av GESINE AMES
Demokratiska republiken Kongo är särskilt rik på mineralråvaror och räknas samtidigt till de fattigaste länderna i världen. Gruvindustrin styr de ekonomiska aktiviteterna i Kongo. 40 procent av bruttonationalprodukten genereras av gruvindustrin, som är koncentrerad till landets östra och sydöstra delar. Provinserna Övre Katanga och Lualaba utgör fortfarande det centrala området för gruvindustrin, framför allt för den industriella gruvdriften, medan däremot den intensiva mindre gruvdriften bedrivs i de östliga provinserna Nord- och Syd-Kivu och Maniema.
Diamanter, coltan, koppar, kobolt, guld, tantal, zink, silver, tenn, germanium och wolfram är mineralråvaror som förekommer i Kongo och vars värde uppskattas till flera hundra miljarder USD. Landet har en stor andel av världens råvarureserver: 10 procent av all koppar, 50 procent av all coltan och mer än 60 procent av all kobolt. På grund av en ökande efterfrågan på kobolt för produktion av mobiltelefoner har Kongo på nytt hamnat i ekonomiskt fokus över hela världen.
Likväl får befolkningen knappast del av rikedomen i dessa mineralfyndigheter. Tvärtom, många brott mot de mänskliga rättigheterna i landet hänger samman med gruvindustrin, som är känd för att utnyttjas av såväl statliga som privata våldsaktörer för finansieringen av deras respektive operationer, och för sina bristfälliga sociala och miljömässiga normer. Dessutom är just denna lönande ekonomiska sektor präglad av korruption och vanskötsel.
Ett stort problem inom råvarusektorn är de finansiella flödenas bristande transparens. Det är en offentlig hemlighet att gällande lagar kan kringgås med hjälp av korruption. Sålunda ignoreras inte sällan lagar av företag, och dessa uppfyller inte heller sina omsorgsplikter, som exempelvis ekonomisk kompensation till lokala samhällen inom gruvbrytningsområdet.
Konflikter och råvaror
Efterfrågan på de begärliga råvarorna i de industrialiserade länderna i nord är inte den huvudsakliga orsaken till de än i dag pågående våldsamma konflikterna i de råvarurika områdena i landets östra delar. Men brytningen och handeln med naturresurserna, i synnerhet mineraler, bidrar till den allmänna instabiliteten i regionen och underminerar alla fredsprocesser.
Grunden för det långvariga krigiska våldet är nationella och regionala politiska dispyter om makt och inflytande, tillgång till mark samt frågan om identitet och samhörighet i landets östra provinser, framför allt utmed landsgränsen. Möjligheten att gå förbi staten och bryta mineralråvara och håva in snabba vinster är en av flera inkomstkällor för såväl statliga aktörer som beväpnade grupper. Dessutom vidmakthåller regionala aktörer som grannländerna Rwanda och Uganda denna förödande instabilitet via ombud i form av egna utplacerade militära grupper eller mellanhänder, för att säkra sin tillgång till de begärliga kongolesiska råvarorna och för att kontrollera handelsvägarna.
Hitintills har den svaga kongolesiska staten inte i varit i stånd till – och i grunden inte varit villig – att förvalta dessa naturresurser på ett sätt som gynnar det gemensamma goda. Gällande lagar tillämpas inte eller kringgås rutinmässigt. De statliga institutionerna är svaga. Korruptionen är omfattande inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Den kongolesiska statens ingångna avtal med de internationella gruvbolagen är inte transparenta. Social- och miljöprövningarna, om de över huvud taget genomförs, offentliggörs inte.
Den illegala exporten av de rikliga mineralråvarorna är ett centralt problem. Uppskattningsvis 95 procent av det guld som obeskattat bryts i östra Kongo smugglas ut ur landet och slussas ut på världsmarknaden. Vinsten fastnar till största delen hos mellanhänderna. Huvuddelen av landets naturresurser bidrar varken till landets utveckling eller till en uthållig välfärd för dess befolkning. Tvärtom, profitörerna har inget intresse av en fungerande statsapparat, som kontrollerar arbets- och miljönormer, driver in skatter och förhindrar smuggling.
Småskalig och industriell gruvdrift
Likväl utgör den småskaliga gruvdriften en avgörande inkomstsektor för den kongolesiska befolkningen. Landets gruvministerium uppskattar att ungefär 2 miljoner gruvarbetare är verksamma i den småskaliga gruvdriften i Kongo. Enbart i de östliga bergsområdena finns det mer än 1 000 gruvor, många av dem ligger långt ifrån allfarvägarna. Den småskaliga gruvdriften är särskilt komplex, eftersom den i stor utsträckning är informell och framför allt i de östra områdena i Nord- och Sydkivu kontrolleras av beväpnade grupper och andra våldsverkare.
Inom den småskaliga gruvdriften utförs arbetet i regel för hand. Arbetsförhållandena och de ekologiska konsekvenserna inom den småskaliga gruvdriften är oftast katastrofala. De kvinnliga gruvarbetarna arbetar för det mesta under extremt prekära villkor. Många gruvarbetare utsätter sig för akut livsfara i sitt arbete. Otillräckliga skyddskläder, osäkrade gruvschakt och giftiga ämnen i luften utsätter arbetarna för stora hälsorisker. Användandet av barn och ungdomar är snarare regel än undantag inom den småskaliga gruvdriften. De sorterar och tvättar mineralerna och arbetar som bärare. En av de främsta orsakerna till barnarbetet i gruvområdena är den grasserande fattigdomen.
Befolkningen har heller ingen glädje av den industriella och storskaliga gruvdriften, till exempel genom arbetstillfällen vid anläggandet av vägar, sjukhus och skolor. Lokalbefolkningen anlitas endast undantagsvis. I stället blir marken där de bor ofta exproprierad med våld, och de fördrivs utan att någon reglerad förflyttning eller kompensation kommer till stånd. Även gruvdriftens konsekvenser för miljön är avsevärda. Kemiskt avfall och giftiga produkter försämrar luften, marken, vattnet och växtligheten. Lokala ekosystem och den biologiska mångfalden tillfogas obotliga skador (i form av uttorkade floder, utplåning av djur- och fiskarter och avskogning). Dessutom växer konflikten mellan den småskaliga och den storskaliga gruvdriften när det gäller mark och tillgången till råvarurika områden, i synnerhet när det gäller utvinningen av kobolt.
Det internationella ansvaret och den katolska kyrkans roll i Kongo
Under lång tid hanterades frågan om råvarans ursprung på sin höjd som ett randfenomen av elektronikbranschen. Först när den offentliga kritiken tilltagit under senare år, började enskilda internationella företag att ta sig an problemen med råvaruproduktionen och dess leverantörsled.
Skyddet av medborgerliga och politiska, liksom även ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheter är inte bara en uppgift för staten. Redan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna hänvisar i sin preambel till ansvaret hos ”alla samhällsorgan”. Dit räknas också företagen. Om ett företag tar sitt människorättsliga ansvar i hela sin leverantörskedja eller inte är dock fortfarande i stor utsträckning upp till uppförandekoder och multinationella överenskommelser.
Den katolska biskopskonferensen i Kongo (CENCO) var redan under 1990-talet en av de mer framträdande rösterna för en rättvisare råvarupolitik och engagerade sig för en statligt reglerad råvarusektor. År 1999 publicerade man herdabrevet ”Sois sans crainte …” (Lc 12,32). La situation dramatique actuelle et l’avenir de la République Démocratique du Congo [”Frukta inte …” (Luk 12:32). Den dramatiska aktuella situationen och framtiden i den demokratiska republiken Kongo], i vilket man särskilt kritiserade utländska konfliktparters råvaruplundring. Rapporten slog också fast att ”utförsäljningen och avlägsnandet av gruv- och jordbrukskoncessioner har skett genom överenskommelser som har ingåtts på ett ytterst tveksamt sätt” och sammanfattade med att ”de som fört krig har på ett skandalöst sätt berikat sig själva och önskat att kriget aldrig skulle ta slut”.
CENCO vände sig år 2002 med ett memorandum till FN:s generalsekreterare och bad om en internationell konferens om situationen i regionerna kring de stora sjöarna under FN:s ledning. År 2007 inrättade CENCO en egen avdelning för råvarufrågorna, Commission Episcopale pour les Ressources Naturelles (CERN) [Biskopliga kommissionen för naturresurserna], med uppdrag att göra efterforskningar och att plädera för ansvarstagande och rättvisa inom råvarusektorn.
Sedan 2007 kräver den katolska kyrkan i Kongo förutom statligt ansvar och god politisk ledning, lagar och åtgärder för förädlingsindustrin i den västliga hemisfären och pläderar för att industrin ska ta ett internationellt ansvar och respektera mänskliga rättigheter vid ekonomiska aktiviteter.
CENCO har ställt sig bakom den amerikanska lagen Dodd-Frank-Act, som stiftades i USA 2010 som ett svar på finanskrisen under seklets början. Avsnitt 1502 i denna lag kräver av de bolag som är noterade på USA-börserna att de kan bevisa att de mineraler i form av tenn, coltan, wolfram och guld som de använder inte finansierar några miliser. För import från östra Kongo, liksom från grannländerna, krävs äkthetsbevis för råvarans exakta ursprung.
Även från Europa ökar trycket på leverantörsleden. Mineraler som coltan från certifierade gruvor packas i allt större grad av producenterna i säckar, som plomberas och förses med etiketter. Detta ska bevisa att ursprunget är lagligt och att gruvorna är ”konfliktfria”. Försöket inskränker sig till att undvika konflikter vid brytningen av råvaran. Sociala missförhållanden, dåliga arbetsvillkor eller miljöförstöring spelar här ingen roll.
En stor invändning mot Dodd-Frank-Act 1502 är att regleringen inskränker sig till att endast omfatta området kring de stora sjöarna [Victoriasjön, Tanganyikasjön, Albertsjön, Edwardsjön, Kivusjön och Malawisjön, övers. anm.] och att vissa företag därför har bojkottat regionen. Även den katolska kyrkan ställer kritiska frågor och ifrågasätter det faktiska mervärdet för befolkningen och för dem som arbetar inom den småskaliga gruvnäringen. Likväl anses Dodd-Frank-Act 1502 som något nytt, som inkluderar företag inom hela leverantörskedjan i ett rättsligt bindande ansvar, och som en föregångare för kommande lagstiftning och åtgärder.
Stats- och regeringscheferna från de elva medlemsstaterna inom den internationella konferensen för regionen kring de stora sjöarna (ICGLR) antog den 15 december 2010 ”Det särskilda toppmötets förklaring om bekämpande av illegal exploatering av naturresurser inom regionen kring de stora sjöarna”, i vilken sex instrument mot illegal exploatering av naturresurser slås fast: en mekanism för regional certifiering, en harmonisering av de enskilda ländernas rättsliga regler, en regional databank för spårbarhet inom leverantörskedjan när det gäller mineralråvara, en formalisering av den småskaliga gruvdriften, stöd av initiativ till transparens inom råvaruindustrin och inrättandet av en tidig varningsmekanism.
Efter påtryckningar från kongolesiska organisationer och CENCO, tillsammans med europeiska regeringsoberoende och kyrkliga organisationer, antog Europeiska unionen 2017 den så kallade Konfliktmineralförordningen. Denna rör företag som importerar de så kallade konfliktmineralerna tenn, coltan, wolfram och guld till EU och därvid överskrider specifika, årliga tröskelvärden. Lagen förpliktar företagen till att iaktta sin undersökningsplikt beträffande sin leverantörskedja. Men för att också stödja aktörerna inom handeln med mineralråvaran och inom mineralbrytningen, och för att stärka förordningens effektivitet, antogs samtidigt stödåtgärder, inom ramen för utvecklingsarbetet, för regeringsoberoende organisationer i brytningsländerna och för den privata industrin.
EU-förordningen har en global ansats och omfattar i motsats till Dodd-Frank-Act 1502 inte enbart regionen kring de stora sjöarna. Den lutar sig mot de frivilliga internationella riktlinjerna från organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), som ska garantera människorättsstandarder hos internationella företag. Handeln med mineraler ska därigenom inte bidra till väpnade konflikter. EU-förordningen träder i kraft den 21 januari 2021.
Genom förstärkta system för spårning, certifieringsåtgärder och kontroller i gruvorna, där framför allt tenn, kobolt och wolfram bryts, har säkerhetsläget för gruvarbetarna på vissa punkter förbättrats. Det innebär att väpnade konflikter i gruvorna har avtagit, men också att de bara har flyttats från gruvan. Barnarbetet har genom kontroller minskat i de certifierade gruvorna. Men fortfarande är de sociala och ekologiska utmaningarna ständigt överhängande, och en rättvis fördelning av vinsten för gruvarbetarna och lokalbefolkningen ligger långt fram i tiden.
Mottagaren av Nobels fredspris 2018, den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege, hänvisade i ett tal i december i Berlin till följande avgörande steg: ”Det första är att göra handeln med malm i Kongo transparent […] För det andra måste straffriheten ovillkorligen bekämpas.”
De enorma råvarufyndigheterna innebär en verklig chans för landet, samtidigt som de också utgör den största risken för en fredsprocess och utveckling. Därför måste sektorn hanteras seriöst på nationell regeringsnivå och inom den internationella företagskulturen, och gränsöverskridande lagar för brytning av och gränsöverskridande handel med råvaror stiftas och tillämpas, så att ytterligare normativa steg tas för att bestraffa brott mot mänskliga rättigheter och förankra förpliktande sociala och ekologiska normer och regler.
Översättning: Per Lindqvist
Gesine Ames är samordnare inom det tyska Ekumeniska nätverket Centralafrika (ÖNZ) som verkar för försvaret av mänskliga rättigheter i regionen kring de stora sjöarna i Afrika.
Ur Signum nr 4/2020, s. 46–49.