460 år av mänskliga rättigheter

Har det verkligen funnits mänskliga rättigheter i 460 år? Den kritiske läsaren kommer genast att göra en egen uträkning och komma fram till ett ungefär hälften så stort antal år, beroende på om han eller hon utgår från den nordamerikanska rättighetsförklaringen från år 1776 eller den franska från år 1789. Men redan vid den nya tidens början stöter man på begreppet mänskliga rättigheter och då inte bara själva termen utan även saken i sig, det vill säga grundläggande, positiva individuella rättigheter. Begreppet myntades av dominikanen Bartolomé de Las Casas (1484–1566) i mötet med slaveriet i Den nya världen och var en terminologisk nydaning som resulterade i att Las Casas kom att upprätta en argumentativ grund för rätten till liv och frihet för de amerikanska urinvånarna och de människor som förts bort från Afrika. Berättelsen om Las Casas och hans argumentation utgör ytterligare ett kapitel i ”de mänskliga rättigheternas nya genealogi” som Hans Joas har skildrat på ett övertygande sätt.

Denna tidigmoderna upptäckt återfinns i en av de kritiska traktater som den 70-årige Las Casas publicerade år 1552 och i vilken han vänder sig mot de systematiska övergreppen i Latinamerika. Där diskuterar han förslavandet av indianerna och hävdar i samband med detta deras ”mänskliga rättigheter”. ”Därmed såg idén om de mänskliga rättigheterna dagens ljus”, fastslår historikern Egon Flaig lakoniskt.

Den rådande historieskrivningen om de mänskliga rättigheternas uppkomst förlägger denna händelse till det sena 1700-talets rättighetsförklaringar, utan att i tillräcklig utsträckning ta upp vare sig 1500-talets bidrag eller det latinamerikanska tänkandet. I en nyligen utkommen skildring förklaras exempelvis den franska revolutionens mänskliga och medborgerliga rättigheter vara ”den tändande gnistan och ett ständigt föredöme”, medan den nordamerikanska förklaringen blott duger som ”förhistoria” – den spanska senskolastiken och bidraget från Las Casas nämns över huvud taget inte. Men emellanåt snuddar man vid detta förhållande. Det sker exempelvis i en omfattande ”arkeologi” kring de mänskliga rättigheterna under tidigmodern tid, där det påpekas att ”så som Las Casas formulerade sig i ’Brevísima Relación’ väntar sig en nutida läsare att ett begrepp i stil med derechos de los hombres när som helst ska dyka upp. Men det gör det inte.”

Men dyker upp, det gör det. Visserligen inte i ”En kortfattad redogörelse”, men väl i en annan traktat från 1552. Den insikt som lade grunden för ”de mänskliga rättigheterna” uppstod i det chockartade mötet med indianslaveriet, vars historia Las Casas anser vara ett loci, ett teologiskt, etiskt och juridiskt rum. Det framkallade inte bara medlidande utan även interdisciplinär reflektion. Här inträffade ett perspektivskifte som gjorde slaveriet i det erövrade Latinamerika till en utgångspunkt för formulerandet av de mänskliga rättigheterna, medan däremot de revolutionära rättighetsförklaringarna i Amerika och Frankrike till en början inte omfattade slavar.

Den amerikanska rättighetsförklaringen (1776)

Som en följd av revolutionära händelser under 1700-talets andra hälft upprättades i tät följd i USA och Frankrike listor över mänskliga rättigheter. Deklarationerna föreskrev utöver folksuveränitet och maktdelning även frihetliga rättigheter för varje individ, där det, beroende på de nya eliternas intressen, kom att förbli en öppen fråga vem som egentligen omfattades av dessa rättigheter. Formuleringarna ger förvisso sken av att äga universell giltighet, men till en början kom de att omfatta människor i olika grad beroende på ras, social status, inkomst eller kön.

Bland de amerikanska förklaringarna intar Virginia Bill of Rights från den 12 juni 1776 en särställning. I listan över rättigheter slås det fast att ”alla människor är till sin natur lika fria och oberoende” (equally free and independent) och att de äger vissa ”medfödda rättigheter” (inherent rights) som inte kan förloras. Till dem hör åtnjutandet av liv och frihet (enjoyment of life and liberty), förvärv och egendom och tillika lycka och trygghet (nr 1). Dessutom slås det fast att religionen skall utövas fritt (free exercise of religion) och i enlighet med vars och ens samvete, utan inslag av tvång eller våld (nr 16).

Knappt en månad senare, den 4 juli 1776, antog en enhällig kongress den oavhängighetsförklaring (Declaration of Independence) i vilken de 13 kolonierna kungjorde sitt oberoende av den engelska kronan. I företalet förklaras vissa ”sanningar” vara uppenbara. Förutsättningen för detta påstående är att alla människor är skapade jämlika (created equal) och av sin skapare har getts vissa oförytterliga rättigheter (unalienable rights). Till dem hör ”liv, frihet och sökandet efter lycka” (life, liberty and the pursuit of happiness), där ”lycka” ersatte ”egendom”, vilket var det som man ursprungligen hade tänkt inkludera. Religionsfriheten togs dock inte uttryckligen upp.

De franska mänskliga rättigheterna (1789)

”Deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna” (Déclaration des droits de l’homme et du citoyen) från den 26 augusti 1789 anses vara den första europeiska förklaringen av detta slag. I företalet motiveras nationalförsamlingens beslut med att det är angeläget att ”människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter” nedskrivs i en högtidlig förklaring. Detta eftersom orsaken till samhällets olycka ligger endast i ”okunnigheten om, likgiltigheten och föraktet för de mänskliga rättigheterna.” I den första artikeln slås det programmatiskt fast att ”människan föds och förblir fri och jämlik ifråga om rättigheter” (Les hommes naisent et demeurent libres et égaux en droits). Samhälleliga ”skillnader” (distinctions) skall motiveras med den nytta de har för det allmänna goda.

Till ”människans naturliga och oförytterliga rättigheter” (droits naturels et imprescriptables de l’homme) hör ”frihet, egendom, trygghet och motstånd mot förtryck” (art. 2). Religionsfriheten underordnas yttrandefriheten (art. 10).

Upplysningens religiöst färgade anspråk kommer till tydligt uttryck i en allegorisk målning av Jean Jacques Le Barbier, vilken kom att få ett stort inflytande på revolutionens visuella propaganda (se bild). Målningen återger företalet och förklaringens sjutton punkter i form av de mosaiska lagtavlorna. På samma sätt som Moses på Sinai fick ta emot tio Guds bud på de båda ”stentavlorna” (2 Mos 31:18) så får nu folket som en form av kultisk arvsföljd den nya lagen. Mellan de båda tavlorna finns revolutionens symboler: piken, liktorknippet och den frygiska mössan. De två allegoriskt framställda kvinnofigurerna står för Frankrike, som klädd i trikolorens färger bryter sina bojor, medan den andra bevingade gestalten med maktens spira i sin hand pekar på den uppgående solen i form av jämlikhetens triangel och det vakande förnuftets öga ? ett sekulär form av kristen treenighetsikonografi.

Sett till formuleringarna framstår det som om de medborgerliga och mänskliga rättigheterna skulle gälla ”människan” som sådan, men i själva verket var det inte tal om att rättigheterna skulle gälla alla. Det fanns kvinnor som tidigt pekade på denna motsägelse, exempelvis författaren Marie Gouze (som använde författarnamnet Olympe de Gouges) som kämpade för kvinnors lika rättigheter och slaveriets avskaffande. Inte heller när den franska revolutionen urartade i den ”stora skräcken” (1793–1794) och tusentals föll offer för giljotinen var det tal om någon människorättspolitik.

Mänskliga rättigheter för slavarna?

De franska och amerikanska människorättsförklaringarna har ett paradoxalt drag gemensamt. I högtidliga ordalag förkunnar man universell jämlikhet och frihet samtidigt som man i själva verket inte alls inbegriper alla människor. Förklaringarnas semantik och pragmatik går ofta stick i stäv med varandra. Det som framstår som den allra mest frappanta motsägelsen är att rättighetsförklaringarna tillkom sida vid sida med slaveriet: ”Samma filosofer som såg friheten som människans naturliga tillstånd och förklarade den vara en oförytterlig mänsklig rättighet, godtog miljoner människors slaveri i kolonierna som en självklarhet i världens ordning. Till och med när de teoretiska kraven på frihet omsattes i politik och tog sig konkreta uttryck i revolutionära handlingar levde den på slavarbetskraft baserade kolonialekonomin vidare i det fördolda och höll hjulen snurrande” [S. Buck-Morss, Hegel u. Haiti. Für eine neue Universalgeschichte (Berlin 2011) s. 41]

I det revolutionära Frankrike ägde precis som tidigare Code noir (1685) giltighet, en lag som Ludvig XIV hade utfärdat i syfte att reglera relationerna till slavar utom och inom landet. Den legaliserade det institutionella slaveriet, behandlingen av slavar som varor och bruket av kroppsstraff enligt en skala som sträckte sig från tortyr till avrättning.

År 1791 sanktionerade nationalförsamlingen slaveriet i kolonierna, även om man gav fria svarta medborgerliga rättigheter. Det var i stället slavarna själva som avskaffade slaveriet. Samma år utbröt nämligen ett omfattande uppror i den rika franska kolonin Saint-Domingue [senare Haiti] där slavarna tog frihetskampen i egna händer. Det var detta faktiska avskaffande som styrde republikens beslut att lagligen avskaffa slaveriet den 4 februari år 1794. I denna process spelade biskop Henri Grégoire (1750–1831), präst från Lorraine och sedermera konstitutionell biskop, en avgörande roll. Han kämpade för de religiösa minoriteternas och de svartas rättigheter och åberopade sig å den ena sidan på de engelska abolitionisterna och å den andra på Bartolomé de Las Casas, som på så vis kom att närvara även i Frankrikes uppgörelse med slaveriet. Det hör emellertid till historiens ironi att Napoleon återinförde slaveriet år 1802, ett tillstånd som varade fram till 1848.

Liknande spänningar och motsägelser återfinns inom den amerikanska revolutionen. Förvisso tillerkänner deklarationerna alla människor (all men) ”oförytterliga rättigheter”, men dessa omfattade på intet sätt alla. I fallet Nordamerika var slaveriet inte som i Frankrike något som föregick i fjärran kolonier, utan var, framför allt i Sydstaterna, allestädes närvarande. Redan i slutet av 1800-talet påpekade Georg Jellinek att ”trots att man hävdade att alla människor var fria och jämlika avskaffade man ändå inte negerslaveriet. I stället för ’man’ står det i slavstaterna ’freeman’.”

De svartas slaveri omfattade mot slutet av 1700-talet uppskattningsvis 20 procent av den totala befolkningen. Och oavhängighetsförklaringen från år 1776 lämnade frågan om slaveriet och de kun¬gjorda rättigheternas konkreta omfattning öppen: ”Den amerikanska revolutionen var en halvmesyr, vilket det institutionella slaveriets fortlevnad särskilt tydligt visar” [G. Jellinek, Die Erklärung der Menschen- u. Bürgerrechte. Ein Beitrag zur modernen Verfassungsgeschichte (1895) (München 31919) s. 70]. De egalitära frihetsprinciperna i Declaration of Independence ledde inte till att man avskaffade slaveriet, snarare tilltog dess omfattning som en följd av bomullsboomen. Vid en första beräkning år 1790 uppskattade man slavarnas antal i USA till nära 700 000. Under de två följande årtiondena steg antalet till mer än 1,1 miljoner (1810), där slavägaren inom det så kallade chattel slavery-systemet hade fullständig förfoganderätt och dessutom ägde rätten till sina slavars liv, arbete och avkomma. År 1860, strax innan inbördeskriget bröt ut, fanns det i Sydstaterna inte mindre än 3,9 miljoner slavar (ungefär tolv procent av den totala befolkningen).

Till och med Thomas Jefferson, huvudmannen bakom självständighetsförklaringen, ägde slavar. Han var slavägare under hela sitt liv, på sin aristokratiska gård i Monticello i Charlottesville (Virginia) och även när han satt som tredje president i det nyligen uppförda Vita huset i Washington 1801–1809, trots att han under sin ämbetstid förbjöd import och handel med slavar. Slaveriet delade landet i förespråkare och motståndare och det var först efter det amerikanska inbördeskriget som denna peculiar institution förbjöds. I en proklamation som undertecknades den 1 januari 1863 fastslog slutligen Abraham Lincoln, 87 år efter självständighetsförklaringen, att all persons held as slaves within any estate […] shall be then, henceforward and for ever free. Men det var först efter inbördeskriget år 1865 som det 13:e tillägget (amendment) till konstitutionen gjordes, vilket slutgiltigt förbjöd slaveriet i USA. Men att det formella avskaffandet inte skulle komma att lösa alla problem konstaterade Alexis de Tocqueville klarsynt redan 1840: ”Om man skulle avskaffa slaveriet i dag skulle man därutöver behöva göra sig av med tre typer av fördomar som är mycket mer seglivade och svåråtkomliga än själva slaveriet: härskarfördomarna, rasfördomarna och slutligen de vitas fördomar.”

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights) den 10 december 1948 slog inte bara fast att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. (All human beings are born free and equal in dignity and rights. Art. 1) utan förbjöd även uttryckligen slaveri, livegenskap och slavhandel i alla dess former (No one shall be held in slavery or servitude), även om dess förverkligande givetvis inte garanterades av att förklaringen infogades i nationalstaternas egna författningar.

Problemet med 1700-talets rättighetsförklaringar bestod i att de inte omfattade (svarta) slavar trots talet om universella rättigheter för alla människor. Men under 1500- och 1600-talet uppstod begreppet och föreställningen om individuella ”mänskliga rättigheter” i Latinamerika, eftersom dess förespråkare uppfattade slavarna som offer för våld och systematisk orättfärdighet. Detta var på intet sätt självklart, ty i samtiden åberopade man sig ofta på den aristoteliska föreställningen enligt vilken vissa människor ”av naturen var slavar” (????? ??????, Politiken, 1254b). Utifrån denna föreställning förstods indianerna som homunculi [inte fullt utvecklade människor].

De mänskliga rättigheternas regler (1552)

Inom de äldre amerikanska kulturerna såsom den aztekiska var slaveriet förvisso inte en okänd företeelse, men det var först i och med de spanska och portugisiska kolonial¬herrarnas intåg som det blev vida spritt i Sydamerika. Enligt dåvarande rättsuppfattning, med rötter i den romerska krigsrätten, var slaveriet rättmätigt under förutsättning att det rörde sig om krigsfångar som tagits i ett ”rättfärdigt krig”. Men inom ramarna för erövrarnas conquista räckte det ofta med bara en conquistadorproklamation (requerimiento), eftersom redan indianernas motstånd mot själva erövringen eller mot missionärernas verksamhet var tillräckligt för att starta ett rättfärdigt krig och därmed lagligen ta slavar. Även encomienda-systemet, där erövrarna utkrävde arbetsinsatser samtidigt som man sörjde för de erövrades underhåll, utvecklade sig i själva verket till en slaveriliknande institution där alla de indianer som ”anförtrotts” (encomendar) kolonisatörerna utsattes för tvångsarbete och frihetsbegränsning. Men de profetiska invändningar mot slaveriet som restes av vissa bland ordensfolket bevekade härskarna som försökte stävja eller förbjuda slaveriet med hjälp av juridiska medel. Man utfärdade exempelvis de ”nya lagarna” (nuevas leyes) 1542/1543 som uttryckligen förbjöd slaveriet och krävde att alla slavar skulle släppas fria. Men kolonisatörernas motstånd gjorde det emellertid omöjligt att genomdriva dessa lagar.

När sedan ursprungsbefolkningens antal i rask takt började minska försökte kungahuset lösa problemet genom att införa afrikanska slavar på plantagen och i gruvorna, vilket ledde till att den transatlantiska slavhandeln tilltog. I denna deltog utöver det spanska och portugisiska Amerika även de holländska, franska och brittiska kolonierna i Nordamerika. Man uppskattar att ungefär tolv miljoner afrikaner, med stora förluster, fördes som slavar till Nord- och Sydamerika under kolonialtiden.

En av de kritiska röster som kämpade för den andres sak var Bartolomé de Las Casas. Han hade själv innehaft en encomienda på Kuba innan han omvändes av en av vishetslitteraturens texter (Syr 34:21–27) och inträdde i Dominikanorden. Han blev senare biskop i Chiapas (i södra Mexiko), men avgick strax därefter för att kämpa för india¬nernas (och afrikanernas) rättigheter. Bland de traktater som han lät trycka i sin hemstad Sevilla återfinns den stringent argumenterande avhandlingen om indianslaveriet där Las Casas myntar begreppet ”mänskliga rättigheter”. I denna skrift, som författades på uppdrag av indianrådet, använder han sig av en dubbelstrategi för att befästa sin position. Å ena sida ifrågasatte han själva grunden för erövringskrigens legitimitet, vilket ledde till att slaveriet i den Nya världen inte längre stod på rättslig grund. ”Alla indianer som har gjorts till slavar allt sedan upptäckten av Västindien har blivit det på ett orättfärdigt [injustamente] sätt” [Traktat om indianerna slaveri, TI].

Å andra sidan hänvisar han till de medfödda rättigheter ? frihet, liv och jämlikhet ? som inte tillåter att man håller någon som slav. För att berättiga sitt påstående åberopar sig Las Casas på olika principer, bland annat ”de mänskliga rättigheternas” (derechos humanos) regler, vilka bekräftas av förnuftet (razón), den naturliga lagen (ley natural) och det kristna kärleksbudet (TI 82). Därmed framträder troligtvis för första gången begreppet mänskliga rättigheter i betydelsen specifika individuella rättigheter. Det är fråga om samma ”liv och frihet” som det life and liberty som förkunnas i den amerikanska självständighetsförklaringen. Ty Las Casas argumenterar för att ”människornas frihet (libertad) näst livet självt är det mest dyrbara och värdefulla av alla goda ting och därför att föredra framför allt annat” (TI 85).

I syfte att underbygga sin position hänvisar den spanske dominikanen och biskopen Las Casas till en mängd passager från de båda lagsamlingarna, i synnerhet till den civilrättsliga lagsamlingen (Corpus Iuris Civilis), men även den kyrkorättsliga (Corpus Iuris Canonici). Exempelvis citerar han den civilrättsliga samlingen, enligt vilken friheten (libertas) är ”ett oskattbart ting” och ”att föredra framför alla andra” (nr 106, 122) och ur den kanoniska att synder inte förlåtes om inte ”det stulna återbördas” (nr 4).

Om Las Casas som en form av ledmotiv i sin slaveritraktat ständigt återkommer till friheten såsom det högsta goda (jfr TI 81, 83, 85, 94f, 97), så rättfärdigar han i sitt sena arbete De Regia potestate (1563), vilket utgör en sammanfattning av hans tänkande, människans ursprungliga frihet: ”Ty från mänsklighetens början var varje människa, hela jorden och varje ting fritt och allodialt, dvs. fritt från varje pålaga och inte underkastat slaveri (servitus).”

Enligt Las Casas är alla människor fria på grund av sin förnuftiga natur, jämlika som en följd av denna gemensamma natur och försedda med fri vilja. Därför har Gud inte skapat någon i syfte att vara någon annans tjänare eller slav (servus). I stället utgör friheten, på grund av människans förnuftiga natur, en ”med nödvändighet medfödd rättighet” (ius insitum hominibus de necessitate). Därför kan slaveriet (servitus) inte ges en naturrättslig grundval, även i de fall när det framstår som slumpmässigt eller som ödesbestämt.

I Las Casas fall hör frågan om slaveriet samman med en personlig förändringsprocess. Till en början hade han nämligen bara bekämpat slaveriet bland indianerna och rekommenderat att man i stället skulle använda sig av svarta slavar som arbetskraft. Men han som själv en tid ägt slavar ändrade uppfattning radikalt och ångrade djupt att han hade behandlat de båda folkslagen olika. I sin Historia de las Indias slår han utan omsvep fast att ”negerslaveriet är lika orättfärdigt som indianernas” och att alla har samma rättigheter.

I detta sammanhang hör även påven Paulus III:s bulla Sublimus Deus (Veritas ipsa) hemma, vilken promulgerades den 2 juni 1537. Termen ”mänskliga rättigheter” förekommer förvisso inte i den, men väl en uppräkning av dess innehåll. Ty påven framhöll att indianernas och andra folks rätt till frihet och egendom, tillika med förbudet mot slaveri, äger universell giltighet. Han slog fast att de ”inte får berövas sin frihet eller egendom. I stället bör de tillåtas att utan hinder utöva rätten till egendom och frihet och glädja sig åt den. Det är inte heller tillåtet att förslava dem. Allt som går emot dessa bestämmelser saknar giltighet.”

Det råder i dag interdisciplinär enighet om att Las Casas både skapade termen och använde sig av begreppet ”mänskliga rättigheter”, och det kom att berika människorättsdiskursen. Men han var inte ensam om att använda begreppet. Ett århundrade senare, i mötet med de afrikanska slavarnas lidande i importhamnen Cartagena de Indias (i dagens Colombia), talade även den spans¬ke kapucinbrodern Franciso José de Jaca (1645–1689) om ringaktade ”mänskliga rättigheter” (humanos derechos). Tillsammans med sin ordernsbroder Epifanio de Moirans påbörjade han en kamp för de svarta slavarnas frihet och slaveriets avskaffande (1681).

De mänskliga rättigheterna uppstod i Latinamerika under 1500-och 1600-talet, och utan att förminska den avgörande betydelse som det sena 1700-talets rättighetsförklaringar har, visar detta faktum att de mänskliga rättigheternas historia inte bara har präglats av politiska frihetssträvanden utan även av en konkret kamp för slavarnas frihet och slaveriets avskaffande. Enligt författningsjuristen Ernst-Wolfgang Böckenförde är Las Casas ”ett ypperligt exempel på hur rätts- och politisk-filosofiska insikter med omfattande konsekvenser kan växa fram ur ett konkret och outtröttligt engagemang ? indianernas befrielse ? för att sedan ges en klar och genomtänkt framställning”.

För Bartolomé de Las Casas blev erkännandet av den andre och empatin för indianernas och de afrikanska slavarnas lidande till en profetisk utgångspunkt i syfte att kräva, grundlägga och om möjligt realisera överstatliga mänskliga rättigheter till liv och frihet som han värderade över allt annat.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 12/2012.