Den amerikanske filmproducenten Steven Spielberg har gjort sig känd för en lång rad påkostade och fantastiska äventyrsfilmer: Poltergeist, E.T., Närkontakt av tredje graden, Jakten på den försvunna skatten, Indiana Jones och Tillbaka till framtiden. Nu har han för första gången försökt ge sig på ett mera realistiskt tema i filmen Solens rike. Det har inte blivit någon av hans bättre filmer. Trots en skickligt återskapad kinesisk miljö från 40-talet och ett gigantiskt uppbåd av människor lämnar den efter sig en viss besvikelse. För en gångs skull är Spielberg rent av en smula långtråkig. Däremot är filmen i hög grad intressant genom den människosyn och de värderingar den uttrycker.
Till skillnad från Spielbergs tidigare filmer har Solens rike en litterär bakgrund, J. G. Ballards självbiografiska Empire of the Sun. Det är historien om en engelsk pojke i Shanghai, som under andra världskriget råkar bli skild från sina föräldrar och tillbringar resten av kriget i ett japanskt fångläger. Pojken Jim, spelad av Christian Bale, rycks loss från den koloniala miljö där han hör hemma men anpassar sig skickligt och uppfinningsrikt till lägrets villkor. På ett plan kan filmen sägas handla om konsten att överleva.
Men för Spielberg, som annars lever helt på action, har ämnet blivit för odramatiskt. I fånglägret händer det inte mycket annat än utdelningen av dagens snåla matranson och den ständiga småhandeln med cigaretter och avlidnas persedlar. Spielbergs underhållningsiver får honom att tona ner de brutala dragen och ta fram lustbetonade episoder. Fångarnas liv och deras relationer till de japanska vakterna får på så vis ett orealistiskt drag av idyll.
Men framför allt avslöjar filmen Spielbergs brist på äkta människointresse. Jim är nästan den ende agerande i filmen och befinner sig ständigt i kamerans fokus. Ingen annan personlighet finns som är värd att minnas, inte ens amerikanen han håller ihop med. De övriga fungerar bara som bakgrund. Det blir särskilt tydligt i scenen där Jim skiljs från sina föräldrar. Han står mitt i den böljande människomassan. ”Jag ger mig”, ropar han till de framrullande japanska pansarvagnarna och står mitt i vimlet med händerna lyfta. Bilden är tydligt inspirerad av det berömda fotot från Warszawas getto, där en liten judisk pojke står i samma ställning, omgiven av tyska soldater. Men hos Spielberg talar inte bilden om något mänskligt drama med större räckvidd än Jims personliga. Om de övriga människorna är engelsmän, japaner eller kineser spelar ingen större roll. Det handlar bara om den enskilda människan gentemot massan.
Solens rike återspeglar ovanligt tydligt den motsättning mellan individ och kollektiv som tycks ha blivit 80-talets särmärke. Samma tendens märker vi i en annan aktuell och mycket bättre film, Bertoluccis Den siste kejsaren. Också den handlar om en enda person, sedd med ogripbara människomassor som bakgrund. Borta är 60- och 70-talets paroller om broderskap och solidaritet, som alltför snart avslöjade sin bristande äkthet. Entusiasmen för en kollektiv livsföring har förbytts i en fruktan för de kollektiv vi ofrivilligt tillhör. Vi är alla en hjälplös och ostrukturerad massa, styrd av samma obevekliga ekonomiska, sociala och politiska lagar. Vi tvingas spela med i något som vi inte säkert vet har någon mening. Däremot kan man rikta sökarljuset mot någon i mängden och för en stund intressera sig för ett enskilt människoöde. Det är just det som massmedierna ständigt gör när de lyfter fram någon i rampljuset som hjälte eller buse för att sedan låta samma person sjunka ned på nytt i anonymitetens dunkel.
Man kan alltså se filmen som ett symtom på det dehumaniserade samhälle som många upplever i dag, där de naturliga mänskliga banden – till föräldrar, till syskon, till make eller maka – är sköra eller upplösta, medan de stora organisationerna som stat, kommun, storföretag, fackföreningar och massmedier alltmer tränger sig in i vårt liv. I en situation där ingen i grunden bryr sig om sin nästa och alla kan exploateras, blir egoismen en påtvingad levnadsform.
Jim saknar totalt lojalitet och lever i en miljö där inga lojaliteter är att vänta. I stället är det ögonblickets känslor som dirigerar hans handlingar, och det som väcker hans starkaste känslor är flygplan av alla slag och storlekar. Vem som flyger dem och i vilket syfte spelar ingen roll. När de japanska självmordspiloterna håller sin ceremoni inför uppstigningen står Jim innanför taggtråden och stämmer in i deras sång med klockren gossopran. Men den stora extasen upplever han högt uppe i ett torn, medan de amerikanska stridsplanen susar förbi på låg höjd och vräker bomber över flygplatsen. Också detta kan vi uppfatta som ett uttryck för 80-talets mentalitet. Frånvaron av transcendens och av filosofiska eller etiska principer över huvud taget utlämnar oss åt emotionaliteten, vilket är något helt annat än ett djupare personligt engagemang.
Så liten han är, förklarar Jim redan i filmens början att han är ateist I själva verket är det flygets värld som är hans religion. Att man söker sig från det som är i himlen till det som finns på himlen är inget obekant fenomen i vår tid. Att Spielberg själv hyser denna fascination inför allt som rör sig på himlavalvet har han bl.a. visat i filmen Närkontakt av tredje graden. Intresset för flygande tefat och andra celesta fenomen har blivit mångas ersättning för medvetandet om en transcendent verklighet. Carl Gustav Jung gjorde en gång några intressanta reflexioner över temat i sin bok Ein moderner Mythos med underrubriken Von Dingen, die am Himmel gesehen werden(1958).
Solens rike saknar alldeles religiös problematik men har desto fler kvasireligiösa drag. Det märks framför allt i ljussättningen och i John Williams hymnlika musik. Men allt som kan tyckas religiöst är billigt långods, alltifrån första scenen där skolpojkarna sjunger filmens musikaliska huvudtema i en anglikansk kyrka. Också detta hör till tidens symtom. I vår efterkristna kultur tycks det allt vanligare att man plundrar den kristna traditionen på dess kvarlevor och återanvänder dem för andra ändamål. Ting som har haft en inre religiös mening möter man allt oftare lösryckta ur sitt sammanhang.
Denna fragmentering av det meningsfulla påminner inte så litet om den kollektion av bortförda lyxföremål – bilar, vita pianon och kristallkronor – som Jim vandrar omkring bland i en Fellini-inspirerad scen. Vad som en gång tillhörde ett möblemang ligger här utspritt och fördärvas. Invid en liggande marmorstaty drar en av lägrets kvinnor sin sista suck. Jim ser ett underbart ljus skina upp över horisonten och tror att han ser hennes själ fara upp till himlen. Men detta barnsliga uttryck för transcendens blir snart rättat till: Han förstår att han i själva verket har sett ljuset från en av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det är den avancerade tekniken som har den verkliga makten, också den destruktiva. Människan som skapat tekniken är hjälplöst utlämnad åt dess verkningar.
Spielbergs medium är bilden, och att förstå honom är att tyda hans bildspråk. Han är en utmärkt skapare av skräckeffekter, men när han söker fånga ett verkligt människoöde blir han sentimental och alltför lätt genomskådad. Inte tror man så mycket på den korta vänskapen mellan Jim och en kinespojke som båda förenas av flygplansintresset, en vänskap som f ö får ett brutalt slut. I den sista scenen återförenas Jim med föräldrarna och faller i sin mors armar. Är det bara konventionell amerikansk sentimentalitet, eller har Spielberg själv fattat något av det problem som filmen väcker? Är Jim efter alla år av rotlöshet över huvud taget i stånd till djupare relationer till föräldrarna eller andra människor? Jag försöker läsa hans ansiktsuttryck över moderns axel men lämnas i ovisshet. Det är ovissheten inför den kommande generationens möjligheter i en värld där det humana så ofta får vika för tekniken och gemenskapen för massans anonymitet.