80 000 basgrupper i Brasilien

”Bröder och systrar, vi skall beredvilligt fullfölja kyrkans reformarbete, såsom konciliet och handlingarna från Medellin och Puebla manar oss att göra. Kyrkan själv uttalar ju där att den inte får fastna i de gamla traditionerna. Och allra minst då i den som menar att allt de kristna har att göra är att gå i kyrkan och be. Nej, Kristus vill i stället att de skall få ett gott hjärta. Hans kyrka är inte avsedd att vara ålderdomlig utan i stället en ny kyrka, där vi kämpar för ett bättre Brasilien. ”

Med de orden och en välsignelse slutar ett öppet brev från 170 företrädare för kyrkliga basgemenskaper, riktat till vänner och ämbetsbröder – att det finns mer än 80 000 sådana gemenskaper i Brasilien framkom efter ett gemensamt möte i Itaici, Brasilien i april i år. Livliga intryck från detta möte förmedlas här av Leonardo Boff, som är franciskan och Brasiliens för närvarande mest kände teolog. Delvis kommenterar han också nämnda brev.

Politiserande basgemenskaper?

Det aktuellaste problem som de idag behandlat gäller deras ställning inom folkrörelserna, fackföreningarna och framför allt politiken. Sitt första uppsving var de kyrkliga basgrupperna med om under åren närmast efter 1964, då ett politiskt vakuum uppstått på basplanet till följd av militärdiktaturen. Nu däremot är partiväsendet åter tillåtet. Många gemenskaper tycks benägna att understödja ett nytt parti, som efter den stora strejken i São Paolo förra våren började bildas kring den samlande gestalten Lula, dvs. Luiz Inazio da Silva. Men då partiet inte motsvarar vissa formkrav saknar det officiellt erkännande (bortsett från att Lula – i motsats till Polens Wałesa – dömts till ett treårigt fängelsestraff för anstiftan av strejker). Den stora frågan på mötet var nu i vilken mån basgemenskaperna skulle gå detta parti till mötes. En ytterligare knut var deras roll inom eller gentemot facket, som ju i Brasilien ännu alltjämt utgör en underavdelning till statens arbetsministerium – därav striden med Lula.

Det öppna brevet ger ett principiellt svar på dessa frågor: å ena sidan skiljer man mellan gemenskaperna och ”particellerna”, å andra sidan sägs tydligt att de äger ett politiskt medansvar som sträcker sig ända in i nattvardsfirandet. Det heter sålunda: ”När vi kommer samman för att i eukaristin fira Jesu lidande, död och uppståndelse, får vi inte glömma att samtidigt fira vårt eget förtryckta folks lidande, död och uppståndelse, i vilket Jesus den korsfäste lever.” Och om lyssnandet till Guds ord: ”Vi får inte försumma att lyssna också till det Guds ord, som ligger i folkets klagorop.” Detta lidandesrop från ett folk, som ”liksom Jesus korsfästes av denna världens mäktige”, och också denna ”stora synd” (som klart säges vidlåda det ”kapitalistiska enbart på profit inriktade systemet”) tas inledningsvis upp i brevet, som sedan fortsätter: ”Från norr till söder, från öster till väster genljuder överallt detta samma rop. Men vi vet säkert: ’Gud hör sitt folks rop.’ I folkets rop riktar Gud en vädjan till oss. Liksom Moses, så sänder också han oss till arbetet, till kampen för folkets befrielse. Vi har sett att gemenskaperna växer och tilltar trots så mycket lidande och död. Uppmuntrat genom Guds ord, som kallar oss, håller folket modet uppe och sluter sig alltmer samman för att tillmötesgå Guds vädjanden. Vi har gjort upptäckten att vi inte kämpar ensamma. Tillsammans med oss är många bröder och systrar på väg. På denna väg finns det många hinder att övervinna, även bland oss i kyrkan. Ändå hör vi Guds röst som säger oss: ’Gå vidare, jag är ju med er!’ Detta inger oss mod att fortsätta på lidandesvägen vid det förtryckta folkets sida. Ty vi är övertygade om att det sanna livet kommer av korset. Gud inbjuder oss att vara hans folk.”

”Vi anser att just politiken inverkar på våra liv . . . Politiken är det vapen vi har för att bygga ett rättfärdigt samhälle enligt Guds vilja. Men detta vapen missbrukas av dem som utsuger oss. Ett riktigt politiskt handlande däremot är allt det vi gör i syfte att organisera oss i rättfärdighet och att skapa ett nytt förhållande mellan enskilda och grupper. Ett riktigt politiskt handlande är det vidare när vi sluter oss samman för att med hjälp av stadsdelsgrupper, fackföreningar och andra folkrörelser försvara vårt liv och våra rättigheter och att skapa ett nytt förhållande mellan enskilda och grupper. Ett riktigt politiskt handlande är det vidare när vi sluter oss samman för att med hjälp av stadsdelsgrupper, fackföreningar och andra folkrörelser försvara vårt liv och våra rättigheter mot lögnare och utsugare.”

”Ett annat instrument för det politiska engagemanget är de politiska partierna. Vi behöver inte vara rädda att politisera, ty annars blir vi bara förekomna av durkdrivna politiker. Jesus har sagt att vi skall vara milda som duvor men också listiga som ormar. Därför måste vi gemensamt komma fram till vilka intressen som finns företrädda och vilka samhälleliga förändringar som därmed eftersträvas. Men allt detta måste ske med stor skicklighet så att vi kan urskilja de vargar som kommer i fårakläder.”

”Vi anser att de kyrkliga basgrupperna inte är och inte får vara några particeller. De är i stället den ort där vi lever, fördjupar och firar vår tro och där vi konfronterar vårt liv och vårt handlande med Guds ord och prövar om vår politik överensstämmer med Guds plan.”

”Ett nytt språk, befriande som Jesu språk”

Dietrich Bonhoeffer, den evangeliske teologen och motståndsmannen under andra världskriget, skrev 1944 under fångenskapen i Tegel-fängelset dessa profetiska ord: ”Den dag skall komma då människor åter kallas att så uttala Guds ord, att världen därvid förändras och förnyas. Det kommer att bli ett nytt språk, så att människorna förskräckes men samtidigt intas av dess kraft, ett språk för en ny rättfärdighet och sanning, ett språk som nedkallar Guds frid över människorna och förkunnar hans rikes ankomst.” ”Och de skall förskräckas och darra vid åsynen av all den lycka och all den frid som jag bereder dem” (Jer. 33:9).

De orden tycks idag gå i uppfyllelse, besannas genom den kristna livaktigheten i de otaliga basgemenskaper man påträffar i alla delar av Brasilien. Guds ord verkar där förändrande och befriande, något som skapar ångest och skräck hos de härskande och deras ideologer. I viss mån visades detta också vid det fjärde mötet för Brasiliens basgemenskaper den 20-24 april i Itaici, delstaten São Paolo.

Steg på en lång väg

Årets möte kändes som att komma upp på en utsiktshöjd efter en lång vandring. Och hela landet var på fötter.

Första gången detta märktes var 1975 i Vitoria (delstaten Espiritu Santo). Där sammanstrålade ett antal biskopar, några andliga rådgivare, tjugo församlingsarbetare och ett fåtal representanter från kyrkliga basgemenskaper. De skulle dryfta erfarenheter och bedöma en företeelse som upp kommit vid samhällets bas och som redan då var i tilltagande.

Detta första möte behärskades av företrädare för kyrkans ledarskikt. De lyssnade till de under plenarsammanträdet föredragna redogörelserna från företrädare för basgemenskaperna och granskade ytterligare ett antal insända redovisningar. Man märkte redan nu, att här skedde en kyrkotillblivelse – port. eclesiogenese. Därav talet om ”en kyrka, uppkommen ur folket” (bevingat ord sedan Puebla).

I juli 1976 genomfördes det andra mötet, också nu i Vitoria. Lösenordet var ”Kyrkan – ett folk på vandring”. Deltagarna var denna gång representativa med femtio man från basen och femtio från prelaternas värld. Ett hundratal redogörelser granskades av rådgivarna (teologer, pedagoger och sociologer) som försåg dem med utläggningar för vidare befordran åter till basen. Detta andra möte i Vitoria var en ansats – något trevande i begreppsfloran – att få rätsida på förhållandet mellan basen och ledarskiktet.

Det tredje mötet genomfördes 1978 i João Pessoa (delstaten Paraiba). Av de 200 deltagarna kom två tredjedelar från basen. Under lösenordet ”Kyrkan – ett folk som befriar sig” anordnade den myndigblivna ”baskyrkan” hela mötet av egen kraft. Företrädare för basgemenskaperna samordnade arbetsgrupperna, grupperna själva avgav sina berättelser och slutredovisningen avfattades gemensamt. Något dittills osett blev här verklighet: efter ett halvt årtusende av tigande (i nya världen) tog nu de kristtrognas förtryckta skara till orda. Därmed undanröjdes den ensamrätt till det förkunnade ordet som de i kyrkan ”invigda” förbehållit sig själva.

Prästerskapet kunde ur de omedelbart berördas egen mun höra hur de var utestängda från allt beslutsfattande inom näringsliv, samhälle och kultur och ropade efter rättfärdighet och delaktighet. Två sakförhållanden enades man om: – Huvudsaken till det förtryck de lider under, består i en elitär och exklusiv kapitalism. – Folket kommer att kunna försvara och befria sig i samma mån som det sammansluter sig och gör ett nätverk av de olika grupperna och rörelserna.

Allt som allt inkom två hundra berättelser från basen. Vad de närvarande sakkunniga därav tagit fasta på i eftergranskningen, har bildat underlag för vår tids förmodligen allra bästa utsagor om vad kyrkan är – dessa har också översatts till en rad andra språk.

Nu senast det fjärde mötet i Itaici (denna gång med ekumenisk bredd) under temat: ”Kraften till delaktighet och till organisering vid basen”. Man räknade 300 deltagare från 71 stift och 19 områden i Brasilien. Visserligen fanns där biskopar och en kardinal (Lorscheider), själavårdare och rådgivare – men liksom tidigare i João Pessoa var mötet här helt och hållet anordnat och lett av företrädare för basgemenskaperna.

. . . de som kommer ur den stora bedrövelsen

De som sett människoskaran – deras fattigdom, usla fotbeklädnader, de i livskampen fårade ansiktena, livaktigheten, den vänskapliga samtalstonen – kom osökt att tänka på den i Johannes uppenbarelse (7:14) skildrade skaran av plågade: ”Dessa är de som kommer ur den stora bedrövelsen” – här åtminstone från landets avlägsnaste hörn, storstädernas sjabbiga randområden. Dessa var de som genomlidit kampen för överlevnaden och som Gud älskar för deras fattigdom: ”Lammet skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon” (7:17). Mötets fyra dagar blev för dem som inte tillhörde basgemenskaperna helt säkert en överraskande erfarenhet – man kunde inte missta sig på deltagarnas kunnighet och vältalighet vid olika framträdanden, deras goda handlag vid belysningen av frågor och deras engagemang vid framförandet av nyskrivna sånger. Också gudstjänstfirandet i början och slutet av varje mötesdag var något för sig – där synliggjordes helt och fullt detta folks djupa fromhet och samhörighet med kyrkan: de bar fram offergåvor, de drog i högtidståg genom klosterträdgården och de illustrerade så de frågor som väckts i arbetsgrupperna och i deras vardagsliv i nyskapade riter.

Alla var villiga att lära av varandra. Ingen skulle vara förmer än den andre. Också biskopar och sakkunniga väntade på sin tur att få tala, om de inte särskilt ombads att svara genast. Minnesvärda var också de sceniska framförandena: de var inte några inövade stycken utan på stället tillkomna skildringar med betygad träffsäkerhet. Här kan nämnas ett spel av Xoco-indianerna. Med enkla slungor som enda vapen satte de sig till motvärn mot tungt beväpnade polisuppbåd – de försvarade sitt stamområde och återtog en beslagtagen bildstod av sin beskyddare aposteln Petrus.

Som avslutning till denna framställning sjöngs en segersång med omkvädet: ”Petrus, du står inte ensam, kring dig samlas xoco-folket.”

Märkligt var också att biskoparna satt mitt bland det enkla folket och rentav vid dess fötter när de lyssnade till berättelserna om deras erfarenheter. Här fick de sig något till livs – åskådningsundervisning i evangeliet. Biskopen i São Paolo kardinal Arns yttrade med beundran: ”Av er vill jag gärna ta lärdom!”

Kyrkan – ett folk gör sig berett för befrielsen

Någon brytning av den kyrkliga enheten skymtade inte ens antydningsvis bland deltagarna, trots att utomstående väntat sig något sådant. Tvärtom; de spänningar som redan finns t.ex. mellan olika riktningar inom själavården behandlade man med distans och självständighet liksom de vanliga anklagelserna att gemenskaperna skulle utropa sig själva till Guds folk, och även den ämbetssyn som somliga biskopar företräder, då de håller fast vid en triumfalistisk syn på kyrkan.

Sådana hinder betecknas såsom just hinder på vägen – sådant som inte fick ta uppmärksamheten i anspråk. Man enades f ö om att avfatta en skrivelse till påven, där man tackade honom för de hälsningsord han under sin Brasilienresa riktat till basgemenskaperna. Särskilt försäkrade man påven om att basgemenskaperna fasthöll vid den apostoliska traditionen och såg upp till just påven som garant för denna.

Årets möte ägnades ”Kyrkan – det förtryckta folket gör sig berett för befrielsen”. Fyra insatser förbereddes under lika många dagar: Gud har sammankallat sitt folk för

– plikten till medbestämmande i kyrkan

– medansvar på hemorten

– medarbete i politiken

– insats för rättfärdighet i arbetslivet

Såsom en av de deltagande teologerna ser jag fem huvudpunkter som särskilt viktiga.

1. Tron i liv och gudstjänst

Något som starkt framträder vid ett möte som det i Itaici är tron som den leves och tron som den firas. Sambandet mellan dessa bägge är det utmärkande kännetecknet för basgemenskaperna. Dessa utgör i och för sig kyrkoförsamlingar (något de själva håller hårt på) och uppvisar alla hungern efter Guds ord. Deras tro bevisar sig i levnaden och behöver ingen påkostad annonsering.

Den som har sin bakgrund i intellektuella och icke-religiösa världsliga kretsar och saknar erfarenhet av tron som en sida av livet, blir här ganska tagen: i denna gemenskap lever en tro utan all jolmig pietism, en tro som anger livsriktningen och visar hur man skall handla och vara. Inte bara i tankeutbyte om den heliga skrift – som alla känner ganska väl – utan främst i samtal om vardagen, arbetet på fälten, lönerna och fackföreningarna märker man hur de får ledning av tron. Bibliska liknelser ger dem ofta ord och de vet nog så väl vilka som idag är faraoner – och profeter. De vet att bara rättfärdighet, bara kärlek som i handling omsatt medansvarighet och medmänsklighet kan leda till Guds rikes uppbyggnad.

Man märker strax att tron inte får vara en skylt, tron är här något som omsluter allt verkligt utan att likväl ge efter inför nog så verkliga saker – såsom politiken. Här är tron och världen eller gudstjänst och handlande inte motsatta varandra eller ens sidoställda – så som det gärna blir där kristendomen anpassats till borgerligheten och fått gälla bara det invärtes.

Här blir gudsbegreppet en gudsverklighet som omfattar allt, så att också politiker och ekonomer träffas av välsignelse och förbannelse, allt eftersom de tillerkänner eller frånkänner människan den värdighet som tillkommer henne. Just detta kraftmättade samband (ej sammanfall) mellan tron och livet gav en alldeles särskild vikt åt gudstjänstfirandet i Itaici.

Därmed rör det sig inte om några traditionella riter, utan i stället firar man den levande tron, samma tro som folket fasthåller vid i sina mödor, plågor och olycksöden. I ett gemensamt brev skriver biskoparna: ”De mest gripande händelserna i Itaici var den dagliga morgonbönen och eukaristin om kvällen. Vi mötte då en djup och glad tro – genombrunnen av påskmysteriet firade man allt som skedde under dagen. Det allmänna deltagandet var påfallande livligt och ibland nästan översvallande. Människorna tröttnade aldrig på att lova och tacka Gud och att be till honom, vår Fader. Ur denna källa hämtar dessa Jesu minsta sin allt fastare grund att hoppas.”

2. Samhällsmedvetenhet med upphov i tron

Det bör framhållas att flertalet i gemenskaperna har en skärpt samhällsmedvetenhet, något som här i Itaici kom till särskilt uttryck. Denna medvetenhetsnivå är inte någon följd av vänsterinflytande, utan av att man satt sig in i den heliga skrift med hänsyn till de dåvarande levnadsförhållandena och utsikterna för detta arma folk (Israel) som för det mesta styrdes av främmande makthavare och som längtade efter en fullständigt befrielse.

Följande hänvisning till bibeln kunde man höra överallt: ”Gud är politiker, även om han inte tillhör något parti – se 2 Mos 3:7: ”Jag har sett hur mitt folk ropar över sina plågare, därför skall jag rädda dem.” Eller: ”Jesus var klart politisk, se Joh. 10:10: ”Jag har kommit för att de skall ha liv i överflöd.” – Vad vill politiken annat än att skapa liv i rättfärdighet och kärlek?” Basgemenskapernas folk härleder sin strävan att förändra samhället från sin tro och redan nu förbereds Guds rike, som ju börjar här på jorden. Detta sätt att tro har de redan tillägnat sig i så måtto, att det helt ingår i deras liv och deras erfarenheter.

3. Kapitalismens uppryckande med roten

Den viktigaste orsaken – om också inte den enda – till folkets lidande anses vara det kapitalistiska systemet. Mer än systemet är det kapitalismens anda man utpekar som orättfärdig och stridande mot Guds avsikter – en anda av profitlystnad, brist på samhällsansvar samt känslokyla gentemot människan, när denna bara betraktas som arbetskraft.

Bland de fattiga – och i Itaici hörde alla till de fattiga – känner man den vilda kapitalismens otroliga brutalitet, förknippad med namnet Manchester eller med engelsmännens välde i Indien och Kina. Det är inte fråga om den någorlunda anständiga nykapitalism som den förfäktas av senator Passarinho, utan om den hårdföra och godtyckliga form som är utmärkande för det inre av Brasilien, där den alltför snabbt låter sig dras in i de kapitalistiska produktionssätten.

Mot detta system finns det ingen bot, det måste övervinnas. Så lyder de beslutsamma och hårda utmaningarna från folket. Människorna träder upp mot de mäktiga, också om de är ämbetsmän i staten och företrädare för systemet, med direkt kritik och utan vidskeplig underdånighet. Det innebär att också förtryckaren, som med bedrägliga utanverk tidigare haft dem i sitt våld, bit för bit ”kastas ut” (Joh. 12:31).

En inställning av detta slag är resultatet av ett i gemenskaperna redan utvecklat nytt samhälle. Må man inte göra sig någon falsk bild: denna inställning har ingenting med marxismen att göra, utan beror bara på att evangeliet läses i sammanhang med uppenbart förtryck.

4. Gemenskaperna och folkrörelserna

I grupperna och i plenum framhävdes åter och åter insikten: genomslagskraften för folkets motstånd och befrielse är beroende av gemenskapernas förmåga att sammansluta sig och arbeta jämsides med folkrörelserna. Det är därför inte förvånande, att 12 ledare och 30 ombud för fackliga rörelser liksom också aktiva medlemmar av folkpartierna och ledande folk ur byalag deltog i Itaici.

Väpnat våld, brottslighet eller andra av makthavarna hämningslöst använda metoder anbefalldes inte av någon som lämpligt kampmedel. En kvinnlig deltagare från delstaten Goias yttrade: ”Med Jesu Kristi frid träder vi upp emot polisen och jagunços”, och hon förklarade vad Kristi frid betyder, nämligen att vi använder våra arbetsredskap: hackan, plogen, traktorn (eller vad det nu är) – och så ställer vi upp våra vagnar, våra barn och kvinnor framför den beväpnade angriparen och bildar stora folksamlingar: så kan också vi öva tryck.

Andra berättade om nya och åter nya saker, liksom stationen på en folkets korsväg, och de visade på resultatet av sammanhållning och beslutsamt motstånd. En av de mest sjungna sångerna var av Dom Jose Maria Pires från en av gemenskaperna i Paraiba: ”Jag tror att världen kommer att bli bättre om den fattige som lider, tror på den ännu fattigare; när de fattiga tror på att de skall finna frälsningen i en gemenskap där de känner vars och ens trångmål. Förenade i Jesus Kristus skall vi alla bli ett.”

5. Politik som vapen – hur skall det uppfattas?

I gemenskaperna har man sedan länge återgivit uttrycket politik dess goda bemärkelse (i anslutning till de gamles ”politi”) nämligen det gemensamma eftersträvandet av hela folkets bästa. Man förverkligar detta genom att befordra olika slags gemenskaper och sammanslutningar, som återställer det samhälleliga nätverket och låter folket självt bestämma sitt öde och bli medansvarigt för skapandet av ett livsvärdigt samliv för alla. I denna bemärkelse av uttrycket politik uttalar slutberättelsen från Itaici: ”Politik är det enda stora vapnet, som vi kan använda för att skapa ett rättfärdigt samhälle sådant som Gud vill.”

Samtidigt framkom också klart att en kyrklig basgemenskap med sin religiösa målsättning inte utan vidare kan eller bör bli till en particell. Men den måste bilda sig ett medvetet omdöme om de skilda partierna och deras syften, avslöja och pröva deras hemliga avsikter, hur de ställer sig till folkets sanna angelägenheter. I och för sig är gemenskapernas medlemmar fullkomligt fria att lägga sin röst på ena eller andra partiet, men i sitt redan ganska väl utvecklade sociala och politiska medvetande tenderar många i gemenskaperna till att ge sin röst åt de partier, som ”verkligen kommer ur folket och försvarar den arbetande befolkningens intressen och rättigheter”. Här undanber man sig yviga utläggningar om proletariatet. Trångmålen är så nogsamt erfarna, att man betackar sig för intellektuella utsvävningar utan erfarenhetsgrund. Som en deltagare yttrade: ”Jag går långsamt fram, för jag har bråttom med befrielsen.” Man aktar sig alltså för sinkande utvikningar, man måste odelat bjuda envetet motstånd, och man enas kring ordet: ”Folket vet sin väg.”

En sak blev helt klar i Itaici: De kyrkliga basgemenskaperna spränger gränserna för ”religionen” i traditionell mening. Här i gemenskaperna framträder en ny kristen med ett nytt språk – ett språk som förmår uttrycka en ny rättfärdighet och sanning, med ord som verkar befriande och förlösande alldeles som när Jesus talade. Föraningar möter ju redan hos den banbrytande teologen Bonhoeffer, vars anslutning till demokratin rymde en oförvillad blick för faran i varje färdigt system och ett förespråkande även här av det hopp som ständigt förnyar sig. Denna inbrytande nyhet bevisar sig nu bland de nedersta av Brasiliens folk: det som för världen varit dåraktigt har utvalts för att låta det gamla samhället skakas i sina grundvalar och ge rum för ett nyskapat.