av WOLFGANG SCHONECKE
Kinas inflytande i Afrika går tillbaka till tiden för de afrikanska befrielsekrigen. Kina var aldrig någon kolonialmakt i Afrika. Tvärtom understödde man befrielserörelserna i deras kamp för självständighet. Moçambique och Zimbabwe är två exempel. Därmed kan man, i motsats till västländer, framställa sig som en vän av det postkoloniala Afrika. Under det senaste decenniet har detta samarbete från kolonialtiden blivit en grundval för vänskapliga politiska relationer, intensiva handelskontakter och militärt samarbete.
I dag är Kina på många ställen den dominerande makten i Afrika. Europas och USA:s inflytande på kontinenten har påtagligt minskat. För de tidigare kolonialmakterna har skyddet av egna investeringar och intressen varit mer angeläget. De många miljarder i utvecklingshjälp från väst som under de senaste decennierna har strömmat till Afrika har säkerligen åstadkommit mycket gott, men de har inte bidragit till någon ekonomisk självständighet söder om Sahara. Orsaken till detta ligger framför allt i inbördeskrigen och den bottenlösa korruptionen i många länder, men också i den europeiska Afrikapolitikens inre motsägelse. Å ena sidan finansierar Europeiska unionen utvecklingsprojekt med avsevärda summor, å andra sidan främjar unionens handelspolitik exporten av subventionerade jordbruksprodukter till Afrika. De lokala producenterna kan inte konkurrera med dessa och förlorar därmed sina utkomstmöjligheter.
Europas huvudsakliga intresse är i praktiken detsamma som Kinas. Det handlar om tillgången till kontinentens rika naturtillgångar. Det gäller framför allt järn, koppar, kobolt och andra ädelmetaller, de så kallade sällsynta jordartsmetallerna, som är av största betydelse för produktionen av batterier och för den blomstrande elektronikmarknaden. Den afrikanska kontinenten rymmer exempelvis 90 procent av världens totala tillgångar av kobolt och platina. Det handlar också om de hittills största förekomsterna av guld, diamanter och uran. Dessa råvaror exporteras i regel utan att ha åstadkommit något mervärde för befolkningen i form av utveckling av en inhemsk industri.
Det klassiska utvecklingsparadigmet ifrågasätts dock alltmer i väst och ersätts av en ny modell med mottot ”Trade not Aid – Handel i stället för hjälp”. Nödvändigheten av att tänka igenom utvecklingssamarbetet förstärks också av det växande antalet migranter som söker en existensmöjlighet i Europa. För att få dem att sluta med detta måste det skapas arbeten och utbildningsplatser på plats. Sedan flera år gör den europeiska politiken ansträngningar för att främja privatekonomiska direktinvesteringar från europeiska företag i Afrika. Det senaste försöket att förverkliga denna idé är Compact with Africa, som initierades av Tyskland på G20-mötet i Hamburg 2017. De tolv afrikanska länder som hittills anslutit sig till pakten ska förbättra villkoren för investerare – på den andra sidan förpliktar sig de industrialiserade länderna i nord att genom statliga garantier minska riskerna för företag att investera i Afrika. I praktiken har dock denna plan inte haft någon större framgång. Europeiska företag skyr riskerna med att engagera sig i en kontinent med så stor osäkerhet.
De kan knappast konkurrera med de kraftigt expanderande kinesiska företagen på plats. Infrastrukturprojekt är en klassiker inom kinesiskt statligt utvecklingssamarbete. Modellen är härvidlag mer eller mindre oförändrad. Kina erbjuder afrikanska regeringar ett helhetspaket med finansiering, planläggning och genomförande. Miljardkrediter utfärdas generöst, kinesiska företag kommer med sina egna ingenjörer och specialutbildade arbetare, som planerar och utför projektet med delvis egen arbetskraft. Här bor den kinesiska personalen anspråkslöst och ger bevis på en effektivitet och en arbetsmoral som ställer allt som vi känner till i Europa i skuggan. På några få år uppstår flygplatser, fotbollsarenor, vägar och järnvägslinjer, presidentpalats och bostadskvarter. Kinesiska företag har inte heller några skrupler när gäller att övervinna byråkratiska hinder genom att muta ansvariga politiker och tjänstemän, något som inte är lika lätt för europeiska företag. Dessutom kan man ofta strunta i miljökrav och social lagstiftning utan att det får några rättsliga följder. De kinesiska investerarna är för det mesta enorma konglomerat, där den statliga sektorn och det privata näringslivet går in i varandra.
För auktoritära regeringar i Afrika är Kina just därför intressant som partner, eftersom en ekonomiskt stark stat här erbjuder en framgångsrik motsatt modell till en västlig demokrati. Kina har genom en blandning av ekonomisk liberalism och auktoritär politisk kontroll på några få decennier blivit en ekonomisk och politisk stormakt. Dessutom är Kina kallsinnigt i frågor som rör mänskliga rättigheter och lägger sig inte direkt i den lokala politiken, även där befolkningen kuvas och utnyttjas. Det är just därför som den kinesiska modellen är så attraktiv för diktatoriska regimer. Afrikanska makthavare intresserar sig inte minst för elektroniska övervakningssystem, som redan installeras överallt i Kina. Även inom denna sektor lyssnar Kina. Kinesiska forskare arbetar till exempel intensivt med att utveckla ansiktsigenkänning för personer med mörk hudfärg – något som fortfarande är svårt för etablerad mjukvara.
En omfattande och långsiktig strategi
Bakom det framgångsrika inträngandet i Afrika ligger en genomtänkt, omfattande och långsiktig strategi, som Kina följt sedan länge och som hela tiden anpassas. Denna marknadsförs under namnet ”Den nya sidenvägen” eller Belt and Road Initiative som ett internationellt samarbete för det 21:a århundradet, som alla deltagare kan dra nytta av. Inom det ambitiösa programmet ska Asien landvägen och sjövägen kopplas samman med Afrika och Europa. En landsträcka löper i norr genom Kazakstan och Ryssland till Tyskland, den andra i söder genom Iran och Turkiet. Sjörutten går via Vietnam, Indonesien, Indien-Sri Lanka, Pakistan till Djibouti och Kenya, och därifrån vidare via Suezkanalen till Italien.
Från Djibouti och Lamu binds andra östafrikanska länder samman. Arbetena utmed den östafrikanska kusten har pågått länge. I Djibouti har bygget av en gigantisk hamn, precis bredvid den amerikanska militärbasen, kommit långt. På den kenyanska ön Lamu pågår bygget av en hamn som ska avlasta Mombasa. En ny järnvägslinje och en ny väg mellan Mombasa och Nairobi är redan färdig och ska förlängas vidare mot Uganda och Rwanda. Här är det uppenbart att denna infrastruktur för trafiken inte i första hand tjänar lokalbefolkningsbehov utan Kinas handelsintressen. Hastigheten med vilken detta byggprojekt genomförs är hisnande. Det finansieras med miljardkrediter från Kina.
Det är inte förvånande att handelsvolymen mellan Kina och Afrika har stigit från 765 miljoner USD 1978 till 170 miljarder USD 2017. Kinesiska företag exporterar huvudsakligen maskiner och elektronik, kläder, färdigprodukter och importerade råvaror. Över 3 000 kinesiska företag är verksamma i Afrika, framför allt inom områdena transport, energi- och vattenförsörjning, telekommunikation samt i byggprojekt.
Handeln är inte det enda område inom vilket Kina är verksamt i Afrika. Sedan cirka tio år tillbaka försöker man få inflytande över den allmänna opinionen genom medierna. Redan under 1960-talet var många hyddor på den afrikanska bushen prydda med stora, färgglada plakat från kostnadsfria propagandaskrifter, som lovprisade ordförande Mao och det kinesiska folket. I dag använder Kina de nya medierna i samma syfte och köper andelar i privata tv- och radiostationer, för att ge en positiv bild av landet och sätta munkavle på Kinakritiska journalister.
Kinesiska kommunikationsföretag, som StarTimes Group, erbjuder sina egna tv-program, som till och med kan ses på landsbygden, i 30 länder, för att propagera för Kinas intressen och den kinesiska kulturen. Liksom i europeiska länder driver Kina 48 kulturcentra, så kallade Konfucius-centra, ofta i anslutning till lokala universitet. De erbjuder kulturella events och språkkurser i mandarin och har stor tillströmning. I Sydafrika ska mandarin införas som skolämne.
Kina försöker också att få politiskt inflytande över militära samarbeten. Kina håller på att bli den viktigaste vapenleverantören och levererar militär utrustning till cirka 22 afrikanska länder. Utbildningsprogram för poliser och arméofficerare stärker Kinas inflytande inom säkerhetssektorn. De nära kontakterna mellan kinesisk och afrikansk militär leder ibland även till gemensamma affärsprojekt. Under de senaste åren har Kina också ekonomiskt och militärt stöttat FN:s fredsbevarande insatser i Kongo, Mali, Sudan och Sydsudan.
Beröm och kritik
Hur ska dessa aktiviteter inom olika områden bedömas? Å ena sidan är afrikanska länder i skriande behov av en bättre infrastruktur, för att utvecklas och skapa arbetsplatser för miljoner unga människor som kommer ut på arbetsmarknaden varje år. Kina erbjuder en utbyggnad av infrastrukturen, inom transportväsendet och inom telekommunikationsområdet, inom energiförsörjningsområdet och byggsektorn, och detta med en effektivitet och till priser som inte ger de europeiska konkurrenterna någon chans. Kina framställer det som en win win-situation för alla inblandade.
Några afrikanska, indiska och även västliga analytiker är dock djupt kritiska, och många beskriver Kinas politik som en form av nykolonialism. Brahma Chellaney, professor inom strategiska studier i New Delhi, ser en målmedveten strategi bakom kinesiska bankers generösa krediter till afrikanska låntagare. Såväl statliga som icke-statliga återbetalningar av skulderna blir utan tvivel på många ställen allt svårare och leder in i en skuldfälla med alla dess ekonomiska och politiska följder.
För Kina – liksom även för västländernas Afrikapolitik – är det primära målet att säkra tillgången till kontinentens rika naturtillgångar och att öppna nya marknader för sina färdiga produkter. Vinsten hamnar inte i Afrika utan i de industrialiserade länderna. Kinesiska företag genomför sina projekt med importerad personal. De arbetsplatser som skapas, om de över huvud taget skapas, är endast till för dåligt betald och okvalificerad arbetskraft. Dessutom uppstår det knappast några industrier för att bearbeta råvarorna i landet självt. Den inhemska befolkningen tjänar endast litet på de kinesiska projekten. Det tycks ibland vara så att dessa stora projekt inte i första hand tjänar landets utveckling utan snarare Kinas handelsintressen.
I många länder söder om Sahara har Kina blivit den viktigaste fordringsägaren. Kinas investeringar i Afrika är gigantiska men också dyra och har i regel starka kopplingar till kinesiska varor och tjänster. I Afrika har hälften av alla krediter getts till tre länder: Angola, Etiopien och Kenya. Kinas kreditgivning är här inte särskilt transparent. De ingångna avtalen hålls för det mesta strikt hemliga.
Vid det senaste Kina–Afrika-mötet i Peking 2008, till vilket 50 stats- och regeringschefer hade rest, lovade president Xi Jinping att under de kommande tre åren investera ytterligare 60 miljarder USD i Afrika. Afrikanska politiker blir naturligtvis glada när nytt kapital strömmar in i landet, men de tycks ofta glömma att krediter innebär skuldsättning. Efter det att de 38 mest skuldsatta fattiga länderna (HPIC) för några år sedan genom Världsbanken och Internationella valutafonden fick generösa skuldavskrivningar, är många afrikanska länder i dag återigen högt skuldsatta. Länder som Moçambique, Eritrea, Zimbabwe, Somalia, Sudan, Gambia, Kongo och Sydsudan ställde in betalningarna för flera år sedan. Civilsamhället har länge varnat för en ny skuldkris och krävt en adekvat skuldavskrivningsmekanism för att hantera en sådan kris. Nu varnar också Internationella valutafonden och Världsbanken i sina senaste rapporter för hotande finanskris, dock utan att föreslå några konkreta lösningar.
Hur Kina hanterar obetalbara skulder är tvetydigt. I många fall beviljas de överbelånade länderna en skuldavskrivning, i andra fall en omsättning av lånen med längre löptid. Men en välgrundad farhåga är att Kina kommer att kompensera de kvarvarande skulderna genom att ta över rätten att driva gruvor och infrastruktur samt äganderätten till mark, skogar, gruvor, hamnar och flygplatser. Man kan till och med fråga sig om inte denna generösa kreditgivningspolitik är ett utslag av ett medvetet sätt att försätta de skuldsatta länderna i en beroendeställning, det kritikerna kallar för ”skuldfällediplomati”. Inom många projekt kan man på förhand se att de inte är ekonomiskt lönsamma och möjligen kommer att tas över av kineserna. Ett mycket omdiskuterat prejudicerande fall är Kinas övertagande av den olönsamma hamnen i Hambantota i Sri Lanka. Att regeringen i Ecuador, som har stora skulder till Kina, har överlämnat miljontals hektar regnskog till kinesiska oljeföretag stämmer till eftertanke.
Medan kinesiska investeringar och effektiva genomföranden av projekt är välkomna, riktas även stark och högljudd kritik mot kinesiska företags förakt för arbetsrätt och miljöföreskrifter. Ett irritationsmoment, framför allt bland arbetslösa ungdomar, är att kinesiska företag, när de över huvud taget använder lokal arbetskraft, endast gör det för arbeten inom låglönesektorn. Afrikanska arbetare tvingas också lära sig att rasism inte är något som européer har monopol på. Att mänskliga rättigheter inte betyder något i Kinas ideologi passar auktoritära afrikanska makthavare, för vilka kraven på respekt för mänskliga rättigheter från deras europeiska utvecklingspartner är en nagel i ögat.
Långsiktiga följder för kyrkorna
Kyrkan i Kina är en martyrkyrka. Under Mao Zedong ingrep staten med stor brutalitet mot den katolska kyrkan. Endast den av regeringen inrättade och kontrollerade Katolsk-patriotiska föreningen tolererades. Flertalet av de katoliker som ville fortsätta att vara påvetrogna gick under jorden och utsattes under kulturrevolutionen och åren därefter för en skoningslös förföljelse. Trots all statlig kontroll har kristendomen vuxit i Kina, framför allt de evangelikala huskyrkorna har stor spridning. Uppskattningarna pendlar mellan 23 miljoner och 80 miljoner, för katolikerna mellan 10 miljoner och 12 miljoner.
Det som skrämmer partiledningen är den hastighet med vilken den kristna tron, framför allt protestantiskt präglad, har spridit sig i Kina under de senaste åren. Nya restriktiva lagar syftar till att göra det möjligt för partiet att utöva en ännu större kontroll av religionsgemenskaperna. Kristendomens utbredning under de senaste decennierna – trots de statliga restriktionerna – har nog sin orsak i att allt fler kineser tycks uppleva tomheten i ett rent materialistiskt levnadssätt och att de söker efter en andlighet som ger livet en högre mening. På samma sätt som i många andra länder försöker kommunistpartiet fylla detta andliga tomrum med en nationalistisk ideologi med ambitionen att Kina ska bli den ledande världsmakten inom alla områden.
Kineser som bor i Afrika kommer i kontakt med en mycket livaktig form av kristendom. Religion och tro präglar här livet för flertalet människor och är synlig överallt. Kyrkorna är fyllda, även av unga människor, gudstjänsterna levande, och musik och dans förmedlar en upplevelse av afrikansk känsla och vitalitet. Kineser utomlands åtnjuter en relativt stor frihet, vilket gör det möjligt för dem att informera sig om kristendomen och, om de beslutar sig för det, be om att få bli döpta. Det kinesiska intresset för kristendomen i Afrika är helt klart inte något stort fenomen. Men sak är säker: för kyrkorna öppnar sig här ett nytt missionsfält, och några, framför allt evangelikala kristna, missionerar aktivt bland kinesiska invandrare och delar ut biblar på mandarin.
I Nordafrika och i Etiopien har kristendomen en lång och ärevördig tradition. Därutöver fanns det i många afrikanska länder missionsstationer redan före den egentliga kolonialtiden. Redan i slutet av 1400-talet började kristnandet av Kongodeltat. Kristnandet av områdena söder om Sahara började i stor skala i samband med kolonisationen. Motiveringarna till varför människor beslutar sig för att ansluta sig till en annan religion är utan tvivel komplexa och skiljer sig åt mellan individer. Men den europeiska civilisationens tekniska överlägsenhet och de därmed förbundna utbildnings- och karriärmöjligheterna var säkert också för många ett incitament för att ansluta sig till denna framgångsrika, universella religion. I dag erbjuder Kina en icke-religiös, sekulär framgångsmodell, som utlovar politisk stabilitet, ekonomisk utveckling och personliga, materiella fördelar.
Den kan vara förförisk, framför allt för en ung människa, som numera på internet blir starkt påverkad av en ytterst sekularistisk och konsumtionsfixerad kultur. För den katolska kyrkan utgörs de stora pastorala utmaningarna för närvarande fortfarande av pingstförsamlingarna och en militant politisk islam, som genom en öppen kamp vill tränga bort kristendomen, vilket till stor del har lyckats i Mellanöstern. Men den kinesiska modellen, som propagerar för sina idéer via olika kanaler, är en verklig konkurrent till den hittills dominerande västliga, kristet präglade, modellen. Om den kinesiska modellen vinner insteg, kommer kyrkornas frihet att bli mindre även i Afrika. I många afrikanska länder sysslar kyrkorna också med frågor om den politiska kulturen, arbetar för mänskliga rättigheter och brännmärker politiska och sociala orättvisor. Men mycket av detta är enbart retorik. Biskopskonferenserna är ofta djupt splittrade och kan nätt och jämnt hålla sig ekonomiskt och institutionellt flytande.
I många länder har utrymmet för civilsamhället blivit mindre under senare år. Detta har även drabbat kyrkorna, som ibland klassas som regeringsoberoende organisationer och därmed förlorar sin privilegierade position i samhället.
Det händer mycket på det globala planet och ingen kan förutse i vilken riktning som utvecklingen rör sig. Men interaktionen mellan traditionella afrikanska värden, europeisk civilisation och asiatiska affärsmodeller kommer att skapa en ny dynamik i Afrika. Den katolska kyrkan är illa rustad för dessa utmaningar. I många länder sysslar hon för mycket med sig själv och intar snabbt en försvarsattityd utåt. Hon gör väl i att mer aktivt ta sig an dessa utmaningar än tidigare.
Översättning: Per Lindqvist
Wolfgang Schonecke är tidigare ledare för nätverket Afrika Deutschland i Bonn, numera ledare för Berlinavdelningen. Har arbetat pastoralt i Uganda för sin orden Vita fäderna.
Ur Signum nr 4/2020, s. 41–46.