Informationer

Pakistan

Följande uppgifter om minoritetsproblemen i Pakistan – en islamsk stat där officiell islamsk ordning infördes för cirka två år sedan och islamiseringsprocessen hunnit utvecklas något – är hämtad ur Die Katolischen Missionen. Artikeln har titeln Islamisering och kristna minoriteter i Pakistan. Författaren R A Bilder SJ är islamspecialist och bosatt i Lahore, Pakistan.

I samband med att undantagstillstånd infördes i Pakistan i februari 1979 proklamerade president Zia ul-Haq officiell ”islamsk ordning” dvs. man införde ett islamskt statssystem. För en utomstående kan detta te sig något förvirrat. Fanns detta inte inskrivet i den första författningen från 1956 där landet betecknas som en islamsk republik? Är inte islamsk republik och islamsk stat sak samma? Vissa yttre tecken tyder emellertid på att en förändring håller på att äga rum i Pakistan: Fredagen är officiell helgdag. Det råder numera ett alkoholförbud som är avsett att respekteras. Man har infört skatt för de fattiga (en religiös plikt liksom bön och fasta för muslimer) som tas upp av staten. Den straffrätt som britterna lämnat efter sig har islamiserats. Räntefria bankinsättningar med en form av delägarskap i banken har införts.

President Zia är mån om att framhålla att islamiseringen är en långsam process i vilken han ser tre stadier. Det första är att bekämpa korruption och brottslighet, att förändra rättsmedvetandet. Här kan pryglandet ibland offentligt komma i bruk i demonstrativt syfte liksom amputation av händer och fötter. Ett andra steg är islamisering av ekonomin och sist av hela samhällslivet.

Det står dock klart att de förbud och skärpningar som införts uppfattats negativt av folk i allmänhet, som mest är besvikna för att levnadskostnaderna inte reducerats som de hade hoppats. Vidare har brottsligheten ingalunda minskat pga. de nya hårda straffen. Det är en utbredd uppfattning att islamiseringen inte fungerar. För vissa betyder detta ett totalt avvisande medan andra ropar på än hårdare tag från myndigheternas sida. Gemene man uppfattar försöket att få livet i Pakistan i samklang med islamska ideal som påtvingat uppifrån och inte som uttryck för en massrörelse.

Proklamationen 1979 kom inte som någon nyhet. Början kan spåras i den debatt på författnings- och lagstiftningsnivå som fördes redan på Mohammed Ali Jinnahs tid, Pakistans grundare. Om Jinnah själv önskade en islamsk stat eller ej är idag omstritt. Vissa yttranden i hans tal som utsäger detta motsägs av andra, som snarare pekar mot en sekulariserad stat. Följande ord finns bevarade: ”Det står er fritt att gå till era tempel, till era moskéer, till era gudstjänstlokaler i denna stat, i Pakistan. Vilket kast, religion eller bekännelse som är er har inget med staten att göra. Vi grundar Pakistan med den principen att vi alla är likvärdiga medborgare. Ni skall se efter hand är hinduerna inte hinduer, muslimerna inte längre muslimer – inte i religiös mening ty det är den enskilda troendes privatsak, utan i politiskt mening, som medborgare i samma stat” (1947-08-11). Jinnah dog 1948.

Hans ide att alla landets medborgare skulle ha samma plikter och rättigheter kom oförvanskad att ingå i författningstexten. Men samma författning talar också om minoriteter vars särart kräver speciellt skydd. Dessa minoriteter (kristna, hinduer, parser och sedan 1974 även anhängare av Ahmadiyasekten) utgör ungefär tre procent av hela befolkningen på 73 miljoner. Att författningsmässigt likaberättigade medborgare också är en minoritet i behov av särskilt skydd motsäger egentligen inte Jinnahs ovan anförda tankegång. Efter hans död försökte ju också religiöst konservativa muslimkretsar att göra Pakistan till en exklusivt islamsk stat. Idag har man beträffande lagstiftningen nått långt i dessa strävanden.

Men hur islamskt är Pakistan i verkligheten? 97 procent bekänner sig till islam. En religion som ofta framställs som monolitisk. Det senare stämmer ganska illa i Pakistan. Inte bara det faktum att den stora muslimska majoriteten sönderfaller i sunniter, schiiter (15-20%), ismaelii och andra sekter utan varje gemenskap hyser inom sig olika riktningar. Därtill kommer en mångfald politiska tänkesätt, som ofta härrör från den provins som vederbörande hör hemma i. Men här måste man också söka efter pakistanens egen identitet. Inflytanden från den urgamla inhemska kulturen har genom århundraden blandats med islam, med persiskt konstsinne, med västerländskt livsmönster. Det äldsta kulturarvet, långt äldre än islams inflytande, präglar fortfarande seder och bruk hos massorna. Det märks t.ex. i begravningsriterna.

Analfabetismen är alltjämt mycket utbredd och endast 20 procent av befolkningen har fått någon som helst skolutbildning.

Man måste räkna med ett samspel av dessa olika faktorer och många andra när man vill göra sig en bild av Pakistan som ett islamskt land.

Men hur påverkar nu islamiseringen situationen för landets minoriteter och då i synnerhet den kristna? Om man frågar enskilda kristna får man mestadels ett affekterat svar: Fruktan för barnens framtid i samhället. Leda till följd av den högljudda dagliga propagandan för islam. Osäkerhet inför minoriteternas rättsliga ställning i framtiden. Dessutom är det ett faktum att det råder orättvisor på arbetsmarknaden i synnerhet där staten är arbetsgivare. Många kristna är klart medvetna om att de är andra klassens medborgare i en ideologiskt främmande stat.

Om man ser till författningen stämmer ju inte detta eftersom alla pakistaner har lika rättigheter. Här har undantagslagarna inte förändrat något eftersom författningen fortfarande gäller. Frågan är om inte denna grundrätt kommer att förändras så att minoriteternas speciella status försvinner och de blir andra klassens medborgare också i laglig bemärkelse. Många kristna ser ett tecken på detta när valproceduren nu håller på att förändras. Det förtroende som ett högt ämbete i staten innebär kan inte ges åt en medlem av den icke-muslimska delen av befolkningen eftersom denna förutsätts ej dela den islamska statens målsättning.

Enligt islamsk lag är den kristna minoriteten ”dhimmi” dvs. beskyddad av majoriteten. Extrema rättskolor anvisar dem en underordnad plats även i parlamentariska sammanhang. Om sådana inskränkningar står inget i författningen. Men faktum är att allt färre högre ämbeten inom förvaltningen, armen eller domstolarna idag bekläds av kristna. I viss mån kan detta bero på att antalet kompetenta aspiranter till sådana ämbeten minskat.

Men det finns svåra hinder för den som konsekvent vill genomdriva en dhimmistatus för minoriteterna. Det svåraste är att stora muslimska grupper i Pakistan inte delar de diskriminerande traditionalisternas uppfattning, även om detta sällan förs på tal offentligt. Därtill kommer att, Ahmadiyasekten, sedan 1974 utesluten ur den islamska gemenskapen, då måste definieras som minoritet. Eftersom dess anhängare har en stark social och ekonomisk position och är kända även utomlands för sin missionsiver vore en sådan skymf knappast tänkbar.

Mer befogad är oron inför framtida möjligheter till en kristen uppfostran och utbildning. Det finns skäl till att frukta att den ensidigt islamskt färgade undervisningen i historia, litteratur och samhällskunskap alltmer påverkar den kristna ungdomens tänkande. Detta i synnerhet som utantilläxor ur skolboken är lärarnas enda accepterade pedagogiska metod. Även en ojust framställning av kristna intressen i film och i TV ger anledning för de kristna att klaga. Det finns verkligen problem för de kristna att söka lösa med fantasi och dådkraft.

Ett glädjande ekumeniskt initiativ är att en konferens med katolska och protestantiska biskopar arbetar med gemensamma problem sedan 1980.

Egypten

Rykten hade visserligen föregått Schenoudas avsättning, men få kopter lär ha trott att president Sadat skulle våga inskrida mot den koptiska kyrkans valda överhuvud. Denna bedömning visade sig emellertid felaktig. När Sadat första veckan i september slog till mot 1500 personer – religiösa ledare framför allt från Wustimska brödraskapet och koptiska kyrkan – med motiveringen att dessa utgjorde en fara för den nationella enheten, freden och säkerheten – meddelades samtidigt att Schenoudas ”statliga godkännande” som primas för kopterna dragits in och att han förvisats till

ökenklostret Wadi Natrun tio mil nordväst om Kairo vid östra kanten av Libyska öknen.

Schenouda är 58 år och f.d. officer. Som sådan deltog han i arabisk-israeliska kriget 1948. Han kallar sig egyptisk patriot. I början av 1950-talet studerade han engelska, arkeologi och teologi och innan han slog in på den andliga banan var han en tid professor. Hans bildning, inte bara den teologiska, sägs vara omfattande. Han blev känd i större kretsar för sin dialog med den romersk-katolska kyrkan och sammanträffade 1973 med Paulus VI.

I Schenoudas ställe leds de egyptiska kopterna av en grupp på fem biskopar.

Sadats senaste utspel mot oppositionen riktar sig främst mot de många islamiska fundamentalistiska grupperna i synnerhet mot det 50 år gamla Muslimska brödraskapet, vilket kopterna hälsade med tillfredsställelse eftersom dessa radikala muslimer under de senaste åren anställt pogromliknande trakasserier mot den koptiska minoriteten, men avsättandet av Schenouda, kopternas påve, patriark av Alexandria och Afrika som hans titel är, var en chock och man hänvisar till att Sadat inte har kompetens att fatta ett sådant beslut bl.a. med argumentet att inte heller påven i Rom kan avsättas av politiker.

Kopternas församling lämnade för en kort tid sedan en solidaritetsförklaring till presidenten som förklarar sitt stöd till Sadats utrikespolitik i motsats till de muslimska extremisterna som helt avvisar försoningspolitiken mot Israel och hans som man anser provästliga inriktning.

Avsättningen och förvisningen kommer dock inte att återställa lugnet i Egypten. Schenouda III är en populär och älskad person. Han valdes 1971 till Kyrillos efterträdare och har sedan dess stärkt kopternas ställning, t.ex. genom att verka för söndagsskolor och social trygghet för sina församlingar men också genom att uppmana de troende att sätta sig till motvärn mot övergreppen från radikala muslimska grupper.

Den koptiska ungdomen ser i honom en modern reformator som fortsätter Kyrillos verk. Sadat anklagar patriarken för att han eftersträvat politisk makt. Anklagelserna grundar sig på olika aktioner från Schenoudas sida i syfte att värna om de troende. Flera gånger har han klagat hos presidenten över de muslimska extremisternas trakasserier mot kopterna och kritiken mot islamiseringen av det egyptiska rättsväsendet underströk han genom att uppmuntra till demonstrativa fasteaktioner. Nu i år inskränkte han på ett uppseendeväckande sätt sitt traditionella påskfirande. Som en protest mot diskrimineringen av den koptiska minoriteten drog han sig vid påsktiden tillbaka till ökenklostret Deir as-Surian. När han sedan återvände till Kairo mottogs han i triumf av en folkmassa bestående av 50 000 koptiska kristna.

Sadat har anklagat honom för att överdriva missförhållandena och sprida antiegyptisk propaganda utomlands. En följd av den målinriktade informationsverksamhet som Schenouda bedrivit för att fästa världsopinionens ögon på kopternas belägenhet i Egypten.

Men varken president eller patriark har på sista tiden lyckats i sitt uppsåt att stävja våldet i Egypten. Vissa kopter har också blivit radikalare. En underjordisk organisation ”Kristi soldater” har gripit till våld mot radikala muslimer.

Det råder en viss oenighet om hur många kopter som finns i Egypten. Från regimens sida är man intresserad av så låga tal som möjligt och uppger något över två miljoner medan det i verkligheten torde finnas mellan sex och åtta, vilket innebär mellan 15 och 20 procent av den totala befolkningen på 40 miljoner.

Ordet kopt kommer via arabiskan från forngrekiskan och kopterna anser sig vara faraonernas rättmätiga ättlingar. Muslimerna i Egypten kallar också kopterna för ”Faraos folk”. Det liturgiska språket koptiska är en yngre form av fornegyptiska, sedan länge utdött som talspråk och obegripligt för gemene man.

Kopterna räknar sig till den ortodoxa kristna religionsgemenskapen som också innefattar den etiopiska, arameniska och syrisk-jakobitiska kyrkan, som gick sin egen väg vid konciliet i Kalcedon 451.

Evangelisten Markus förde enligt traditionen kristendomen till Egypten och anses därmed vara den koptiska kyrkans apostel och grundare. Om det kristna munkväsendet brukar man ofta säga att rötterna finns i den egyptiska anakoretrörelsen och ännu idag är klostren i Wadi-Natrun, på Sinai – och vid Rödhavskusten kopternas andliga centrum.

Efter den muslimska fältherren Amr ibn al As erövring 640 reducerades kopternas antal undan för undan. Men de behandlades länge som en skyddad minoritet i den muslimska miljön eftersom Koranen ju ger judar och kristna en särställning på grund av att de tillhör skriftreligioner. Förhållandet kristna/muslimer fungerade relativt väl i många århundraden.

I början av 1950-talet då Nasser kämpade mot monarkin om makten i landet utbröt våldsamma strider mellan kopter och muslimer. Under Nassers regeringstid stabiliserades dock läget något men kopterna kom att beskyllas för vänstersympatier.

Den senaste tidens orosperiod är redan tio år gammal och hänger givetvis samman med den aktuella reislamiseringen som också omhuldas av president Sadat. Presidenten, själv en tolerant muslim, har under årens lopp hävdat Egyptens ställning som ett islamskt land inte minst som ett motdrag mot de radikala muslimska kretsarna och för att dämpa deras kritik mot regimen. I dag förefaller denna taktik snarare uppväcka andarna. I synnerhet i mellersta Egypten där andelen kopter är stor har motsättningarna mellan konfessionerna varit så häftiga att t.ex. universitetet i Assiut periodvis hållit stängt.

Den internationella uppmärksamhet som Sadats åtgärd mot koptiska kyrkans ledare väckt är stor och protester från trosfränder i bl.a. USA och Västtyskland är givetvis inte heller utan politisk betydelse.

USA

En samstämmig kristen – katolsk och protestanisk – kritik riktas i USA mot Reaganregimens beslut att skära ner de offentliga utgifterna och införa skattesänkning. ”… den största omfördelningen i Amerikas historia av kapital och inkomster från familjer med låg- och medelinkomst till de rika,” säger Office of Domestic Social Development – ett organ för USA:s katoliker.

I National Catholic Reporter uttrycker Robert F Drinan sin egen och andra kristnas skarpa kritik mot den nya ekonomiska politiken. Drinan är jesuit och fram till 1980 var han kongressledamot för staten Massaschusett. Vi citerar ur hans inlägg:

”För första gången i USA:s historia har socialbudgeten bantats med miljarder dollar. 32 miljarder dollar i form av matkuponger, livsmedelsförsörjningsprogram, bostadsbidrag och beredskapsarbeten har strukits. Varför? Jo, för att pröva en teori om inflationsbekämpning som, vilket alla medger, är ett enda stort hasardspel, ett experiment som ännu inte lyckats i något annat land.

Den nya skattepolitiken är inriktad på medel- och överklassen. Skattelättnaden för barnfamiljer med ett barn har höjts från 400 till 750 dollar och för flerbarnsfamiljer till 1440 dollar men ett förslag om kompensation till fattiga arbetarfamiljer utan beskattningsbar inkomst lät man falla.

Denna revolutionerande skattesänkning härrör uppenbarligen frän en filosofi som önskar fler sociala tjänster från det privata än från regeringshåll. New York Times skriver i en ledare av 2 augusti ”att Reagans ekonomiska botemedel är ett direkt angrepp på den grundläggande iden som säger att fria människor kan lösa sina gemensamma problem med hjälp av en representativ regering”.

Praktiskt taget alla religiösa samfund i USA motsätter sig det som Reagan och kongressen beslutat beträffande budgeten och skatterna. Så vitt jag vet kan ingen i Washington minnas en så viktig inrikespolitisk fråga där alla religiösa grupper varit så ense.

National Council of Churches (NCC) som representerar så gott som alla protestantiska samfund i USA utropade ett rungande nej till den politik som bedrivs av Reaganadministrationen. Man opponerar sig mot regeringens nedskärning av socialutgifterna, mot dess energipolitik, dess höjda militärutgifter och delvis även mot dess utrikespolitik. Genom detta budskap fördömer man för första gången i NCC:s historia, sedan grundandet 1950, så till den grad en bestämd administrations politik. Häftigt förebrående skriver man: ”I den av administrationen omhuldade synen på Amerika överlever och frodas de starkaste… Administrationen förkastar den syn på Amerika som är djupt förankrad i religiös tro och bibliska bilder om den gudomliga avsikten med människans möjlighet.” 27 miljoner människor lever under existensminimum. Den budget och skattepolitik som träder i kraft 1 oktober kränker dessa människor, de mest sårbara i vårt samhälle.”