av ANDERS PILTZ
Det kan vara värdefullt (och förödmjukande) att påminnas om människans samhörighet med övriga levande varelser. Våra beteendemönster, ensamma eller i flock, har många likheter med övriga primater, den evolutionära kategori till vilken vårt släkte räknas. För sådär en 6 miljoner år sedan började det oändligt långsamt och trevande gå sina egna vägar, mot språk, abstrakt tänkande och kultur, och för ungefär 300 000 år sedan uppträdde släktet homo sapiens på scenen. När och hur språket uppkom, är i hög grad (ännu) höljt i dunkel. Men det finns dock säkra ledtrådar.
Nutida filosofer har talat mästrande om människans arthögfärd. Men vår särställning på jorden är ändå obestridlig. Ingen annan art än människan hade kunnat åstadkomma en klimatkris, så att man kan tala om antropocen, människans påverkan av jorden, och är ansvarig för den uppkomna situationen. Och ingen annan art har ett språk. Djuren har visserligen medfödda signaler som markerar position i flocken, var det finns föda, eller att något farligt lurar. Gruppens medlemmar lever i en komplicerad väv av vänskap, aggression, underordning respektive överordning, och det gäller oss också. Vi har också medfödda signalbeteenden, kroppsspråk, skratt, skrik och stön. Skratt låter ungefär likadant hos människor, schimpanser, bonoboer, gorillor och orangutanger.
Men hos djuren produceras sådana signaler som odelbara helheter, färdiga och stereotypa läten. Djur saknar människans möjlighet att variera och modulera. När vi erövrade denna förmåga genom utveckling av hjärna och struphuvud (någon gång på den oändligt långa vägen) fick vi för första gången obegränsad möjlighet att artikulera och kombinera ljuden, i förening genom olika tonfall och ansiktsuttryck. Också vi förfogar över medfödda signaler, men framför allt opererar vi med inlärda ljudkombinationer, det vi kallar ord. De är en kombination av vokaler, som uttalas med stämbandston genom öppen mun, och konsonanter, som åstadkoms genom att luftströmmen hindras på ett eller annat sätt. Språket markerar inte bara position i gruppen och den egna identiteten, utan har funktionen att påverka omgivningen genom uppmaningar, påståenden och frågor, och inte minst tilltal, för att påkalla uppmärksamheten: vokativen och egennamnen. Frågor har i nästan alla språk stigande ton, uppmaningar sjunkande, påståenden en neutral ton.
Språket möjliggör inte minst att man kan tala om något eller någon utanför den omedelbara talsituationen. Bin kan med en speciell dans tala om för andra bin var nektar finns. Men de kan bara tala om en enda sak: nektar. Människor, och bara människor, kan tala om vad som helst, och säga vad som helst om samtalsämnet, också om sådant som finns långt borta, som har funnits, som kommer att finnas, som inte finns eller inte kan finnas, och sådant som bara kan finnas under mycket bestämda och precisa villkor – till allt detta kan språket användas genom att kombinera ord enligt en syntax, ett system som samtidigt är så sofistikerat och så enkelt att det är självklart för ett treårigt barn men omöjligt att erövra för de intelligentaste apor. Språkförmågan är medfödd, språket lär man sig genom imitation. Här gäller inte bara kulturen utan också traditionen.
Om detta har den mångsidige lingvisten Tore Janson skrivit en fängslande bok, där han redogör för forskningens senaste rön om människans erövring av språkförmågan. Janson är sällsynt kompetent för sin uppgift. Han har successivt varit professor i latin, lingvistik och afrikanska språk, och denna bok är den senaste i raden av populära framställningar av språkets och språkens historia. Här får man på ett begripligt sätt en uppfattning om vad vi kan veta och vad vi inte vet (eller möjligen någonsin får veta) om vår långa resa till samhällsutveckling, kultur och konst, allt detta som har språket som absolut förutsättning. Janson skiljer på ett välgörande sätt vad vi säkert vet från vad som är spekulation. Han är mindre intresserad av filosofiska resonemang än av faktafrågor. Janson är forskare på spaning efter sanningen.
Den tyske vetenskapsjournalisten Martin Kuckenburg har skrivit en bredare och mer essäistisk och fantasieggande (och rikt illustrerad) framställning om de två mest avgörande framstegen i mänsklighetens historia, erövringen av språket och uppfinningen av skriften. Han redogör i breda penseldrag för kulturens och konstens uppkomst och utveckling. Hela den senare delen av boken med titeln ”Vem uttalade det första ordet?” (men inte heller Kuckenburg kan ge exakt besked i den frågan) ägnas åt skriftrevolutionen. En skriftlös kultur är bunden till situationen här och nu och den omedelbara sociala kontexten. Först skriften tillåter en avgörande befrielse från det omedelbart förhandenvarande och inbjuder till abstrakt och generaliserande tänkande.
Ett exempel: i motsats till det muntliga historieberättandet bygger historieskrivning på fixerade källor. Först därmed, säger Kuckenburg, får sådana tankar och idéer som inte motsvarar nuets omedelbara behov, intressen och prioriteter en chans att påverka samhället och de tongivande kretsarna. Först genom skriften får människan ett jämförelsematerial i kontrast till det förhandenvarande. Detta är och har alltid varit en förargelse för de totalitära systemen, som på ett inverterat sätt har betygar skriften sin respekt genom bokbål och utrensningar (och strykningar i läroplaner!). Skriften tillåter dessutom tänkare att vara före sin tid. När kommunikation med generationskamraterna är svår eller omöjlig skapar skriften utsikt att appellera till framtiden – och att umgås med intelligenta människor som levt för länge sedan i samma värld, med samma grundbehov, men under helt andra materiella och sociala förutsättningar.
Det skrivna ger ett jämförelsematerial och ställer en fråga: är min egen värld den enda självklara?
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 4/2020, s. 50–51.