Kyrkan utgör en gemenskap av de människor som är förenade med Kristus genom dopet och tron. Detta är en genomgående tanke i Andra vatikankonciliets dokument och särskilt i Lumen gentium, den dogmatiska konstitutionen om kyrkan. Genom att så starkt framställa kyrkan som gemenskap, ett Guds folk, ville konciliet övervinna en rådande institutionalism, tendensen att se prästerskap och ordensfolk som kyrkans egentliga företrädare och lekmännen som föremål för kyrkans verksamhet snarare än som en integrerad del av kyrkan.
Bland de många metaforer för kyrkan som möter i Nya testamentet och som nämns i konstitutionen lade konciliefäderna särskild vikt vid tanken på gudsfolket. Den ger ett konkret uttryck för kyrkans verklighet och är i viss mån en beskrivning snarare än en metafor. Den katolska kyrkan är ett folk, och inom den finns en organisation, en lagstiftning och olika sociala former som har direkta motsvarigheter i det världsliga samhället. Men konciliets intention var inte att ytligt betrakta kyrkan som en sociologisk eller politisk storhet utan att åskådligt framställa den som en världsvid gemenskap som är sakramentalt förbunden med Kristus och som sträcker sig över tid och rum.
Efter Andra vatikankonciliet har tanken på kyrkan som gudsfolk kommit att i hög grad dominera katolskt kyrkotänkande. Detta har också haft konkreta följder. Mycket av de senaste årtiondenas politiska teologi har tagit sin utgångspunkt i gudsfolkstanken och i dess implikation att kyrkan har ett direkt ansvar för världens politiska och sociala förhållanden. Men som 1985 års biskopssynod påpekade, har den starka betoningen av tanken på gudsfolket ibland lett till en viss ensidighet, en horisontalism som i alltför hög grad påverkats av tidens sekulära tänkande. I sin rapportrtlade synoden istället vikt vid att kyrkan är,ett mysterium och en communio, en gemenskap, begrepp som också spelar en viktig roll i konciliedokumenten. De ger en större förståelse av kyrkans gudomliga sändning och dess sakramentala enhet med sin Herre utan att minska dess ansvar för världens problem.
Gudsfolk, mysterium. eller communio – dessa tre ord ger alla på sitt sätt uttryck åt den katolska kyrkans syn på sig själv som en gemenskap, skapad av Kristus och sammanhållen av honom. Det innebär också att folket, lekmännen, utgör kyrkans bas. Lekmännen är de troende kristna, som infogats i kyrkan genom dopet, och som utgör församlingar på varje ort. Utan de troendes gemenskap kan inte kyrkan existera, och prästämbetet är insatt av Kristus för att leda och lära Guds folk.
Gemenskapens komplikationer
Men denna syn på kyrkan är inte oproblematisk. I vissa sammanhang kan kyrkans gemenskap och inte minst gudsfolkstanken framstå som stark och övertygande medan den i andra fall är svårare att visualisera. Det gäller t ex i de länder eller etniska grupper där alla (med få undantag) tillhör den katolska kyrkan, och där alltså det egna folkets och kyrkans gränser mer eller mindre sammanfaller. I dessa fall förenas ibland katolsk tro och nationalism på ett sätt som får kyrkans särskilda uppdrag i världen att träda i bakgrunden.
Andra svårigheter möter i en situation som den svenska, där det finns en stor kristen befolkning, men där den katolska kyrkan utgör en minoritet. Att den stora mängden av landets kristna inte är katoliker är en självklar sporre till ekumeniskt engagemang, men det väcker också frågan om hur tanken på kyrkan som gudsfolk skall förstås i diasporans situation. Hur skall de katoliker uppfatta sig som bor spridda i vårt land, långt från kyrka, präst och sakrament men omgivna av kristna med en tro som inte i så hög grad skiljer sig från deras egen?
Till detta kommer i dag de särskilda problem som uppkommer i en kultur, präglad av individualism och masskommunikation. Att kyrkan utgör en gemenskap av troende är ofta en främmande tanke hos icke-katolska kristna, ibland också inom den katolska kyrkan själv. Det handlar här inte bara om ”den öppna folkkyrkans” ideal inom Svenska kyrkan. Politiska lojaliteter har ofta kommit att överflygla de religiösa. Dessutom domineras vår tid av sekularisering och av nya massmedier på ett sätt som försvårar den religiösa gemenskapens möjligheter.
Synens på kyrkan som en gemenskap av troende har i dag slagit igenom hos kyrkoledningen och prästerskapet liksom bland de engagerade lekmännen, men den är ingalunda självklar bland världens katoliker i allmänhet. Det framgår av sociologiska undersökningar som gjorts i olika länder. När sekulariserade katoliker (liksom andra sekulariserade kristna) tänker på kyrkan, är det i första hand kyrkobyggnaden och prästen de har i tankarna, inte den grupp av troende kristna som finns på orten. De vänder sig till prästen för dop, vigslar och jordfästningar med är föga intresserade av att få kontakt med församlingens engagerade lekmän. Sekulariseringen konserverar alltså kyrkans institutionella karaktär.
Detta förhållande, som är ett välkänt problem inom den katolska kyrkan, har inom Svenska kyrkan snarast institutionaliserats under de senaste årtiondena. I den svenska kyrkliga debatten tillmäts det s k kyrkfolket en påfallande underordnad roll. Självklart hänger detta samman med det minskande antalet regelbundna kyrkobesökare. Somliga uppfattar rentav de troende lekmännen som ett hinder för kyrkan (dvs för prästerna och deras medarbetare) att nå ut till folket. Bland försvararna av statskyrkosystemet möter ofta argumentet att de ”elitkristna”, dvs de troende lekmännen, skulle få alltför mycket att säga till om i en från staten skild kyrka, och att detta i sin tur skulle fjärma de oengagerade ännu mer än i dag. Att Svenska kyrkan skulle kunna få karaktären av trosgemenskap uppfattas av många debattörer som ett allvarligt hot mot dess öppna folkkyrkokaraktär.
Tanken på kyrkan som en gemenskap har ingalunda varit främmande för Svenska kyrkan under tidigare skeden – definitionen av kyrkan i Augsburgska bekännelsen börjar med att den är de heligas gemenskap – men denna syn har nu i stor utsträckning fått vika för kravlöshetens och öppenhetens ideal. Oviljan att dra några gränser kring kyrkan – t ex genom dopet eller personlig bekännelse – medför i praktiken att kyrkans gemenskapskaraktär alltmer försvinner. I stället för den sammanhållna gruppen får man en tillfällig massa av åhörare.
Kyrkan som massmedium
Bland ledande förespråkare för Svenska kyrkan i dag möter inte sällan tanken att kyrkans och gudstjänstens väsentliga uppgift är att bära fram ett budskap. En sådan gudstjänstuppfattning knyter an till den lutherska traditionen som ju lägger stor vikt vid att Guds ord ständigt predikas. Men man märker här ibland en förskjutning i tankegången, som visar en tydlig påverkan från den massmediala kulturen. Budskapets innehåll är inte givet utan kan påfallande ofta bestämmas av marknadsföringens och aktualitetens krav. Som en ung konfirmand uttryckte saken i ett TV-program härförleden: ”Förr var det tråkigt i kyrkorna, för man talade bara om synden. Nu talar man om aktuella frågor, t ex om svälten.”
I syfte att nå människorna ger man ofta gudstjänsterna karaktären av programverksamhet: temagudstjänster kring dagsaktuella frågor och med särskilt inbjudna talare, musikprogram av växlande innehåll, en strävan till maximal omväxling för att väcka intresset. Kyrkan förvandlas på detta sätt till ett nytt massmedium med besökarna som åhörare eller tittare och med kravet att ständigt komma med något nytt och för stunden engagerande. Detta är naturligtvis mest märkbart i radio- och TV-gudstjänster men kan också iakttas i de större orternas gudstjänstliv. Liknande tendenser möter inom en del frikyrkor, inte minst genom den kommersialisering som gospeln och annan väckelsesång har genomgått. Gränsen mellan gudstjänst och underhållning kan på så sätt blir ganska flytande.
Detta är inte enbart ett svenskt fenomen. Den massmediala kyrkan finner vi mest utpräglad i USA, där dagens mest kända och omskrivna predikanter har TV:n som sin predikstol. Inom dessa parakyrkliga rörelser, som de kallas, finns inte mera någon församling, bara den slumpartade massan av tittare som ser programmen och läser de tillhörande tidningarna. Det som håller samman predikanternas anhängarskara är penningflödet från TV-tittare och prenumeranter till programverksamheten och predikanten själv.
Förkunnelsen blir också präglad av mottagarens förväntningar, vilket i praktiken har inneburit en stark uppbackning av Ronald Reagans politik. Där är vanligt att man på svenskt håll rycker på axlarna åt detta typiskt amerikanska fenomen, men detta är inte alldeles motiverat. Vår erfarenhet säger oss att det som är aktuellt i USA snart dyker upp också hos oss, om också i anpassade former. Det är inte uteslutet att en TV-förkunnelse (av okänd tendens) kan komma att ta över hos oss när TV-nätet växer. Den som har pengarna och behärskar TV:n har också möjligheter att avgöra hur kristen tro skall presenteras för morgondagens människor.
Vi står alltså i en massmedial situation som Andra Vatikankonciliets fäder inte kunde förutse när de formulerade sin vision av kyrkan och ännu tog det för självklart att människor skulle samlas och organiseras på samma sätt som tidigare. I det nya skeendet vi alla deltar i dras den katolska kyrkan med vare sig den önskar det eller inte. Påven har tidigt insett TV:ns betydelse, och hans besök i Sverige nästa år kommer också att bli en massmedial händelse där TV:n spelar huvudrollen. Man kan ana att kyrkan som de troendes gemenskap kommer att få vissa svårigheter att hitta sig själv mitt i all uppståndelsen. Kyrkan står här inför den nya uppgiften att anpassa sig till TV:ns envägskommunikation utan att förlora sin identitet.
Detta väcker andra och stora frågor inför framtiden. Hur kan kyrkan som gemenskap över huvud taget bestå i ett samhälle med dagens och morgondagens struktur? När de traditionella samlevnadsformerna har försvagats – familj, släkt, bygemenskap – när människorna översköjs med information och värderingar genom radio, TV och press, och när dataskärmen alltmer blir den enskildes medel att kommunicera med yttervärlden, hur kan då kyrkan manifesteras som Guds folk? Hur kan kyrkans mysterium förverkligas i gudstjänst, tro och gemenskap så att det inte isoleras från framtidens människor utan i stället öppnar vägen till en fördjupad livsförståelse och ett större ansvar? Och vilken roll spelar massmedierna i detta sammanhang? Allt detta utgör en allvarlig utmaning för kyrkan i dess helhet för en oöverskådlig tid framåt.