I Signum 9–10/1987 fann jag vid min hemkomst från ett par månaders vistelse i Indien artikeln ”Kyrkans inkulturation i Indien”. Kanske kan jag få komma med några aktuella, kompletterande erfarenheter i det ämnet.
En vecka i februari tillbragte jag hos benediktinmunken Bede Griffiths i hans ashram, Shantivanam, i Tamil Nadu, som grundlades 1950 av de båda fransmännen Jules Monchanin och Henri Le Saux (Swami Abhishiktananda). Det ligger 30 km utanför Tiruchirapalli (Trichi), intill byn Thannirpalli, vid stranden av Kaveri-floden. I sin artikel nämner Josef Neuner Griffiths som ”en högt bildad, en djupt andlig människa” och det kan jag bara instämma i. Han skriver också, att Shantivanam ”är vallfartsmål för tusentals människor som söker sanning och frid”.
Shantivanam (Fredens skog) kallas också Saccidananda ashram. Saccidananda är en indisk treenighetsbeteckning; sat: det som är, cit: intellektet, ordet, ananda: lycksalighet. Redan Griffiths föregångare betraktade denna indiska treenighet som en motsvarighet till den kristna treenigheten. På ingångsporten till ashramat står: Ashram of the Holy Trinity. Redan detta sammanställande av kristen och indisk treenighet är ett exempel på inkulturation.
Ett annat exempel är sannayasi-dräkten, som Griffiths använder i likhet med sina två föregångare: den rödgula manteln som sveps löst runt kroppen och fästs över vänster axel. Ett tredje exempel är ashram-formen i stället för västerländsk klosterform. Shantivanam består av ett stort antal låga byggnader, hyddor, utspridda över ett stort område i palmskogen längs Kaverifloden. Griffiths själv, fader Bede, bor i samma hydda som fader Monchanin använde. När han själv kom till ashramet 1968 var det helt nergånget. Jules Monchanin hade dött 1957, och Le Saux, som trivdes allt sämre i Sydindien, vistades för det mesta i Nordindien, där han byggde en eremithydda i Himalaya. Men under fader Bedes milt fasta ledning har ashramet vuxit. Hur omfattande det är nu vet jag inte. Det var svårt att få en överblick av det, och vid mina samtal med fader Bede visade han sig föga intresserad av att tala om organisation etc. I stället talade vi nästan hela tiden om inkulturation. Där finns i alla fall en inre kommunitet av några munkar (präster, om nunnorna jag såg också räknas till kommuniteten vet jag inte) och noviser. Ett stort antal gäster från alla världsdelar kommer och far. Jag räknade till ett 50-tal vid de gemensamma måltiderna, men det fanns fler, för alla åt inte på samma ställe. Dessutom finns det anställda arbetare för vård av trädgård, risodlingar, mjölkkor etc. En av kommunitetens munkpräster, indiern Christudas, tjänstgjorde som manager.
De som kommer till detta ashram lämnas ganska mycket åt sig själva. Man får gott om tid för studier (det finns ett bra bibliotek) och meditation. De flesta tycks uppskatta detta liv och det förekom inte mycket samtal. Tillfälle att något lära känna andra gäster gavs främst vid förmiddagskaffe kl. 10 och eftermiddagste kl. 16. Frukost, lunch och middag avåts under tystnad. Högläsning ägde rum vid lunch och middag. De flesta åt ”inkulturerat”, sittande på golvet och med fingrarna, men det fanns möjlighet att äta västerländskt: sittande på en pall och med sked. Fasta samlingspunkter var gudstjänsterna i ”templet”, byggt i sydindisk stil: morgonmässa 6.30–7.30, middagsbön 12.15–12.30, kvällsbön 18.30–19.30, ”nattsång” (namanjapa, sjungandet av Jesu namn) 21.00–21.10.
Det är i liturgierna som den kristna inkulturationen framför allt kommer till uttryck i detta ashram. Morgon-, middags- och kvällsgudtjänsterna inleddes alla med unison sång på vedisk sanskrit av Gayatri-hymnen från Rigveda. På sanskrit sjöngs sedan en annan hymn, växlande vid de olika gudstjänsterna. Där förekom bl.a. citat från Upanishaderna. Kvällsbönen riktades till Saccidananda, Treenigheten. Efter dessa invokationer ur indisk tradition följde växelläsning på engelska av introduktionen i den syriska liturgin. I gudstjänsterna ingick sedan bl.a. olika läsningar: ur den indiska traditionen (Upanishader, Bhagavad Gita, Dhammapada) och ur den bibliska, både ur Gamla och Nya testementet och ur de deuterokanoniska böckerna. Läsningen ur Nya testamentet följdes alltid av en kort utläggning av fader Bede, evangeliet vid morgongudstjänsten, Romarbrevet vid kvällsgudstjänsten. Nattvardsmässan innehöll många drag ur den indiska traditionen, t.ex. offrandet av blommor under mantrarecitation. Vid alla gudstjänster svängde man med eld under klockringningen i enlighet med indisk tradition (arati). Vid morgonmässan kringbars sandelolja, vid middagsbönen rött pulver, vid kvällsbönen aska, och var och en gjorde ett märke i pannen: sandeloljan symboliserade gudomlig nåd, rödfärgen vishet (det tredje ögat), askan renhet. Varje gudstjänst avslutades med prostration, varefter vi gick fram och tog emot fader Bedes välsignelse.
I sina predikningar fogade fader Bede ofta samman indisk och biblisk tradition, liksom hela ritualet innebar en sådan sammanfogning. Vid de tre personliga samtal jag fick med honom under min vecka i ashramet talade vi också mest om denna kristna inkulturation i Indien. Utförligast talade han om det i ett par föreläsningar som han höll med särskild anledning av att under veckoslutet en samling av benediktiner från olika världsdelar ägde rum. (Jag bodde granne med två tyska benediktinnunnor.)
I sina samtal om inkulturationen hänvisade fader Bede särskilt till en nyutkommen, kortfattad bok: Inculturation, av den indiske jesuiten Julian Saldanha (St Paul Publications, Bombay 1987, 115 sidor). Saldanha är professor vid St Pius stiftseminarium i Bombay, som jag också fick tillfälle att besöka. Men Saldanha var tyvärr inte hemma vid tidpunkten för mitt besök.
Boken Inculturation består delvis av tidigare publicerade uppsater. Den inleds med en allmän del. Saldanha visar på den inkulturation som skedde då Israel bosatte sig i Kanaan, på kristendomens växlande inkulturationer i judisk, grekisk, romersk och germansk miljö. Där det kristna budskapet inte inkulturerats har det förlorat sin kraft. Större delen av nya tiden, från 1500-talet till 1900-talet har kristendomen, i varje fall den katolska kyrkan, varit fast i en stel, romersk form, och utbredningen av den har skett i samband med europeisk imperialism. Andra vatikankonciliet innebar en brytning med denna förstelning och öppnade nya vägar för fruktbringande inkulturation.
Bokens andra huvuddel handlar om kyrkans inkulturation i Indien. Utförligast behandlas diskussionerna kring liturgin. Kortare avsnitt handlar om den kyrkliga konsten, om det teologiska tänkandet och om vikten av att indisk prästutbildning sker i Indien. Den sista uppsatsen är kanske den allra intressantaste: Conversion without change of community. Saldanha har studerat ett antal rättegångar under mer än 100 år, där domstolarna har fått avgöra vem som är hindu.
Olika religionsgrupper lyder nämligen under olika lagar i fråga om arv, familjebildning m.m. Det visar sig vara mycket svårt att avgöra när man upphör vara hindu. En hindu kan tro vad som helst och ändå räknas som hindu. Det är de kristna som velat dra klara gränser mellan hinduism och kristendom. Saldanha menar att den gränsen inte skall dras. Hinduismen bör, menar han, anses som en ”samaj dharma, which refers to civic customs, social behaviour and national ways”, medan kristendomen bör räknas som en ”sadhana dharma, which pertains to the way one adopts to attain mukti [frälsning] ”. Saldanha pekar på att det i det förgångna funnits en del som haft den inställningen, men utan att vinna gehör. Han citerar några bengaliska brakminer som blev kristna för mer än 100 år sedan: ”In having become Christians, we have not ceased to be Hindus. We are Hindu Christians, as thoroughly Hindu as Christian. We have embraced Christianity, but we have not discarded our nationality.”
Saldanha anser att den inställningen överensstämmer med vad Andra vatikankonciliet sade om inkulturationen. Att bli kristen skall inte behöva betyda att man lämnar gamla traditioner och sammanhang. Dessa kan och bör tolkas i ljuset av det kristna evangeliet. Kyrkan bör ”ge uttryck åt förnyelse av livet i det egna landets sociala och kulturella ram, i enlighet med dess egna nationella traditioner … Då blir den kristna tron och kyrkans liv inte längre något främmande för det samfund de lever i utan börjar genomsyra och förvandla det.” (Ad gentes 21)