Damaskus i Syrien är en metropol som synnerligen väl lämpar sig för studier av de religiösa monoteistiska religionernas pluralism, sinsemellan och inbördes. Här återfinns judar, kristna och muslimer. Av dessa var judarna först, en minoritet då och ännu mer så nu. Därför har det också funnits kristna i Damaskus allt sedan begynnelsen. Och den mäktiga Omayadmosken stod klar mindre än ett sekel efter Muhammeds död.
Om man en fredag i Damaskus går in i den ”gamla stadens” västra del, kommer man att vandra genom plåtjalusiförsedda basargator, mörka, dystra och övergivna. Ju längre österut man vandrar, desto fler affärer står öppna och desto mer folkliv är det. När man kommer fram till Bab Toumaa, apostel Thomas Port mot öster, är alla affärer öppna och gatorna kryllar av tutande bilar, människoliv och kommers. Om man en söndag gör denna vandring i motsatt riktning möts man av samma starka skillnad. I de östra delarna härskar det högtidliga lugnet, allt är stängt och klangen av kyrkklockor kanske ljuder mellan de ålderdomliga husen. I de västra delarna är det ett myller av liv; åsnekärror och bilar, gatumånglare och krigsinvalider, guldaffärer och kryddbodar. På en lördag skulle man se en vanlig vardagskommers med blott en och annan affär stängd.
Tillsammans med Jerusalem och Beirut är Damaskus den stad som uppvisar flest färger på den kristna paletten. I Damaskus finns, förutom en mängd protestantiska kyrkor, också Nestorianer, monofysiter, ortodoxa och katoliker. Av Österns kristna kyrkor är det bara de koptiska och etiopiska kyrkorna som saknas. Brokigheten visar sig i olika gudstjänsttider, olika liturgiska språk och olika liturgi. Det kanske mest påtagliga beviset på kristenhetens splittring är att olika tideräkning gett upphov till att de kristna endast i undantagsfall firar den för de kristna viktigaste högtiden – påsken – under samma tid. Men brokigheten är inte ett fenomen som bara inskränker sig till nuet. Skaran av olika kyrkor utgör också ett levande vittnesmål om den kristna kyrkans teologiska utveckling; om dogmer, om splittring, om återföreningar.
Den kristna kyrkans trosbekännelse, dess Credo, har till stor del utvecklats utifrån ett behov att dogmatiskt särskilja den kristna tron gentemot hotande irrläror. Och ju större hot, dvs. ju mer genomtänkt, snarlik, men ändock till kristendomen fundamentalt olik en florerande ideologi varit, desto viktigare har det varit för de kristna att manifestera trosskiljaktigheten positivt i en dogm.
Dispyterna med arianismen blev reglerade i Nicea: ”Kristus … sann Gud av sann Gud”. Reaktionen mot arianismen blev sedan så häftig att det ur de kristologiska kontroverserna på 400-talet uppstod flera självständiga kyrkor med olika läror om Kristi Gudom och Kristi mänsklighet; den dyofysitiska nestorianska kyrkan ”Två naturer”, de monofysitiska kyrkorna (syrianer, kopter, armenier) ”En natur” och den ortodoxt katolska ”Två naturer – en person”. Ett drygt halvmillennium senare, år 1054, kom den stora brytningen mellan öst och väst genom ömsesidigt utlysta interdikt.
Idag är situationen den att de kristna utgör ca 10 procent av områdets befolkning och 15 procent av befolkningen i Damaskus. I Mellanöstern har de kristna ett mer gynnsamt religiöst klimat än i Västeuropa. Det låter paradoxalt, men det förklaras av den religiösa miljö de kristna lever i. I väst lever en kristen minoritet omgiven av en irreligiös majoritets likgiltighet inför metafysiskt orienterade och förpliktigande levnadsbud. I brist på mottryck uppstår en identitetskris för många kristna kyrkor och enskilda kristna, vilka därför orienterar sig i riktning mot världen. I Mellanöstern ges ett religiöst mottryck av Islam. Det religiösa mottrycket upplevs så påtagligt av de kristna att de gentemot myndigheter många gånger uppträder samlade.
I Damaskus återfinns, förutom protestanter, syriskortodoxa och armenisk-ortodoxa vilka båda är monofysiter, nestorianer och grekisk-ortodoxa. Alla dessa har en katolsk motsvarighet; syrisk-katoliker, armenisk-katoliker, kaldéer (för nestorianerna) och grekisk-katoliker, vilka kallas Rhum-katoliker efter Konstantinopel, ”det andra Rom”, 1 och romerska katoliker, vilka kallas latin-katoliker, efter det latinska Rom. Tre av dessas patriarker, vilka alla är ”Patriark av Antiokia”, residerar i Damaskus; en tillhör en monofysitisk kyrka, en tillhör en ortodox kyrka och en tillhör en katolsk kyrka.
Efter att ha samtalat med representanter från samtliga dessa kyrkor utom nestorianer och armenisk-katoliker, framgick en del av kyrkornas speciella särdrag. Kyrkorna är alla kristna, men de har olika bakgrund, dels teologiskt, dels etniskt och lokalt.
På frågan om hur de såg, dels sin egen kyrkas och dels kristendomens framtid i Mellanöstern, var alla förtröstansfulla. Fader Philip Mistrich, en franciskan, gick så långt att han jämförde de kristnas kristna framtid med ”Se på romarnas imperium. De kunde inte hejda de kristna. Gud är med oss! Vi har övervunnit problemen i historien och det kommer vi att göra i framtiden också.” De syrisk-ortodoxas patriark, Ignatius Zakka, sade: ”Jesus är född här och kommer alltid leva vidare. Det kan inte finnas en Orient utan kristendom”. Fader Khalil Rustom, en maronit, var den ende som uttryckte pessimism om sin egen kyrkas framtid. Han menade att emigrationen var den stora faran och att deras kyrka skulle vara försvunnen inom femtio år om den inte fick kraftigt understöd utifrån. Till bilden hör att maroniterna, vilka i huvudsak återfinns i östra Beirut och på berget Libanon, är den grupp som haft den starkaste emigrationen.
Ingen såg sig religiöst hotad av Islam, eller ens av islamsk fundamentalism. Däremot fattade många de skilda födelsetalen mellan kristna och muslimer som ett reellt problem för kyrkan. Som exempel på detta framförde den syrisk-katolske ärkebiskopen Joseph Mounayer att andelen kristna i Hassakeh och Qamishly i nordöstra Syrien för 20–30 år sedan utgjorde 70–90 procent av befolkningen. Idag var de kristnas andel blott 15 procent. Emigration var även här en starkt bidragande orsak.
På direkt fråga om vad de trodde om shiitisk fundamentalistisk utbredning svarade de att de trodde att den skulle begränsa sig till Iran. Fader Mistrich menade att den aggressiva, militanta shia var en minoritet även inom shia. Fader Cachine, som tillhör den kaldeisk-katolska kyrkan, vilken är en kyrka som till allra största delen återfinns i tvåflodslandet Irak, ansåg dock att de kristna skulle vara hotade om Khomeinys Iran vann det pågående kriget.
Ett flertal kyrkoledare nämnde att den islamska sidan gärna satte likhetstecken mellan arab och muslim. Denna islamisering av det arabiska uppfattades som besvärlig. Ärkebiskop Abou-Moukh, grekisk-katolik, poängterade att araberna varit kristna långt innan en del stammar blev muslimer. Men han menade att denna sammanblandning av begreppen framför allt var ett problem för de kristna i Nordafrika, och där i synnerhet i Libyen, att muslimerna i Mellanöstern accepterade de kristna och att araber är kristna.
Staten Israel framhölls istället som ett permanent orosmoln i området, framför allt av de två stora kyrkorna i Mellanöstern; den grekisk-ortodoxa och den grekisk-katolska. Maroniterna är också förhållandevis stora, drygt en miljon i Libanon. Tillsammans med de syrisk-ortodoxa och de armenisk-ortodoxa är maroniterna mer etniskt orienterade än de övriga katolska och ortodoxa kyrkorna. Kyrkorna med bysantinsk ritus kan historiskt påräkna grekiskt, i viss mån romerskt, judiskt och syriskt påbrå, förutom det rent arabiska. De katolska kyrkorna har dessutom en naturlig förankring i väst. Dessa kyrkor är idag i huvudsak lokaliserade till städerna – något påminnande om den judiska situationen i Europa. Summan är att kyrkorna med bysantinsk ritus har de största och naturligaste kontaktnäten i Mellanöstern. Symtomatiskt är att både samtalet med den grekisk-katolske ärkebiskopen Joseph Abou-Moukh och samtalet med den grekiskortodoxe Patriarken Ignatius IV blev avslutade i och med att besök från Libanon anlände. Till ärkebiskop Abou-Moukh anlände Joseph Skaf, informationsminister i Libanon med nyheter: ”Jag kommer med nyheter från Libanon. Det är alltid dåliga nyheter.” Ministern konstaterade torrt att det är maroniterna som är det stora problemet i Libanon, att de inte vill erkänna att tiden sprungit ifrån den parlamentariska indelning som Libanons författning ger, att maroniterna klänger sig fast vid gamla privilegier.
Francikanpatern Mistrich menade att det är Israels politiska ambition att skapa missförstånd mellan olika arabiska grupper. Patriark Ignatius IV sade: ”Israel är ett problem och inte en lösning. Det är ett problem därför att det skapar problem för andra. Det är fel att tro att man kan lösa sina problem i någon annans hus.” Han betraktade staten Israel som en modern form av ”korståg”.
Om både den syrisk-ortodoxa kyrkan och den maronitiska kyrkan är etniskt präglade i sin framtoning, så är den armenisk-ortodoxa kyrkan ultranationell till sin karaktär. Armenierna har en speciell situation på många sätt. Det var den första nation som antog kristendom som statsreligion och kyrkan har för det armeniska folket allt sedan dess varit den fast punkten i detta folks kamp för överlevnad. Armenierna är heller inte ett semitiskt folkslag, utan lingvistiskt tillhör de den indo-europeiska språkstammen. Dessutom existerar det idag en armenisk nation, delstaten Armenien i södra Sovjetunionen. Det armeniska folket var också det första folk att utsättas för folkmord i modern mening. I mitten av första världskriget iscensattes ett folkmord på armenier i Turkiet. När kriget var över återstod av en folkmängd på omkring två miljoner blott femtiotusen människor. De flesta hade slaktats. Såsom en av Österns kyrkor förefaller den armeniska kyrkan vara en egenartad fågel bland de andra i området. Samtalet med biskop Vosskan kom nästan uteslutande att handla om folkmordet, ryssar och Sovjetunionen. Mycket litet om arabism och Mellanöstern.
Bl.a. sade biskop Vosskan: ”En armenisk församling förväntar att för var tredje predikan av andlig karaktär få en predikan av nationellt armenisk karaktär.” På grund av stor emigration har i USA tidigare funnits ett prästseminarium. Men detta hade fått läggas ned eftersom armenier uppfödda i USA saknade den rätta nationella ”spiriten”.
Alla sade sig ha goda relationer till de andra kristna kyrkorna. Ekumenik är ett viktigt tema för dagen. Alla kyrkor, utom den katolska, är medlemmar i World Council of Churches och Middle East Council of Churches. Katolikerna arbetar med ekumenik i enlighet med Andra Vatikankonciliets ”Dekret om ekumeniken”, bidrar med arbete, forskning och dialog.
Ekumenik låter vänligt, men ekumenik handlar alltid om ytterst delikata frågeställningar, emedan de många gånger berör själva tron. En del framsteg kan kanske skönjas. På ett praktiskt plan uttryckte Patriark Ignatius IV detta med ”Kristna är mer vänner nu än förut. Vi känner att vi behöver varandra.” Ett framsteg på ett teologiskt plan har visat sig i ett närmande mellan den katolska kyrkan och den syrisk-ortodoxa kyrkan. I juli 1984 bekräftades detta gemensamt av Johannes Paulus II och Patriark Ignatius Zakka. Man bekräftade då att det inte föreligger någon kristologisk skillnad mellan de två kyrkorna. Därmed skulle inte termen ’monofysit’ längre kunna användas som dogmatiskt särskiljande.
Om detta närmande fick jag flera kommentarer. Patriark Ignatius Zakka bekräftade närmandet och lade sedan till: ”Vi kommer aldrig någonsin att acceptera att någon kyrklig ledare är för mer än någon annan.” Ärkebiskop Mounayer, som är syrisk-katolik, berättade att Patriark Zakka till honom hade sagt: ”Det där gäller inte här. Det där var bara för väst.” Biskop Vosskan, vars armenisk-ortodoxa kyrka också tillhör den monofysitiska familjen, var hård i sitt omdöme. Han menade att den syrisk-ortodoxa kyrkans samtal med Rom var ett utslag av en gammal ärorik kyrkas försök att behålla lite av sin forna strålglans genom att åter ställa sig i ljuset. Han sade att det aldrig skulle vara aktuellt att för egen del föra dialog med Rom så som de syrisk-ortodoxa hade gjort.
När frågan om enhet ställdes till biskop Vosskan svarade han med att säga: ”Ett stort hinder är existensen av armeniska katoliker; det behövs inte två kyrkor för ett folk. Varje folk ska ha sin egen kyrka.” Vid samma fråga svarade fader Philip Mistrich: ”Vi för emellanåt en dialog med ortodoxa och diskuterar för att nå enhet. Men det försvårar att de ortodoxa har olika ledare, vilket också medför olika regler.”
För att göra det fascinerande och komplexa kristna scenariot i Damaskus komplett måste här även omnämnas fenomenet ”Vår Fru av Souphanieh”. Sedan 27 november 1982 uppges Jungfru Maria ha uppenbarat sig. Och det med budskap som väsentligen handlar om enhet.
Tecknen på enhetsbudskapet är flera. Först är det den ikon som sedan 27:e november 1982 avgett mängder med ren olivolja. Olivolja är en symbol för den olja som Den Smorde smordes med, det vill säga en symbol för vad ordet ”kristen” egentligen står för. De övriga tecknen är en ung kvinna som Maria har uppenbarat sig för och som Kristus talat till. Den unga kvinnan heter Mima. Hon bor i stadsdelen Souphanieh och det är i hennes hem ikonen finns. Hennes far är grekisk-katolik och hennes mor är grekisk-ortodox. Idag är hon 23 år. Två gånger har hon stigmatiserats under påsktid. Nu senast denna påsk. Stigmatisering har bara skett de gånger påskfirandet för de olika kyrkorna har sammanfallit i tiden. Denna påsk kom hon i extas under påsknatten, en extas som avslutades med ett apokalyptiskt påträngande ord från Kristus: ”Jag har gett Er ett tecken till mitt förhärligande. Följ Er väg och jag ska vara med Er. Annars …”
1. Dessutom finns det maroniter, vilka menar sig aldrig ha varit skilda från Rom.