Det andliga klimatet i stort tycks stå inför ett dramatiskt väderomslag och filosoferna kan betraktas som meteorologer. Orden som behövs för att uttrycka ett sådant klimatskifte har, liksom väderkartans fackuttryck, kommit ut i vardagsspråket efter att först ha levt sitt liv i innekretsarna, bland de intellektuella och på deras kongresser, möten och akademiska happenings. Därifrån trängde de så ut till dagstidningarnas livsåskådningsföljetonger, radions debattprogram och TV-kanalernas aktuella reportage. New Age riktar sin blick mot den inbrytande tiden efter det tidsskifte som står för dörren, om man får tro en berömd bok av Fritjof Capra: l det ”postmoderna” avfärdar (med det latinska prefixet post) den tidsålder som kallas Nya tiden eller den moderna tiden och som har sträckt sig från renässansen över reformationen och upplysningen ända till vår egen, av vetenskapen dominerade epok. Besläktade filosofiska begrepp är posthistoria, postmaterialism, poststrukturalism, postmarxism, den postkristna eran och liknande, som alla betecknar delaspekter på Nya tiden.
För att klara ut vad filosoferna har att säga om detta tidsskifte kan det vara på sin plats att skissera detta som nu tycks närma sig slutet, det må då gälla filosofiskt viktiga insikter, kunskapsmetoder, attityder, intressen eller etiska ståndpunkter, det som ju måste försvinna om det inte lämnar scenen godvilligt, och se vad nytt och annorlunda som banar sig väg och vill eller skall göra sig gällande. Dessa båda aspekter går inte att skilja åt i räta linjer, men ett försök skall ändå göras.
Postmodernt tänkande i USA – restauration eller godtycke
Begreppet postmodern såg dagens ljus inom arkitekturen och exporterades snart från Amerika. Från början användes det nästan på alla områden av konsten som kontrast till det moderna. Med litteraturvetaren Andreas Huyssen (Columbia University, New York) kan man tala om den tidiga postmodernismen på sextiotalet och en senare variant på sjuttiotalet. Den första kallar han alternativ, avantgardistisk och ikonoklastisk, den senare affirmativ, utan längre några anspråk på att vara kritisk eller skissera ett nytt program.2
Den tidiga postmodernismen skiljer sig radikalt från det ”högmoderna” men anknyter till avantgardistiska riktningar i europeiskt tjugotal, men också till nihilism och anarki. Teater, litteratur, bildande konst och musik gick till anfall på borgerlighetens ”höga” konst: happenings och popkonst, gatuteater och graffiti, flygblad och triviallitteratur ville ta avstånd från det institutionaliserade, etablerade och traderade. Detta uppror var lika mycket en generationskonflikt av i USA dittills icke skådat slag, en diskontinuitet som ville upprätta new frontiers, new horizons, men fortfarande något optimistiskt och framtidstillvänt. Det stod i samband med antikrigs- och medborgarrättsrerelserna och campusrevolten. Den nya konsten skulle föda en ny livsstil. Här fanns också en teknologisk optimism, en entusiasm för de nya medierna och den nya livsstilen. ”Konstens” autonomi inom sitt eget område, vilken hade ansetts självklar sedan början av 1800-talet, skulle nu upphävas och ersättas av ett nytt sätt att vara på alla livets områden. En postvit, postpuritansk, postmanlig, posthumanistisk och postrationell värld stod för dörren.
Men bara en del av det ”moderna” förnekades. Det postmoderna gick samma öde till mötes som sina föregångare i Europa: det domesticerades, blev dels självklart, dels elitärt. Men det ledde inte till någon ny livsstil, än mindre till något nytt samhälle, lika litet som de rörelser som varit dess grogrund.
Vid mitten av sjuttiotalet hade den teknologiska och futuristiska optimismen flugit sin kos, konstens missionsiver var förlamad, bildstormen gick på tomgång, ”liberalernas” (i USA den moderata vänsterns) reformer underkändes som utopier, allt mot en bakgrund av miljöproblem och krigsrisker. Bara ett enda hade gått i uppfyllelse: konst och masskultur påverkade varandra som aldrig förr. Tydligast speglas detta i TV. Sedan det moderna och det tidigaste postmoderna avslöjat sina livshotande och destruktiva tendenser och möjligheter, grep konstnärer, intellektuella, filosofer i denna sena postmodernism urskillningslöst tillbaka på allt som tycktes ha något livsvärde. I vetenskapsteorin gäller sedan Paul Feyerabend-satsen anything goes. Efter nypositivismens självpålagda begränsningar, eftersom man menade sig ha funnit stränga kriterier för vetenskaplig kunskap, ersatte Feyerabend detta metodtvång med en legitim anarki, och Thomas Kuhn bekräftade det skedda genom att hänvisa till de vetenskapliga paradigmens revolutionernde skiften i historien.
Tydligast ser man detta i arkitekturen, varifrån termen spridit sig till vanligt folk. ”Modernt” var det som var funktionellt, klart och geometriskt, det som utgått från Adolf Loos och Bauhaus på tjugotalet och efter Andra världskriget erövrat världen. Redan i början av trettiotalet fanns det postrationella arkitekter som beklagade det instängda, otrivsamma, kalla och schematiska i det moderna. (Naziarkitekturens patos är i sitt slag ett brott mot det moderna.) Biennalen i Venedig 1980 innebar vändpunkten. 1981 karakteriserade Jörgen Habermas i sitt öppningsanförande vid utställningen ”Den andra traditionen” i München situationen på följande sätt:
”Alla är ju eniga i kritiken av den själlösa lådarkitekturen, dess bristande anpassning till miljön, de monolitiska kontorspalatsens solitära arrogans, de monstruösa storköpstemplen, dessa monumentala högskolor och kongresscentra, satellitstädernas karikatyr av stadskultur, människofientligheten, spekulationsmassiven, bunkerarkitekturens brutala avkomma, de massproducerade hundkojorna, den självrättfärdiga förstörelsen av stadskärnorna, och så vidare.” 3
Postmodernismens män som Chicago Seven, amerikanerna Charles Jencks eller Robert Venturi, britten James Stirling, tysken Alexander von Branca och andra, citerar alla möjliga stilelement, historiska och samtida, kostymerar sig i lånade identiteter, flyr in i stilpluralism eller historicism som en gång jugendstilen i seklets början. Liberala kulturkritiker i USA lika väl som Habermas i Tyskland jämställer denna konstriktning med Reagan- och Kohl-erans andliga attityd av nykonservatism. Det postmoderna är att avsvära sig den moderna tidens villfarelser och återgå till det beprövade eller det godtyckliga. I så måtto är man nykonservativ. Inom arkitekturen går form och funktion ånyo skilda vägar. Köpcentra får medeltida fasader, tunnelbanans luftutsläpp påminner om Palladios villor, restaurangexteriörer vill ge associationer till bondgård i Schwarzwald. Ett enhetligt program är inte i sikte någonstans, kulisser får ersätta verkliga behov, funktioner och problem. Liknande nostalgiska tendenser gör sig gällande i musik, måleri, litteratur, ja också i modets detaljer och i köket.
New Age
Från den nykonservativa rörelse som vi hittills talat om bör man skilja en annan som inom postmodernismen har frigjort sig som en tredje riktning under de senaste åren. Gemensamt med de två förra är protesten mot modernismen i förening med viss värdekonservatism. Men på det hela är kontrasten här påtagligare. Man rekommenderar inte godtycke eller restauration som frälsningsmedel utan i stället ett helt nytt sätt att tänka och handla. Profeterna heter Fritjof Capra, Marilyn Ferguson, George Trevelyan, Hans Peter Dörr och många andra gurus, terapeuter och religiösa eller pseudoreligiösa ledare. Den vara som bjuds ut och efterfrågas är något långt mer än konstens kontroverser och dialektala skillnader: det gäller samhället, kosmos, ja Alltet. Denna progressiva postmodernism, importerad från USA och redan rotfäst hos oss, kan karaktäriseras på följande sätt:
Svunnen är nu den tid som behärskades av rationellt, vetenskapligt tänkande, den krigshärjade och miljöutsugande eran, och gryningen har randats för en ny epok av mjukhet, känsla, kvinnlighet och fred. Det kosmiska tecknet för detta epokskifte är Vattumannens stjärnbild (populariserad i musikalen Hair på sextiotalet) som 1962 avlöste Fiskarna som solens precessionspunkt. Mycket av det som utspelat sig i USA sedan dess (freds-, kvinno-, ekologi-, antikärnkrafts och mot plågsamma djurförsök-rörelserna etc.) har här sin filosofiska grogrund. Capra själv nämner tre kännemärken på detta ”mjuka skifte”:
”Inom det gamla paradigmet styrdes forskningen av antagandet att varje aldrig så komplicerat system åtminstone i princip är fullt begripligt, om man bara reducerar det till dess elementära beståndsdelar och letar efter växelverkningarnas mekanismer … I den newtonska naturvetenskapen bestämdes helhetens dynamik av delarnas egenskaper … 1 det nya paradigmet är förhållandet mellan delar och helhet exakt det omvända: delarnas egenskaper bestäms av helhetens dynamik. Noga taget finns det inga delar …
Den andra aspekten på det nya vetenskapliga tänkandet, särskilt viktigt i de vetenskaper som sysslar med livet, är den tydliga förskjutningen av intresset från systemet till processerna . . . Systemtänkande är alltid processtänkande …
Den tredje och kanske mest radikala aspekten i det nya paradigmet gäller vetenskapens vana att av vetandet resa en tankebyggnad, alltså en metafor från arkitekturen … Det verkar nu som om vetenskapen inte längre behöver några fasta grundvalar, att bilden av en byggnad nu kan ersättas av nätverket … Universum betraktas som en dynamisk väv av processer i interaktion. Ingen egenskap i någon del av väven är fundamental; alla är en funktion av egenskaper hos andra delar; det är totalöverensstämmelsen av deras ömsesidiga påverkan som bestämmer strukturen i den totala vävnaden.”4
Sociologen Daniel Bell talar om det postindustriella samhället, Ronald Inglehart om postmaterialistiska värden. Postmodernisterna åberopar sig på Bell, men han förkastar ”postmodernismen” som en popularisering av det estetiskt moderna, något som leder till hedonism och anarki.
Nya kunskapsteoretiska metoder får ontologiska konsekvenser. Båda dessa saker påverkar etiken, och de nya konsekvenserna gör sig gällande i privatliv, ekonomi och politik. I det holistiska synsättet upplöses konturerna, och processen är i sin totalitet inte längre möjlig att definiera. Å ena sidan öppnar sig ett otal möjligheter att tolka delarna till ett helt, å andra sidan leder omöjligheten att bevisa ett sådant helhetstänkande till att ideologier med totalitära anspråk träder i stället för mödosamt och motsägelsefullt detaljarbete på att få vetenskaplig kunskap och säkra hållpunkter för moralen. Nya vetenskaper, pseudomyter, gottköpsmystik och esoterisk religion flyter in i varandra. Det nya tänkandet väntar sig inte längre frälsning från det rationella tänkandet utan från en ny känsla för världen, livet, kosmos och människan. Man söker inte vetenskapliga, tekniska och ekonomiska detaljlösningar utan omvändelsen till ett nytt sinnelag och ett nytt handlande. Kännetecknen för denna postmoderna tidsanda liknar till förväxling den traditionella religionen: vördnaden och hängivenheten för det Större, känslan av att vara fylld av något helt Annat än det inomvärdsliga, motivation och sändningsmedvetande är yttersta legitimering. Ofta kommer man i närheten av en ny polyteism.
Varje diskussion med denna sida av det postmoderna försvåras betänkligt av det faktum att det enda medlet för tankeutbyte, nämligen det rationella tänkandet, just inte anses som legitimt verktyg i sökandet av sanningen. Man kan bara känna sig fram; blott åt de utvalda är det givet att skåda in i Sanningen, de andra är detta förment. Det finns ingen förmedlande instans i form av differentierat, exakt, logiskt och empiriskt tänkande. Känslor kan ha värde som sanningskriterier, men de kan lika gärna leda vilse. Som illustration av det sagda vill jag gärna peka på de alltid misslyckade försöken att komma till tals med antroposofin som förment ”humanistisk” vetenskap. Dialogen upprättas aldrig, det stannar alltid vid en lista av pro och contra.
Den nya postmoderna tidens spiritualitet gör inte heller halt utanför kyrkporten, men mumlet av protester mot det moderna gör det inte lätt att överblicka situationen. Det finns minst två varianter: den ena riktningen, som vuxit anmärkningsvärt i USA, tar avstånd från de moderna irrvägarna genom att återvända till den kristna trons grundvalar genom en bibeltolkning, dogmuppfattning och traditionalism sådant läget var före den moderna, liberala och upplysningstida besmittelsen. Mot denna fundamentalistiska flygel avtecknar sig en annan form av postmodern kristendom som vill övervinna modernismen genom anfall i stället för reträtt och som uppfattar sig som den framtida kyrkan med en ny praxis. Upplevelser på kyrkodagar, i basgrupper, meditations- och aktionsgrupper vill framstå som föregripanden av den framtida kristna församlingen. Också här frågar man knappast efter teologi och filosofi utan ägnar sig helt åt spiritualitet och trons praxis. De många grupperna utanför de stora kyrkorna som redan proklamerar Andens nya tidsålder, då Kristus kommer åter och kyrkan på nytt blir en kärlekens gemenskap, har immuniserat sig mot varje form av modernistiskt tänkande.
Nouvelle philosophie i Frankrike
Liksom modernism i Amerika inte betyder samma sak som ”det moderna” lika med Nya tiden, så betyder modernits på franska ännu något annat. Det är ett estetiskt begrepp i efterdyningarna till den allmänna omvälvningen i borgerligt, traditionellt tänke- och förhållningssätt. Filosofiskt börjar detta ”moderna” med Nietzsche, litterärt med Mallarms – det som vi redan skulle kalla början till det postmoderna. Begreppen är diffusa. Ordet ’post-moderns’ används i Frankrike av några få, bland dem Jean-Frankois Lyotard.
I USA (och i Europa i övrigt) räknar man de nya filosoferna i Frankrike till den postmoderna mentaliteten, även om sakförhållandet ter sig mer invecklat än så. I samma ögonblick som vänsterns valseger 1981 och François Mitterands tillträde som president innebar att man ville iscensätta 200-åriga drömmar om frihet, rättvisa och broderskap i socialistisk tappning, ägde inom filosofin och litteraturen en sensationell vändning rum. Sedan decennier, särskilt sedan 1945, hade Frankrike haft sitt hjärta till vänster. Nu svek övertygelsen och orden de vänsterintellektuella. I det intellektuella tomrum som inträtt efter vänsterkoalitionens ekonomiska och sociala felsatsningar gjorde sig inte bara – som alltid tidigare – den politiska högern gällande, utan också nykonservativa filosofer och litteratörer kom till tals redan i valkampanjen.
Efter Andra världskriget härskade den filosofiska och litterära existentialismen, som ställde det fria och revolutionära subjektet i medelpunkten, men i ensamhet och utan normativ orientering. Snart flöt den samman med den allmänna marxistiska strömfåran. Inom denna gauchisme trodde man på möjligheten att förverkliga de gamla revolutionsidealen från 1789 och på de intellektuellas möjlighet att påverka politiken, och man orienterade sig mot Sovjetunionen. Till de dominerande tidsdragen hörde vidare psykoanalysen och den senare strukturalismen, som ville reducera individualitet, frihet och humanitet till anonyma, på förhand givna överhistoriska lagbundenheter. Gauchismens grundövertygelse lydde: med förnuftet kan världen förändras, eller åtminstone begripas. Jean-Paul Sartre men också Jacques Lacan, Louis Aragon, Louis Althusser, Roger Garaudy och den tidige Michel Foucault representerade denna epok i det moderna. Enligt Foucault härskade ”ett bestämt sätt att tänka rätt, en bestämd stil i den politiska diskursen, en särskild etik för intellektuella. Man måste ha läst sin Marx, i sina drömmar fick man inte förirra sig alltför långt från Freud. Och teckensystemet måste behandlas med största aktning.”
I maj 1968 banade sig denna anda väg på gatorna i Paris. Men när framgångarna, framför allt i form av arbetarnas solidaritet, lät vänta på sig, när Solzjenitsyn kom med sina avslöjanden om Gulag 1975, när rapporterna kom om den förfärande kulturrevolutionen i Kina, när saker och ting började hända i Polen och Afghanistan, när den kommunistiske stjärntänkaren Althusser ströp sin fru Helene 1980, blev allt detta för mycket för den franska intelligentsian, som i decennier varit blind på vänsterögat. Tillnyktringen påskyndades genom den senkomna avmytologiseringen av motståndsrörelsen, av avslöjandet att franska kommunistpartiet till en början inte alls och sedan bara motvilligt hade deltagit i motståndet mot tyskarna, trots att man senare gjorde en gloriös historia av det. Ännu Barbieprocessen 1987 kastade nytt ljus över detta.
Den nya filosofins födelsestund är snarast parlamentsvalen 1978, då flera intellektuella slog sig samman mot socialister och kommunister och trädde upp för de borgerliga krafterna, exempelvis de ”odödliga” Maurice Schumann, Alain Peyrefitte, Jean d’Ormesson, Eugene Ionesco, Raymond Aron, Jean-Louis Barrault och Fernando Arrabal. Till och med de som hade stått på barrikaderna 1968 gjorde nu avbön. 5
Ett första kännemärke för den nya filosofin är demaskeringen av utopier och totalitarism, både till vänster och höger. Jacques Lacan härledde alla politiska förhoppningar ur sexuella illusioner; det eftertraktade föremålet är bara ett bete och som sådant alltid gäckande. Strukturalisten Jean-Marie Benoist hade redan 1970 förkunnat att ”Marx är död” och drog i härnad mot honom med strukturalistiska vapen.
Förläggaren Bernard-Henry Levy utger böcker och essayer och skriver dem delvis själv för att brännmärka fascism och stalinism som allestädes närvarande makter. Han vet dock inga sätt att övervinna dem. Enligt honom är barbariet inte en felutveckling utan inbyggt i det andliga systemet. Gulag är Upplysningen utan tolerans, kapitalism är borgerlig ekonomi med terror och tvång. Ett annat exempel på pessimistisk reträtt från marxismen är revolutionären Regis Debray. André Glucksmann, känd för sitt förespråkande av terrorbalans med kärnvapen, ser totalitarismens grund i att samhället och staten får legitimera grupperna (”inneslutning”). Glucksmann kritiserar just de tyska ”mästertänkarna” Hegel och Marx som förnuftets diktatorer. Därmed har vi kommit till ett andra kännemärke: tillbakavisandet av förnuftet i betydelsen ”raison”. Förnuftet som en allt förklarande och maktutövande instans blir demaskerat. Här börjar många franska filosofer att inkalla Nietzsche och Heidegger som vittnen för ett brott med Upplysningen, som nu i ljuset av den franska revolutionen avslöjas som en terror alltifrån begynnelsen.
Ett tredje kännemärke övertogs från strukturalismen: subjektets upplösning. Enligt Michel Foucault är Människan en uppfinning av den senare Nya tiden, och nu är hon på väg att försvinna. Kvar blir ”tingens ordning”, som en av hans böcker heter. Förnuftet har velat utesluta och lämna allt som är oförståeligt åt sidan (”uteslutning”). Foucault intresserade sig för det irrationella, särskilt sexualiteten, och pläderade för en skeptisk kultur av jaget. Förnuftet däremot är bärare av det terroristiska förnuftet. Enligt Jacques Derrida (som en gång arresterades i Prag) är subjektet bara en fiktion som evolutionen utbildat i överlevnadens tjänst. Nu blir det åter ”dekonstruerat”.
Därmed har vi kommit till det fjärde kännemärket: uppvärderingen av det mytiska, den ickerationella konstprodukten, däri inbegripet litteraturen, som analyserades strukturellt av Roland Barthes för att sedan reduceras till text som självändamål, til lyst. Litteratur är något subversivt, ett lustbetonat lekande med tecken – och därmed har vi kommit tillbaka till det redan nämnda postmoderna godtycket. Men den franska upplösningen av medvetande-filosofin och den nya tidens subjektivitet stämmer inte överens med den amerikanska och den tyska individualistiska tendensen till självförverkligande. Frankrikes filosofer (som av många avfärdas som parisiska modefilosofer) gör – i motsats till varje postmodernt försök till en holistisk helhetssyn – avkall på de stora systemen, på visioner och strukturer och sammanhang, ja också på det rationella subjektet.
Så har de nya filosoferna inga svar mer. Enligt Glucksmann är den intellektuelle generellt inkompetent. Ledarrollen har övertagits av gurus: Roger Garaudy reser som omvänd och upplyst muslim världen runt som missionär. Jean Baudrillard har funnit att allt är meningslöst: det finns inga orsaker, inga verkningar, inget ont och inget gott – allt är som det är. Eftersom allt är meningslöst, måste allt fungera perfekt. Förändring är omöjlig. För honom liksom för Debray var maj 1968 sammanbrottet för humanismens, socialismens, proletariatets och nationens värden. Enligt JeanFranSois Lyotard är själva skepsis mot alla stora ”berättelser” om Framsteget, Nationen, Klassen, Emancipationen och Religionen, ja även om Vetenskapen, betingat av det postmoderna vetandet. Kvar finns bara ett anarkistiskt och pluralistiskt språkspel.
Man kunde med kardinal König karakterisera denna postmoderna mentalitet på följande sätt: den är ett ”känslo- och medvetandetillstånd inriktat på pluralitet, heterogenitet och diskontinuitet”, om man nu alls vill kalla det en inriktning. En närmare bestämning finner vi hos den amerikanske filosofen Richard Rorty som säger att varken vår kultur eller vårt samhälle behöver vare sig instämmande eller kritik. Som Alain Finkielkraut fastställer, har tanke och kultur urartat till underhållning, egoistisk lust och naket barbari. De intellektuella har tagit avsked från aktiv tjänst, Sartre och Aron räckte varandra handen offentligt i Elyséepalatset 1979, kompromissen och plattityden härskar.
Postmodernism i Tyskland
I Förbundsrepubliken utgår det postmoderna tänkandet inte från de politiska filosoferna eller från konstens värld utan från en diffus livskänsla och politiska aktioner. I blickpunkten står de av civilisationen uppfunna obehagen, miljö- och hälsoproblem, rustningen, tredje världens hunger, orienteringssvårigheterna och misstanken att kanske allt är meningslöst. I Förbundsrepubliken är detta frågor som skiljer generationerna tydligare än på andra håll, vilket internationella studier har visat.
Det postmoderna tänkandet tycks framför allt höra hemma i de så kallade nya sociala rörelserna. Också här finns små grupper av värdekonservativa mot bakgrunden av en majoritet som uppfattar sig som förebud om nya livsmönster och samhällsformer, ja också om en ny religiositet. Först post festum har filosoferna börjat ägna sig åt fenomenet. Överallt ordnas symposier och studiecirklar, och böcker kommer ut som vill tolka, tyda de många rörelsernas programskrifter.
Bara några namn ur högen: i anslutning till fransmännen kunde man peka på en besläktad själ, Peter Sloterdijk och hans Kritik der zynischen Vernuft (1983). För honom är framstegstanken passé, samhället förtätat till overkill-strukturer, atombomben objektiveringen av vår civilisations tillstånd, och allt är produkter av den västerländska cyniska världsbilden. Habermas beskriver Sloterdijks uppfattning med sin älsklingsbild, filosofen Diogenes, förebilden för den moderna cynismen:
”Den onanerande Diogenes blir till urbild för den som i upplysningens tjänst vill kritisera förnuftet … Hans ordlösa kritik undandrar sig varje tilltal och svar, som är den enda möjligheten till argumentation och teoribildning. Kroppspråket desavouerar varje språk, där förnuftets sak bara alltför ofta blivit till ett sken av förnuft, ett maskerat våld från system- och mästertänkare … Den cyniska metoden … utmärks för strategin att vägra argumentera, avsikten att omstörta, att försänka protesten i ett kroppsligt uttryck, i förkroppsligandets princip som skall säkra enheten mellan teori och liv, genom det materialistiska uppbjudandet av de lägre krafterna mot de högre, av det privatas subjektivistiska uppror mot det offentliga … Cynikern träder ut ur det förnuftigas kommunikationsgemenskap”
Med Nietzsches inträde förändrades argumentationen i grund. Han avvisade Upplysningens dialektik som en maskerad maktvilja; bara den rusiga viljan och den ickerationella konstskapelsen visar vägen till det övermänskliga. Habermas ser det postmoderna som en konsekvent följd av Nietzsche och Heidegger. Båda anknyter till arkaiska föreställningar om världen och människan. Därmed är enligt Habermas postmodernisterna regressiva reaktionärer, nykonservativa som gett upp tanken på att påverka världen politiskt och dragit sig tillbaka i en pessimistisk pluralism och relativism utan någon moralisk förpliktande politisk uppgift. Man talar överseende om det moderna och citerar det gamla, det sunda.
En tredje grupp är filosoferna i Civitas-Gesellschaft som 1985 ordnade ett symposium om modernt och postmodernt. Särskilt filosofer av katolsk proveniens som Robert Spaemann, Peter Koslowski och Reinhard Löw bekände sig till uppgiften att låta det moderna ligga och bygga på det postmoderna. De tog avstånd från det totalitära diskursiva förnuftet i Nya tiden och pläderade för en värdekonservatism riktad mot framtiden, mot hoppet om det absoluta, som inte är det mänskliga förnuftet utan något transcendent; för människans okränkbarhet gentemot alla system, för vördnad mot naturen och dess vård.
Vad är det ”moderna”?
Varje epokindelning är rent godtycklig och beroende på vilka kriterier man har. När vi nu gör ett försök till karakteristik tar vi fasta på de punkter där det ”moderna” skiljer sig från det ”postmoderna”, men därmed inte sagt att denna beskrivning verkligen träffar kärnan i det moderna.
1. Rationalitet. Åtminstone sedan Upplysningen är rationaliteten kännemärke för det moderna. ”Upplysning är människans utträde ur sin självpåtagna omyndighet. Omyndighet är oförmågan att bruka sitt förstånd utan andras ledning … Våga tänka själv (sapere aude)? är alltså Upplysningens valspråk.” Så sade Kant i sin berömda uppsats. Kant säger ”förstånd” och menar kunskapsförmågan, att kunna abstrahera utifrån sinnesförnimmelserna till ett ordnat system från vilket man kan dra vidare slutsatser. Detta kallas idag gärna det ”instrumentella förnuftet” eller rationaliteten. Det är tack vare detta ”diskursiva” förnuft som vi har den Nya tidens vetenskapliga framsteg. Om man anser detta som den enda legitima kunskapsvägen har vi att göra med den kunskapsteoretiska positivismen, som med rätta kritiseras av Horkheimer och Adorno och deras lärjunge Habermas som ”halverat förnuft” i boken Dialektik der Aujklärung.
2. Framstegstro. Tron på mänsklighetens framsteg genom historien hör sedan de franska encyklopedisterna med till Nya tiden, i medveten kontrast till föregående epokers traditionsbevarande, som utgår från att det väsentliga sedan länge redan är sagt. Genom vetenskaplig behärskning och samhällsförändring kommer människan att göra framsteg i kunskap och moral, därom är så olika tänkare som Hegel, Marx, Comte och andra fullkomligt överens. Också enligt Pierre Teilhard de Chardin, som av Friedrich Heer har kallats den enda verkligt moderne kristne under 1900-talet, bör man betrakta det vetenskapliga, tekniska och samhälleliga framsteget också som en moralisk erövring och en djupare mystisk förening med Kristus.
3. Planering och gestaltning av en helhet. I tilltagande grad har det moderna karakteriserats av viljan till gestaltning, stadsplanering, samhällsreform, alltifrån fluortillsats i dricksvattnet och enhetsskolan till EG och FN, från den ekumeniska rörelsen till den statliga beskattningen och de keynianska ekonomiska visionerna. För den moderna mentaliteten verkade allt planerbart. Ännu år 1968 präglades av just detta. Man trodde att man var på väg mot såväl en universell fysikalisk förklaringsmodell som en världsregering.
4. Subjektet. Som bekant började upptäckten av det jagcentrerade subjektet med Descartes. Subjektet levde inte längre i naivt samförstånd med objektet utan var skilt från det i ett aldrig helt eliminerbart främlingsskap. Subjektet uppfattas som den yttersta instansen för upplevelse och moral, som bärare av rättigheter, frihet och värdighet, det förmedlar också det transcendentalt allmängiltiga och universella. Världen är bara tillgänglig för subjektet. Detta och annat har försett de senaste seklen med stämpeln ”modernt”.
Vad är ”postmodernt”?
I logikens namn måste alltså det postmoderna bestå i negationen av ovanstående fyra kännemärken.
1. Känsla, intuition, tro. Förmågan att orientera sig i verkligheten övergår från rationalism till ett anande, kännande och en tro, i bästa fall till ett ”nätverk” av en ”helhet” som kan uppfatta djupare sanningar än det logiskt och empiriskt opererande förståndet (hos Kant är förnuft i motsats till förstånd att bilda handlingsstyrande men inte strikt bevisbara idéer). Tvärs emot detta löper dock postmoderna strömningar som utmärker sig för just att inte vara holistiska och kunskapsoptimistiska utan resignerat skeptiska.
2. Det individuella, tillfälliga, nuvarande. De postmoderna tror inte längre på det stora och det hela, att allt blir bättre, utan fördjupar sig i det som råkar vara fallet, det konkreta och dagsaktuella som lek; man engagerar sig inte i ideologier utan upplever, njuter och förbättrar det närmast till hands liggande. Men det finns också postmoderna tänkare som vill gestalta framtiden helt annorlunda, som förstår kosmos som en helhet och sig själva som en del däri och som lika mycket som marxisterna vill skåda in i framtiden.
3. Subjektets upplösning. De postmoderna gör sig lustiga över subjektets värde, vars frihet är ett hån och vars autonomi ett sken. Utan protester blir subjektet nermalt mellan strukturerna i naturens och historiens anarki. Själve Habermas ser i denna sak en av de få riktiga aspekterna av de postmoderna, nämligen slutet på en filosofi som vill förstå och bemäktiga sig världen utifrån det iakttagande och moraliskt handlande subjektet. Tvärtemot detta vill andra just befria jaget från det modernas tvång i ett självförverkligande: cyniskt, anarkistiskt, fredligt, feminint eller naturfromt. Många ser just i det individuellas totala plurisering ett signum för det postmoderna. Enligt Umberto Eco är ironin dess kännetecken – detta sagt med tanke på hans egen postmoderna bästsäljare.
Motsägelserna travas på varandra inom det som kallas postmodernrt
Kritik
1. Nästan allt som utges för att vara postmodernt är sedan århundraden en del av det moderna, låt vara inte någon huvudströmning; så t.ex. betoningen av det irrationella som viktigaste livsinnehåll eller som en högre kunskapsväg. Från medeltidens mystiker, över nominalisterna, franciskanteologerna, puritanerna och pietisterna på 1700-talet, romantikens diktare och tänkare (t.ex. Herder, som Foucault ser som det plurala tänkandets anfader) till Nietzsche, Bergson och Scheler kan man dra en antirationalistisk linje.
De politiska följderna av detta anhånande av förnuftet var nazismens och Andra världskrigets irrationella rus. Det rationella och det irrationella utmärker inte epoker, utan är två konstanter i det mänskliga, av vilket ingetdera får uteslutas eller övergödas. I alla tider lever de i en polär spänning.
Den kritiska tesen lyder alltså: det postmoderna är inte en epok som följer på en radikal vändning i tiden, utan en immanent strukturprincip i det moderna. Kritiken av det moderna ger vid handen att inte heller det moderna någonsin blir medvetet om sig själv utom genom kriser. Brott och kontinuitet måste ingå i övervinnandet av krisen.
2. Här är det inte nödvändigt att utbreda sig om att det finns flera sätt att nalkas verkligheten utöver det kantianska ”förnuftet”, t.ex. det fenomenologiska ”seendet”, ”intuitionen”, och så vidare; också emotionella och praktiska erfarenheter har egenvärde. Men dessa instanser får aldrig immunisera oss mot det rationella förnuftets kritiska funktion. Man kan inte bevisa allt som är livsnödvändigt med rationella argument. Men inget värde kan vara kontradiktorisk motsats till den rationella insikten. Den rationella insikten står som enda möjlighet till stringent kommunikation mellan subjekten. Gemensamma aningar, känslor och upplevelser kan befrämja lyckan men kan inte förmedlas till alla och utan störningar. De har en heuristisk funktion och kan leda till personlig visshet men kan lika gärna leda till skenbar kunskap och förvillelse. De förfogar inte över några kriterier för vad som är sant och falskt. Alla stora idéer, alla hypoteser och teorier, också personliga övertygelser måste underkastas det rationella tänkandets minutiösa kontroll. Hur skulle man annars kunna skilja mening från nonsens i de stora systemen, utkasten och ideologierna, när man diskuterar dem sinsemellan?
”Fördrivandet av känslorna från vetenskaperna om naturen och människan sker i namn av ett överordnat förnuft som inte nöjer sig med att tjäna som medel för kunskap utan också vill bli världsåskådning och religionssurrogat. Men då tar sig förnuftet vatten över huvudet och lovar mer än vad det kan hålla: när sedan mindrevärdeskomplexen gör sig gällande men inte förslår till självfrälsning tar känslan inte bara tillbaka sin förlorade rätt utan stegras till en kult av det irrationella, så som det kommer till uttryck i de totalitära ideologierna. Därmed är Förnuftet till ända, men också Upplysningen, som var så övertygad om sin förnuftighet.”7
För att hindra detta måste förnuftet hjälpas ur sin återvändsgränd, avslöjas i sina totalitära anspråk och återges sina nödvändiga funktioner. Att protestera mot det som idag kallas förnuft, det är den största tjänst förnuftet kan göra oss. Målet måste vara att undersöka begreppet rationalitet som ligger till grund för dagens industriella samhälle, för att upptäcka om det inte lider av brister som vanställer det.
Men trots alla dessa medgivanden kan man, med Habermas, inte värja sig för det intrycket att ”korståget mot det instrumentella förnuftet totalitära anspråk självt antar totalitära drag”. Han sammanfattar: ”Jag tror att felet med den västerländska logocentrismen inte är att den har för mycket, utan för lite av förnuft. Upplysningen kan upplysa sig själv; både med hjälp av det instrumentella förnuftet som med ett mer omfattande förnuft kan det diagnosticera sina egna misstag och föreslå saneringsåtgärder.
3. Därmed är vi inne på en tredje kritisk reflexion. Upplysningen och det moderna är ju inte liktydigt med det diskursiva förnuftets totala herravälde i kultur och samhälle. Det moderna utgår från vissa värden som inte bara är tankelinjer utan länge har bevisat sin bärighet: värdighet, frihet, rättvisa. Det postmoderna har gentemot detta resoluta program en motsägelsefull attityd. Å ena sidan avhånar man alla stora förnuftsideal och ideologier och förlorar sig och förälskar sig i den relativiserade mångfalden ända till en skeptisk resignation; å andra sidan faller man för de banalaste myter, tror på de otroligaste, drömmer i ett kosmiskt rus. Därför utvecklar man heller inte en meningsningsfull och kontrollerbar teori om det överrationella förnuftet.
Sedan postmodernisterna utropat de moderna stora myternas bankrutt hemfaller de själva åt en flora och fauna av banala, triviala, enfaldiga, rörande och välmenande småmyter – alla dessa esoteriska, kvasireligiösa, självförverkligande, själverfarande, biodynamiska och terapeutiska kulter – småmyter som kommer och går, blomstrar och vissnar. Dels underskattas människans förmåga till rationell kunskap om världen, dels överskattas på ett irrationellt sätt hennes kompetens att genomtränga världen och sin egen gåta. Båda dessa drag är postmoderna, och båda hör med till de moderna och tidigare epokerna. Av den anledningen håller Jean Amery, denne otröttlige upplysningsman, de nya filosoferna och särskilt Foucault för de värsta mörkmännen sedan Upplysningen:
4. ”Det strikta avståndstagandet från allt vedertaget, tron att människan uppstod igen vid renässansen, säkrade sitt värde och sig själv vid Upplysningen, som fortsatte under 1800-talet, kort sagt: att framsteg har gjorts, att en humanisering ägt rum, begrepp som Foucault alltid sätter inom hånfulla citationstecken, meliorism, reformation, evolution är för honom elakartade myter, dels uppfunna av den härskande klassen (så långt är han ännu marxist), dels tankevanor för de arma hjärnor som övertagit traditionella mönster utan att någonsin på allvar ha tänkt en egen tanke.” 9
De kristna New Age-profeterna har ofta nog blamerat sig genom att beräkna yttersta dagar, eskatologiska och kiliastiska tidsåldrar. Den vetskapen varnar för upprepningar. Framför allt må man betänka att frälsningen dels helt och hållet är Guds nåd, dels förutsätter metanoia, sinnesändring, däremot inte ett nytt ”medvetande” eller en ny ”frälsningstid”.
Guds ande blåser vart den vill, ofta rakt i ansiktet på alla nya tider och medvetanden.
Ur Stimmen der Zeit 3/1988.
Översättning. och bearbetning: Anders Piltz
Noter.
1. F. Capra, Fysikens Tao. 1981.
2. A. Huyssen, ”Postmoderne – eine amerikanische intemationale?” i Postmodern. Zeichen eines kulturellen Wandels hrsg.v. A. Huyssen u. R. Scherpe, Reinbek 1986, 18.
3. J. Habermas, ”Moderne and postmoderne Architektur”, i densammes Die neue Unübersichtlichkeit, Frankfurt 1985, 14.
4. R. Lutz, Die sanfte Wende. Auf bruch ins ökologische Zeitalter, München 1984, 7 ff.
5. För en översikt över det poststrukturalistiska och postmodernistiska tänkandet i Frankrike, se Arne Gren, ”Skillnad och befrielse”, i Vår tids filosofi, Stockholm 1987, 387–398.
6. J. Habermas, ”Zwischen Heine and Heidegger. Ein Renegat der Subjektsphilosophie?”, a.a. 123.
7. W. Lepenies, ”Kalte Vernunft and Gefiihlskultur. Sozialwissenschaften, Literatur and das Ende der Aufklärung”, i Der Traum der Vernunft. Das Ende der Aufklärung, Darmstadt 1985, 74.
8. J. Habermas, Untiefen der Rationalitätskritik, 134, 136.
9. Citerat efter J. Altweg, Die Republik des Geistes, 207 f.