ordningstalet för de barn som föds, åter har ökat påtagligt. Kanske får vi snart reda på om det är fler som medvetet avstår från barn, samboende eller inte, eller om det verkligen skulle vara ett utslag av den av många omvittnade ökningen av andelen ofrivilligt barnlösa, och hur stor del av dessa som är ofruktsamma som följd av veneriska infektioner eller gynekologiska ingrepp.
Tendensen till större familjer kan också avläsas i abortstatistiken. Abortbenägenheten hos tidigare barnlösa är något större än relationen aborter/födslar överhuvud. Minst benägna att göra abort är de som tidigare fött ett barn; endast var sjunde väljer abort. Därefter ökar abortbenägenheten och är störst bland dem som tidigare har tre barn; aborterna utgör 70 procent av födslarna. Därefter minskar abortbenägenheten med antalet barn.
Gravida kvinnor med fyra och fler barn är åter mer benägna att föda barnet. Detta var inte förhållandet för tio år sedan, då efter ett barn abortbenägenheten i stort ökade med barnantalet. Att så många barnlösa gör abort, beror på tonårsgraviditeterna. Dessa har minskat genom p-pillren och tonårsaborterna har därför också minskat, men andelen aborter av graviditeterna har snarast ökat bland de yngsta.
Ökningen av ingångna äktenskap är ännu tämligen beskedlig. Det är mycket långt till nivån för 25 år sedan. Fram till Folk- och Bostadsräkningen 1985 ökade andelen ogifta av de samboende stadigt till 22 procent. Ännu finns inga data som skulle tyda på att den utvecklingen upphört, men om ökningen av ingångna äktenskap fortsätter, kan man förvänta att utvecklingen stannar av och att kanske åter barnen födda inom äktenskapet ökar sin andel. Men för att säga något bestämt, måste data från flera år vara tillgängliga.
Det finns ett starkt samband mellan familjestabilitet och fruktsamhet, avläst i ”aggregerade data” på länsnivå. Ju fler frånskilda i förhållande till gifta i befolkningen, desto lägre fruktsamhet och, högre abortbenägenhet.
Demografisk och religiös konjunktur
Den stora demografiska revolutionen från 1968 och framåt, sammanföll i tid och styrka med en tillbakagång i institutionell religion. Möjligen kunde man mena att den senare gjorde sig något tidigare känd. Det är knappast en tillfällighet att de befolkningsgrupper som uppvisat den mest dramatiska minskningen av fruktsamheten i västvärlden, också är de där den katolska kyrkan upplevt den mest påtagliga tillbakagången i deltagande och kallelser, det katolska Nederländerna och provinsen Quebec i Kanada.
Krisen för den institutionella kristendomen ter sig i ett längre perspektiv som mest akut årtiondet kring 1970, kurvorna har sedan planat ut, några har vänt, men någon terräng har knappast återerövrats. Det sagda gäller i första hand om de äldre protestantiska konfessionerna och om katolska kyrkan endast i den rika västvärlden.
I Sverige kan de stora skillnaderna i religiositet/familjemoral som finns mellan å ena sidan storstadslänen, Mälardalen och Bergslagen och å andra sidan Småland, Västerbotten, Västergötland och Halland, inte återföras på enbart tätortsgrad och geografisk rörlighet. Dessa skillnader återkommer också ifråga om brottslighet, socialbidragskostnader etc., där sysselsättning och genomsnittsinkomst har ett lägre förklaringsvärde än ”religion-familj-syndromet”.
Finns då några siffror för religiös hållning och praxis som skulle peka i samma riktning som de demografiska, alltså mot en möjlig förstärkning av det religiösa beteende som har ett nära samband med traditionell familjemoral? I SCB:s ULF-undersökningar (ULF för Undersökning av LevnadsFörhållanden) förelåg från 1975 till 1982–83 en statistiskt säkerställd ökning av gudstjänstbesök i den allra yngsta åldersgruppen, 16–24 år, medan alla andra åldrar och totalbefolkningen uppvisade en minskning. De stora årskullarna från mitten av 60-talet, då vår andra ”baby boom” inföll, tjugo år efter den som bragte oss 40-talisterna, skulle vara mera ”religiösa” än de något äldre.
Men även om ökningen är statistiskt signifikant, är den liten, minskningen av gudstjänsten i åldrarna över 45 år är större. Hur man än vill se sambandet mellan de demografiska förändringarna och den ”religiösa konjunkturen”, är själva sambandet ovedersägligt.
Den kristna tmn som massfenomen förefaller nära förknippad med stabila familjestrukturer,
och en renässans för familj och livsvariga parförhållanden är sannolikt otänkbar under fortgående sekularisering.
Tjugo år efter 1968 kan vi konstatera hur revolutionen i familjebildningsmönstret fortfarande präglar samhället i västvärlden, men också hur opinionen alltmer ifrågasätter den människo- och samhällssyn som låg bakom emancipationsideologin. Även om på vissa områden ”frigörelsen” ledde till kaos och var grundad på påtagliga illusioner, har givetvis kvinnornas emancipation kommit för att stanna.
Kyrkorna drabbades nästan lika svårt som familjen av det anti-auktoritära upproret, och kan inte agera som om världen och människorna vore alldeles desamma som dessförinnan. Men i flera hänseenden kunde de visa större kurage och ledarskap när det gäller att lindra den anomi och narcissism, att angripa den egoism och hedonism, som många också ser som en draksådd från 60-talets revolution.
De senaste årtiondenas demografiska revolution är en mentalitetsförändring, som inte helt kan återföras på den socio-ekonomiska utvecklingen, och som heller inte kan korrigeras enbart med ”familjepolitik” och andra offentliga åtgärder.