Johannes Paulus II: s rundskrivelse om arbetets hu

”Först efter min sjukhusvistelse har jag kunnat ägna detta dokument, som skulle ha publicerats till 90-årsdagen av encyklikan Rerum novarum, en slutgiltig översyn.” Med dessa ord slutar den nya rundskrivelsen Laborem exercens som är daterad den 14 september 1981. Ett mänskligt drag som utmärker Johannes Paulus II sätter här sina spår i ett dokument vars publicering förhindrades genom attentatet den 13 maj.

Den 16 maj 1891 utkom den första sociala encyklikan i modern tid om ”arbetarfrågan”, utgiven av påven Leo XIII (sv.öv. Stockholm 1925). Under de nästan 100 år som har förflutit sedan dess har en hel rad påvliga dokument tagit upp de mest brännande socialpolitiska frågor: 1931 Quadragesimo anno, Om samhällspolitiken och den sociala strukturpolitiken (sv.öv. Stockholm 1940), 1961 Mater et magistra, Om det moderna samhällets utveckling i senare tid och dess gestaltning (sv.öv. Uppsala 1963), 1967 Populorum progressio, Om folkens utveckling (sv. öv. Uppsala 1967), 1971 Octogesima adveniens, Om vår tids socio-ekonomiska problem (sv.öv. Uppsala 1971). Trots att den katolska kyrkan under 1900-talet på detta sätt gång på gång har tagit upp dessa vår tids mest trängande problem kan man inte förneka att hon i flera industrinationer under 1800- och 1900-talet ”har förlorat arbetarklassen”, som man har påpekat. En förklaring har varit att Leo XIII:s encyklika utkom 24 år efter Karl Marx’ berömda bok om kapitalet. En rättvis bedömning borde emellertid ta hänsyn till hela det historiska sammanhanget: kyrkans svårigheter att upptäcka och bejaka de pågående grundläggande samhällsomdaningarna; hennes obestridliga insatser i lära och praxis för rättvisa och strukturella socialreformer, särskilt under de senaste årtiondena; en pluralistisk värld där kyrkans möjligheter att påverka utvecklingen minskats avsevärt; men inte minst det faktum att t.o.m. ledande katoliker och kyrkomän ofta har varit föga öppna för kyrkans sociallära.

Johannes Paulus II har onekligen särskilda förutsättningar att kunna skriva om arbetets förmänskligande. Han har själv en gång varit fabriksarbetare. Hans insats för Polen och inte minst hans stöd för Lech Waùesa och den fria fackföreningsrörelsen har kanske i någon mån förändrat bilden av påvedömets sociala inställning. Även i den nya rundskrivelsen upptäcker man hur nära han står arbetarrörelsen. Hans utpräglade blick för mänskliga rättigheter har gjort honom synnerligen lyhörd för just arbetarnas rättigheter. Avsnitten om fackföreningarna och strejkrätten och om arbetslösheten är särskilt kännetecknande och aktuella (jfr nedan).

Den mänskliga personens värdighet är en grundläggande tanke som återkommer även i denna encyklika. Därför motsätter sig påven alla ideologiska försök att lösgöra kapitalet från arbetet. En sann och etiskt försvarbar arbetsordning kräver att man övervinner motsatsen mellan arbete och kapital. Därför skiljer sig kyrkans sociallära om ägande av produktionsmedlen radikalt både från kollektivism och kapitalism. I detta sammanhang uppmuntrar påven att söka lösningar som ger arbetarna del i ägandet av produktionsmedlen, till medbestämmande och till vinstandel.

Encyklikans sista del tar upp några ”andliga aspekter” på det mänskliga arbetet. Arbetet är ett deltagande i Guds skapande verksamhet. Vid sidan av arbetet behöver människan ett utrymme för fritid där hon alltmera kan bli det som hon enligt Guds vilja borde bli.

Arbetslöshet är alltid något ont och i större omfattning ett verkligt socialt nödtillstånd. Ett särskilt smärtsamt problem blir det när det främst drabbar ungdomen som inte får någon anställning trots förberedande allmänbildande, teknisk och yrkesinriktad utbildning. Trots uppriktig arbetsvilja och beredskap att påta sig ansvaret för den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället gäckas deras förhoppningar på ett smärtsamt sätt. Plikten att lämna arbetslöshetsunderstöd, med andra ord förpliktelsen att säkra arbetslösa arbetstagares och deras familjers uppehälle genom ett rimlig understöd, motsvarar en grundprincip för den på detta område gällande sedliga ordningen, nämligen principen om gemensamt nyttjande av tillgångarna, eller enklare uttryckt, rätten till liv och uppehälle.

För att möta faran för arbetslöshet och för att garantera alla ett arbete måste de ”indirekta arbetsgivarna” (institutioner och faktorer ”bakom” den direkta arbetsgivaren) vidta en helhetsplanering för den differentierade arbetsgemenskap inom vilken ett lands inte bara ekonomiska utan också kulturella liv gestaltas. Dessutom måste de sträva efter en korrekt och rationell organisering av arbetet inom denna gemenskap. Det övergripande ansvaret åvilar ytterst staten men detta får ändock inte likställas med en ensidig centralisering under det allmännas kontroll. Uppgiften gäller snarare en rättvis och välordnad koordinering inom vars ram de fria initiativen av enskilda personer, fria grupper, lokala företag och föreningar kan garanteras.

Vid sitt arbete på att hävda medlemmarnas rättigheter använder fackföreningarna strejkvapnet, d.v.s. arbetsnedläggelse i form av ett ultimatum, riktat mot vederbörande organ och framför allt mot arbetsgivaren. Strejken erkänns i den katolska socialläran som en under vissa nödvändiga förutsättningar och rätta gränser tillåten metod. På denna grundval måste arbetstagarna tillförsäkras strejkrätt utan att deras deltagande medför negativa följder. När man medger att strejk är ett tillåtet medel måste man samtidigt understryka att det i viss mening också är ett yttersta medel. Det får inte missbrukas framför allt inte i ett taktiskt politiskt spel. Man får heller inte bortse från att de för medborgarnas liv och gemenskap nödvändiga tjänsterna måste garanteras till varje pris, om nödvändigt genom legala åtgärder. Missbruket av strejkvapnet kan leda till en förlamning av hela det socioekonomiska livet. Detta motarbetar samhällets gemensamma bästa, vilket står i samklang med en rätt förståelse av arbetets natur.