av STIG OLSSON
”Hänsyn är dock bara ett sätt att umgås mätta människor emellan”, svarar en av personerna i Stig Dagermans roman De dömdas ö. Ännu tydligare formuleras det i Tolvskillingsoperan: ”Först käket, sen moralen!” Satta i sitt sammanhang står båda citaten för revolter mot rådande orättvisa. De säger ungefär: Kom inte och snacka med mig om moral, när jag inte vet hur jag ska få mat för dagen. Moraliska överväganden är något de besuttna kan ägna sig åt på sin fritid. Citaten är alltså protester både mot orättvisor och mot en vrängd moral, som godtar och befäster orättvisor.
Den moralsyn som citaten revolterar mot använder gärna argument från en darwinistiskt färgad ideologi, som säger att naturen är orättvis. Konkurrensen är stenhård, bara de bäst anpassade överlever. Det blir de som förökar sig och sprider sina anlag till nästa generation. Och med ”de bäst anpassade” förstås då: de som hävdar sig bäst, de dominanta. Vilket betyder: de starkaste, de slugaste, de som är bäst på att manipulera och utnyttja de andra i omgivningen. Så det är dessa egenskaper, som lagt grunden för den mänskliga naturen och det mänskliga samhället? Moral är en sentida utsmyckning bland de övre skikten; de brukar använda sig av sin ”snällhet” för att de som kommit till korta i konkurrensen skall finna sig i sitt underläge.
Men tänk om det inte är så! Tänk om det inte var de som var bäst på att hävda sig utan de som var bäst på att samarbeta, som lade grunden för arten homo sapiens! Tänk om det i människans förhistoria har funnits flera, för vår art formativa perioder, då samarbete var enda möjligheten att överleva! Tänk om vår grund lades då vi lärde oss att hjälpas åt! Om det är så, utgör moral inte ett sentida tillägg utan ett fundament i den mänskliga existensen. Genom samarbete och en moral som ensam möjliggör samarbete blev vi människor.
En som i sin forskning funnit starka belägg för denna senare uppfattning är Michael Tomasello.
Tomasellos forskning
Tomasello disputerade 1980 vid universitetet i Georgia, USA, på en avhandling om den schweiziske psykologen Jean Piagets teorier om barns utveckling. De första åren efter disputationen som professor i psykologi vid Emroy-universitetet var hans egen forskning inriktad på barns tidiga utveckling, men han fick också kontakt med Yerkes Center för primatforskning, där han blev rådgivare i psykobiologi. Sedan 1998 har han varit knuten till Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, där han även varit gästprofessor vid universitetet. År 2017 blev han invald i USA:s National Academy of Sciences.
Under sina 40 år som aktiv forskare har Tomasello varit fokuserad på en enda uppgift: att så noga och nyanserat som möjligt kartlägga mentala skillnader och likheter mellan människan och våra närmaste apsläktingar, schimpanser och bonoboer. Hans studier har gällt sådant som socialitet, kommunikation samt omvärldsuppfattning. Den underliggande frågan har varit: Vad är den avgörande skillnaden mellan oss och våra släktingar? Och vad kännetecknar den evolutionära väg som människan följt?
Hans forskning utgår ifrån en allmänt accepterad tes, att individers tidigaste utveckling återspeglar något av en arts evolutionära historia. Den ordningsföljd med vilken artens ungar utvecklar sina arttypiska egenskaper och förmågor, ger en antydan om den ordning med vilken arten förvärvat dessa egenskaper. De kan alltså hypotetiskt ses som tidiga vägval för en viss evolutionär riktning. Eller uttryckt på fackspråk: ontogenesen återspeglar fylogenesen.
Utifrån den tesen har Tomasello inriktat sig på att empiriskt studera utvecklingen av barns sociala och kommunikativa förmågor i olika experimentella situationer och att jämföra dessa med hur våra närmsta apsläktingar beter sig i motsvarande belägenhet. Resultaten från egna och andras studier har han sammanställt i ett antal volymer, där han återberättar två parallella historier som belyser varandra: den ena är barns utveckling under de sex första levnadsåren och den andra är de evolutionära vägval som format den moderna människan. Bland hans viktigaste böcker kan nämnas: Constructing a Language (2003), Origins of Human Communication (2008), Why we Cooperate (2009), A Natural History of Human Thinking (2014), A Natural History of Human Morality (2016), samt Becoming Human. A Theory of Ontogeny (2019).
Tomasellos övergripande slutsats kan sammanfattas i ett enda ord: samverkan. Förändrade omvärldsvillkor tvingade oss att samarbeta, vilket blev ett strategiskt, avgörande vägval för vår art. Som en konsekvens av de krav som samarbetet ställde, utvecklades alla våra övriga arttypiska mentala färdigheter.
I det följande skall jag emellertid begränsa mig till moralens utveckling såsom Tomasello framställer den i sin bok om moralens naturhistoria.
Att bli ett Du
Våra apsläktingars nutida flockliv kännetecknas framför allt av konkurrens och hierarki. Den med högst rang tar för sig det han/hon behöver och de med lägre rang får stå tillbaka. Den som inte vet sin plats får sig en kännbar åthutning. Och man delar ogärna med sig av mat. Ett visst samarbete förekommer ibland, men då är motivet konkurrens: två hannar kan bilda en strategisk allians för att störta flockens regerande alfahanne. Genom vänlighet försäkrar de sig om varandras stöd inför en kommande uppgörelse. Alfahannen anar emellertid ofta att något lurt är på gång, så de två sammansvurna undviker förtroligheter, när chefen är i närheten. Våra släktingar har alltså liksom vi en machiavellisk intelligens.
Visst förkommer även en pålitlig, välvillig hjälpsamhet i våra släktingars flockliv, men den tycks i huvudsak vara begränsad till den allra innersta kretsen av biologiskt anhöriga, såsom i relationen mor–unge och stundom syskon emellan.
Ungefär så fungerar det sociala livet i dagens schimpansflockar, och Tomasello gör indirekt antagandet att så levde också våra gemensamma förmödrar för cirka 6 miljoner år sedan. Det var det här vi fick med oss i vårt mentala bagage, när våra vägar skildes åt: en benägenhet att konkurrera, machiavellisk intelligens och en omtänksamhet om de allra närmaste.
Efter skilsmässan från schimpanserna inträffar, enligt Tomasello, en första avgörande vändning i vår släktlinjes historia för ungefär 400 000 år sedan, när omvärldsförhållandena förändras dramatiskt. Om vi dittills livnärt oss i huvudsak som vegetarianer, så blir nu jakten nödvändig för överlevnad. Men för att ha en rimlig chans att fälla större villebråd krävs samverkan. Alltså blir det nödvändigt att ställa om från konkurrens till samarbete. Och det kommer att sätta spår djupa i vår framtida historia.
Men här uppstår frågan vad som hände med vår släktlinje under en mellantid på över 5 miljoner år. Hur var det möjligt att en socialitet byggd på aggressiv konkurrens kunde omvandlas till en som var byggd på samverkan? På den frågan finns inget enkelt svar och Tomasello presenterar heller ingen egen teori. Han hänvisar bara lite vagt till en hypotes att under denna period etablerades monogama familjekonstellationer inom den större flocken. Det borde i sin tur medföra att gruppen av nära biologiska anförvanter vidgades och att konkurrensen dämpades. Men oavsett om den hypotesen är korrekt eller inte måste dessa 5 miljoner år ha inneburit att konkurrensbenägenheten i vår släktlinje sänktes betydligt under nuvarande schimpansnivå.
För att ett enkelt samarbete över huvud taget skall vara möjligt krävs det en rad avancerade kognitiva och kommunikativa färdigheter. Men dessutom krävs det åtaganden på en annan nivå: att Du och Jag kommer överens om ett Vi och vad som skall gälla för oss som ingår i detta Vi. Först och främst måste vi båda vara beredda att fullfölja det som vi har kommit överens om. Vi har ett gemensamt mål. Och om du sedan hoppar av från det kan jag ställa dig till svars. Och på samma sätt kan du ställa mig till svars. Om du oförskyllt råkar ut för en olycka, som hindrar dig, är det väl rimligt att jag hjälper dig så att vi kan fullfölja det som vi är överens om. Och så förutsätter jag att du hjälper mig i motsvarande situation. Och sedan när vi tillsammans fällt vårt byte, då delar vi lika. Det vi som du och jag ingår i, skall vara opartiskt och rättvist. För du och jag är likaberättigade till det vi gjort tillsammans.
Så enkla och rättframma är de förhållningsregler som krävs för att en dual samverkan skall fungera. Och om nu situationen för 400 000 år sedan var sådan att samarbete var vår släktlinjes enda möjlighet att överleva och om det i vår större flock fanns de som hade lättare och svårare för samarbete – vilka skulle jag välja att samarbeta med och vilka skulle välja att samarbeta med mig?
Om det nu finns biologiskt ärftliga komponenter i förmågan till samarbete, vilket är högst troligt, och om denna förmåga gynnats av ”det sociala urvalet” som skedde under mer än 10 000 generationer, så måste det rimligen hade avsatt tydliga spår i vår släktlinjes biologi. Vilket det också har.
När Tomasello har analyserat hur barn i åldern 1 till 3 år beter sig i olika arrangerade situationer, så finner han att det under den här perioden sker en utveckling där barn blir spontant införstådda med det regelverk som gäller för en dual samverkan mellan ett Jag och ett Du. Har du och jag börjat på något tillsammans, är vi båda förpliktigade att fullfölja det. Om någon av oss råkar ut för något oförutsett är den andre beredd att hjälpa. Och i det som du och jag gör tillsammans kan vi byta position med varandra: jag tar din plats och du min. Vi kan båda se det vi gör i ett fågelperspektiv, vi är likaberättigade. Vårt Vi är opartiskt och rättvist.
Detta förhållningssätt är inte något som välmenande föräldrar har lärt sina små. Det kommer ur en medfödd biologisk beredskap på samma sätt som barn är biologiskt beredda att lära sig ett talat språk. Det är spontant på ett sätt som gör att ”moralisk undervisning” leder till förvirring. Tomasello har i studier visat att om man belönar barns spontana hjälpsamhet, så kan man tillfälligt förstärka den. Men samtidigt sker en omdirigering av motiven. För när belöningarna upphör, upphör också impulsen att hjälpa.
Så är då 2–3 åringar moraliska? Tomasello skulle nog säga att deras förmåga har vidgats. I primatflocken är omtanke i princip förbehållet de närmst anhöriga. För övrigt gäller konkurrens. När ett barn blir delaktigt i ett dualt samarbetande Vi, vidgas perspektiven, förmågan till omsorg växer och barnet följer en väg till det som skall bli moral.
Att bli ett med sin grupp
Det andra avgörande vägvalet i vår evolutionära historia inträffade för ca 150 000 år sedan, alltså i det skede då homo sapiens blev en egen biologisk art. Under de cirka 10 000 generationer som förflutit sedan vi börjat lära oss dualt samarbete hade mycket förändrats. Vi hade blivit framgångsrika, utvecklat olika talade språk, olika seder och bruk, som våra barn tog över efter oss, förändrade och förde vidare. Och vi blev bara fler och fler. Det började bli trångt. Det krävdes en större samordning, ett mer omfattande Vi och det krävdes ett mer precist regelverk för hur Vi skall förhålla oss till varandra.
Vilka kom att ingå i detta större Vi? I ett dualt Vi ingår du och jag som lärt känna varandra väl. I ett vidgat, kulturellt Vi ingår alla som talar samma språk, Vi som har ungefär samma seder och bruk, tillagar maten, smyckar våra kroppar, dansar, gör musik på samma sätt. Jag behöver inte vara förtrogen med var och en i detta Vi, det räcker om jag och den jag möter har de kännetecken som markerar att Vi båda hör till gruppen. Och gruppens normer tar plats i mig och ger mig min identitet samtidigt som jag tar plats i guppen.
Det regelverk som beskriver ett kulturellt Vi har en annan giltighet än det som gällde i ett dualt Vi. I den duala situationen kunde du och jag enas om att det var vi två som bestämde vad som gällde och vår överenskommelse kunde upphöra, när vi beslutade oss för att avsluta den. Men när jag går in i ett vidgat Vi finns regelverket redan på plats. Det är givet. Det är så här man skall göra! Och om någon av oss bryter mot våra regler, bör vi ingripa, påtala regelbrottet och kräva rättning. Som delaktig i detta Vi är var och en av oss ansvarig för att upprätthålla den rätta ordningen. Och om den som förbrutit sig, vägrar att ta rättning kan han i värsta fall bli utesluten ur vår gemenskap, vilket vanligen är en dödsdom.
Skillnaderna mellan ett dualt och ett kulturellt Vi är alltså betydande, men det finns också likheter. Först och främst detta att Vi skall hjälpa och stödja varandra. Är någon av oss utan mat är det rätt och rimligt att de som har delar med sig. I vårt kulturella Vi har vi alla samma rättigheter och skall bemötas med samma respekt; tidiga, kulturella Vi är egalitära och opartiska: du skall handla mot din kamrat, som du vill att han skall handla mot dig, han är som du!
Men mot De Andra, de som är annorlunda, barbarerna, främlingarna är avgränsningen tydlig. Gentemot Dem har Vi inga förpliktelser.
En treåring bör vara väl förtrogen med de normer som gäller i dual samverkan för nu börjar ett nytt skede. Under de kommande 3–4 åren av sitt liv skall barnet vidga sin värld och ta plats i en större grupp, få en tillhörighet bland jämnåriga och tillägna sig gruppnormer. Det skall inordna sig i de normer som dyker upp i ett vidgat kulturellt Vi och genomgå den omvandling som beskrevs ovan. Och ett förskolebarn kommer normalt att lära sig de yttre kännetecken som markerar tillhörighet till en viss grupp, vilka normer som gäller mellan dem som ingår i gruppen. Lära sig att den som tillhör gruppen har ansvar för att gruppens normer upprätthålls. Att vi i gruppen kan ställa rättmätiga krav på varandra. Och att det i gruppens Vi finns en opartiskhet. Normerna gäller för alla i gruppen.
Och barnet kommer förmodligen åtminstone någon gång att få erfara det djupa sår som uppstår då det blir utestängt från sitt Vi.
I de studier som gällt barn mellan 1 och 3 år har man inte funnit tydliga interkulturella skillnader. Här är påverkan från vuxenvärlden inte avgörande. Vad gäller barns utveckling mellan 3 och 7 år är situationen annorlunda. Här får den omgivande kulturen större betydelse. Några drag tycks emellertid mänskligt universella. Som detta att barn i den åldern söker en grupptillhörighet bland jämnåriga, att tillhörigheten uttrycks med yttre attribut, att grupper tenderar att vara egalitära och dess normer opartiska. Rättvisa skall råda och du skall handla mot din kamrat, som du vill att han skall handla mot dig. Och mänskligt universell är förmodligen likaså den tydliga gränsdragningen mellan Vi och De Andra.
Samvetande
Enligt Tomasello börjar ett barn under förskoleåldern att forma det han kallar ”den moraliska identitetens kärna”. I den skall nu dess disparata livserfarenheter integreras. Denna kärna rymmer det som rör mig och mitt, det som hör till dig och ditt, det som är vårt och omsorg om det gemensamma och dessutom en bjudande norm av rättvisa, att alla dessa intressen i grunden är lika berättigade. Och det är denna moraliska kärna vi gång på gång måste anlita för att söka vägledning om vad som är rätt att göra i den ena eller andra situationen. Där granskar jag opartiskt mina handlingar. Kan jag stå för det jag gjort?
Det finns i vår tid en tendens att relativisera moral. Man ser det som en fråga om tycke och smak. Kulturella skillnader är legio. Men om jag förstår Tomasello rätt så tar han den moraliska identitetens kärna på mycket stort allvar. Det som sker där är inte ett subjektivt tyckande hit och dit om rätt och fel, kärnan är en objektiv instans i vår person, där jag har att bearbeta och besluta om livsavgörande frågor. Den finns i mig och jag finns i den.
Det är väl helt sant att det inte finns ett universellt giltigt facit dit jag kan gå för att se efter vad som är rätt och fel i en enskild situation. Det vore helt orimligt eftersom det inte finns två identiska situationer. Inom den moraliska kärnans ramverk får vi arbeta med improvisationer, vara beredda på att det kan bli fel, beredda att erkänna att vi gjort fel och försöka igen och igen och igen… För det kan vara många svårförenliga intressen som skall jämkas samman. Sådant som rör ditt och mitt och vårt gemensamma. Och så en rättvis opartiskhet mellan ditt, mitt och vårt gemensamma.
Det stora allvar Tomasello visar när han talar om kärnan i den moraliska identiteten, leder mina tankar till de övergångriter som förekommer hos alla traditionsburna folk. I dessa riter blir barn i förpuberteten delaktiga i de berättelser och regler som gäller för deras folk. I en avslutande fas skall de unga prövas, de skall igenom svåra passager – och den som består proven har tagit steget från barn till vuxen med en vuxen persons ansvar.
Jag tror att det budskap Tomasello vill förmedla är att den som undviker att på allvar befatta sig med den moraliska identitetens kärna, undviker att bli vuxen.
För ytterligare detaljer kring Tomasellos forskning, se hemsidan
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6112731/
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 4/2020, s. 36–40.