Icke-kristna religioner och Andra Vatikankonciliet

Andra Vatikankonciliets deklaration om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner, Nostra aetate, var en av konciliets överraskningar, eller, om man föredrar att säga så, en Andens gåva, eftersom den inte hade haft någon plats i förberedelsearbetet. Det fanns pionjärer som förespråkade en ny attityd gentemot dem som tillhörde andra religioner men ingen stark rörelse inom kyrkan, som kunde jämföras med de bibliska, liturgiska och ekumeniska rörelserna, och som kunde stimulera till utarbetandet av en koncilietext.

En sådan text sprang fram ur den salige Johannes XXIII:s önskan att konciliet skulle göra ett uttalande mot antisemitismen, och på grund av politiska och kyrkliga omständigheter breddades den efter hand till att omfatta relationerna till muslimer och till människor av alla religioner. Den 28 oktober 1965 godkändes slutligen dokumentet med 88 röster emot, inte många i jämförelse med de 2 221 som var för det, men ändå ett avsevärt antal. Som vi vet var detta en av de texter som förkastades av den traditionalistiske och senare schismatiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre.

Deklarationen hade blivit kyrkans officiella lära, men den måste också accepteras av de troende. I uppgiften att stimulera till detta kan man inte nog betona påvarnas roll. När arbetet med Nostra aetate inleddes var det Johannes XXIII:s envishet som fick honom att hålla fast vid en text om judarna, trots det motstånd han mötte. Bakom detta låg hans egen erfarenhet som påvligt sändebud i Turkiet från 1934 till 1944, då han hjälpte judar och utvecklade relationer till muslimerna.

Paulus VI, som förde det påvliga initiativet vidare, var noga med att besöka både judiska och muslimska auktoriteter under sin vallfärd till det Heliga landet i början av 1965. När han besökte Uganda 1969 tog han tillfället i akt att möta muslimska ledare och genom dem hälsa till ”de stora muslimska gemenskaperna runtom i Afrika”.

Denna taktfulla respekt för människor av andra religioner blev också synlig i de många audienserna som beviljades olika grupper. Jag har livliga minnen av en audiens som gavs för en delegation från Saudiarabien. Efter samtalen följde en utväxling av gåvor, och bland dem som överlämnades till Paulus VI var en matta. Påven frågade vad det var, och när han fick höra att det var en bönematta sade han: ”Då så, låt oss be.” Det följde en djup, tyst bön, något som är mycket ovanligt vid audienser.

Det skulle behövas en särskild artikel om vad påven Johannes Paulus II bidragit med för relationen till muslimerna. Det är värt att påminna om de ord som han riktade till den katolska gemenskapen i Ankara den 29 november 1979: ” Jag undrar om det inte är viktigt, just i dag när kristna och muslimer har inlett en ny historia, att erkänna och stärka de andliga band som förenar oss.” Han själv betonade dessa andliga band när han 1985, på inbjudan av kung Hassan av Marocko, talade till en stor sammankomst av muslimska ungdomar i Casablanca.

Johannes Paulus II:s katolska tro gjorde honom öppen för människor av alla religioner, och hans vilja till samarbete kom särskilt till uttryck i Böndagen för fred i Assisi den 27 oktober 1986. Tv-bevakningen av detta evenemang måste ha betytt mer för att främja interreligiös dialog än hundra föreläsningar.

I januari 1993 sändes en inbjudan till judar och muslimer i Europa att samlas på nytt i Assisi och be för freden i Europa och särskilt på Balkan. De många muslimerna som accepterade denna inbjudan tackade nej till att be för sig själva, som man hade föreslagit, och uttryckte sin bestämda önskan att få vara närvarande vid bönegudstjänsten med påven på lördagseftermiddagen och delta i mässan där han presiderade följande morgon. Johannes Paulus höll ett tredje Assisimöte i januari 2002 som ett svar på händelserna den 11 september 2001 i New York och Washington.

Det är den romerska kurians roll att biträda biskopen av Rom i hans universella ämbete, och redan före det slutliga avgörandet om Nostra aetate skapade påven Paulus VI en ny avdelning i kurian för att ha uppsikt över relationerna till anhängare av andra religioner. Sekretariatet för icke-kristna religioner, senare Påvliga rådet för interreligiös dialog, hade tursamt nog en expert på islam bland sina medarbetare, nämligen Joseph Cuoq, en Afrikamissionär som började skicka ett budskap varje år till muslimer vid den fest som avslutar Ramadan, ett bruk som alltjämt består. För att hjälpa människor världen runt att engagera sig i dialog utgav Sekretariatet för icke-kristna religioner en rad anvisningar, bland annat för en dialog mellan muslimer och kristna (1969). En ny och utvidgad upplaga utkom 1981 (i översättning till arabiska 1991). Dessa anvisningar sökte mildra fördomar och fostra till öppenhet längs de riktlinjer som framlagts i Nostra aetate. Sekretariatet för icke-kristna religioner omsatte sina rekommendationer i praktiken genom att etablera kontakter med muslimer runtom i världen och särskilt med den gamla islamiska institutionen al-Azhar i Egypten.

Vatikanens exempel är naturligtvis viktigt, men den mest betydande dialogen äger rum på det lokala planet, och det blev vanligt att lokala kyrkor organiserades för en dialog med människor av andra religioner. Redan 1973 satte de franska biskoparna upp ett sekretariat för relationer med muslimer som en parallell till Sekretariatet för relationer med judarna. Det återspeglade den växande närvaron av muslimer i Frankrike liksom över huvud taget i Europa. I andra delar av världen, till exempel i Franska Västafrika, tillsattes kommittéer för att ha uppsikt över relationer till muslimer och för att öppna en dialog med afrikanska traditionella religioner. På andra håll, där de kristna utgör en liten minoritet av befolkningen, tenderar den interreligiösa dialogen att kombineras med en ekumenisk dialog. Det är något som angår alla kristna, och ju mer de kan reflektera och handla tillsammans, desto bättre blir det. Den katolska biskopskonferensen i England och Wales tillsatte en kommitté för andra trosriktningar (nu Kommittén för relationer till andra religioner) som utgav det mycket värdefulla dokumentet ”Att möta Gud i vän och främling: att fostra till respekt och ömsesidig förståelse mellan religionerna” (2010).

Under 1970-talet blomstrade dialogen mellan kristna och muslimer. Kyrkornas Världsråd anordnade 1972 ett internationellt möte i Broumana, Libanon, som följdes av ett möte för Afrika i Accra och ett annat för Asien i Hongkong. Två betydande kongresser hölls 1974 och 1977 i Cordoba, Spanien. Den första undersökte hur kristna framställer muslimer och hur muslimer framställer kristna. På den andra var huvudtemat ”Positiv uppskattning av Muhammed och Jesus inom kristendomen och islam”, ett mycket känsligt ämne. En mindre konflikt uppstod när en av talarna från den kristna sidan föreslog att man skulle acceptera Muhammed som en profet i sociologisk mening, en som revolterar mot sin omgivning och trots fiendskap förmår influera den – och gav Karl Marx som exempel. Många muslimer tog anstöt av denna koppling mellan Muhammed och Marx, men krisen övervanns genom ’Cordoba-andan’, en anda av acceptans och ömsesidig förståelse. Möten hölls 1974 och 1979 i Tunisien och återigen 1983 och 1986. En dialog i Tripoli, Libyen, hölls i februari 1976, organiserad av dåvarande Sekretariatet för icke-kristna och det arabiska socialistpartiet i Libyen. Den fick många komplikationer då Heliga stolen fann sig föranlåten att refusera två artiklar i den slutliga deklarationen som rörde förhållandet till Israel. Uppfattningen spred sig att Heliga stolen hade hamnat i en fälla, och dialogen mellan kristna och muslimer började ses med misstänksamhet.

Dessa stora möten, särskilt det sistnämnda, ledde till en negativ reaktion inom en grupp av fransktalande kristna och muslimska intellektuella. De kände behovet av ett fortsatt arbete i små informella grupper och bildade Groupe de recherches islamo-chrétien, med förgreningar i Tunisien, Algeriet, Marocko och Frankrike. Det första temat man tog upp var uppenbarelsen, och detta resulterade i en bok, Skrifternas utmaning. Andra böcker följde, bland annat en om tro och rättvisa. Det fanns också andra initiativ. Det påvliga Gregoriana-universitetet i Rom inrättade ett utbytesprogram tillsammans med universitetet i Ankara. Som svar på inbjudningar från islamiska institutioner organiserade Sekretariatet för icke-kristna religioner och dess efterträdare, Påvliga rådet för interreligiös dialog, en rad dialogmöten, tillsammans med den Jordanien-baserade Aal al-Bayt-stiftelsen för islamiskt tänkande, med centret för interreligiös dialog inom organisationen för islamisk kultur och relationer i Iran, och med Världsförbundet för islamisk kallelse, som hade sitt högkvarter i Tripoli, Libyen. Deras teman rörde sociala frågor som undervisning och utbildning, mänskliga rättigheter och miljöfrågor.

Inför bördan av ständigt pågående bilaterala möten lyckades Påvliga rådet för interreligiös dialog att 1995 sätta upp en förenad internationell kommitté med medlemmar av internationella islamiska organisationer med religiöst syfte. Denna kommitté har sedan dess hållit årliga konferenser, varje gång med olika mötesplats. Eftersom al-Azhar är en egyptisk snarare än en internationell institution tillhörde de inte kommittén. År 1998 bildades en särskild kommitté mellan Påvliga rådet och al-Azhars nyligen inrättade ständiga kommitté för dialog med monoteistiska religioner. Denna kommitté möttes också årligen, men på senare år har dialogen avstannat.

Initiativ har också tagits på lokal nivå. Silsilah-rörelsen för dialog på södra Filippinerna ordnar återkommande studiedagar och konferenser för kristna och muslimer. I USA har katoliker engagerat sig i tre regionala möten, varje gång tillsammans med en lokal islamisk organisation. I England har Ampleforth Abbey och Heythrop, ett katolskt college inom University of London, anordnat dialoger med shiamuslimer. Man bör inte heller glömma den multilaterala dialog som pågår mellan lokala religiösa råd och rörelser som Three Faiths forum.

Benedictus XVI:s pontifikat fick en dålig start då muslimer märkte att han i homilian vid sin installation som påve nämnde det judiska folket men förbigick muslimerna med tystnad. De lade kanske inte märke till att han höll en audiens följande dag med representanter för olika religioner, inklusive muslimer, och då klart uttalade att han skulle fortsätta i sin företrädares fotspår i trohet mot Nostra aetate.

Fastän påven Benedictus i universitetet i Regensburg sårade många muslimer har han fortsatt att möta representanter för islamiska gemenskaper, och han har upprepade gånger uttryckt sin respekt för islam. Man kan till och med säga att detta tal har fört dialoger mellan muslimer och kristna till en ny nivå genom att stimulera muslimska lärda att föreslå Common Word-initiativet, ett forum för internationell dialog.

I dialogen har det alltid förekommit bakslag som i samband med terroristattackerna i USA i september 2001 eller bombningarna i London i juli 2005, som väckte misstänksamhet mot muslimer. Den nuvarande oron i arabvärlden får många att undra om en interreligiös dialog verkligen har någonting att erbjuda. Kanske har det funnits alltför stora förväntningen på dialogernas betydelse. De är knappast ett medel mot konflikter, ty när det råder krig är de upphetsade sinnena inte redo för lugna tankeutbyten.

Dialogen skall inte ses som ett botemedel utan snarare som något förebyggande. Den kan stärka banden mellan människor och folk, och när spänningarna ökar uppenbaras en inre kraft som gör det möjligt att komma över motsättningarna och undvika konflikter. Beklagligt nog är det konflikter som attraherar medierna, inte deras frånvaro. Det betyder inte att den interreligiösa dialogen bör överges. Tvärtom, i vår värld med stora folkförflyttningar, där kontakten mellan olika religiösa traditioner ständigt ökar, är den mer nödvändig än någonsin. Det finns gemensamma uttalanden av ledare för olika religioner, gemensamma initiativ av människor som tillhör olika religioner, initiativ som för femtio år sedan skulle ha varit otänkbara. Detta framsteg är en uppmuntran att fortsätta på den väg som har stakats ut av Nostra aetate och troget har följts av påvarna i senare tid.

I vårt dagliga liv som katoliker bör vi tänka på vad den sista paragrafen i Nostra aetate säger: ”Vi kan inte be till Gud, allas fader, om vi behandlar andra människor annat än broderligt, ty alla människor är skapade till Guds avbild. Människans förhållande till Gud Fadern och människans förhållande till nästan är så beroende av varandra att Skriften säger: ’Den som inte älskar, känner inte Gud’” (1 Joh 4:8).

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 8 december 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.