Guds oförglömlighet i en skenbart gudlös tid: Kolakowski om sekulariseringen

Att Kristi närvaro i eukaristin är något oändligt intressantare än frågan om mervärdets närvaro i produkten instämmer man gärna i. Med dessa ord antydde för inte länge sedan den landsflyktige polske filosofen Leszek Kolakowski sin omvändelse från Marx till Jesus, en bekännelse som han förtydligar i essäsamlingen ”Rockblick in die Zukunft. Beiträge zur Lage in den achtziger Jahren ”, som inom kort utkommer på Severin ond Siedler. I ett kapitel med ovanstående rubrik (publicerat i Süddeutsche Zeitung 6/7 sept.) utgår han från två vanliga vanföreställningar, att vetenskapens framsteg skulle ha gjort Gud överflödig, samt att kristendomen misslyckats med de sociala frågorna efter industrialismen därför att den bara haft blickarna mot himlen. Kyrkans misstag består, enligt Kolakowski, fastmer i att ha varit alltför bunden till förhärskande sociala strukturer, som om dessa vore identiska med de kristna värdena. Så har förhållandet heligt-profant kastats om. Faran ligger inte i att kyrkan bekymrar sig för lite om de – nödvändigt relativa – jordiska angelägenheterna. Faran är nu som på 1800-talet att man förbinder den kristna läran med någon form av politisk messianism. Resultatet blir detsamma: Gud förvandlas till instrument för mänsklig manipulation, för intressen som i kristet perspektiv aldrig kan vara yttersta mål, hur angelägna de än må vara. Evangeliet står på de fattigas sida, men lovar ingen jord utan ondska, elände och konflikter. Evangeliet fördömer de rikas likgiltighet, men predikar inga sociala system där alla frustrationer övervunnits. En kristendom som tyst förutsätter att Gud står till vår tjänst är förklädd gudlöshet. Vad människorna söker av religionen är – mirabile dictu – Gud och inte godkännande av en eller annan politisk ideologi eller ”vetenskaplig” världsförklaring. En kristendom som ansluter sig till intellektuella eller politiska moden verkar för sin egen undergång. Den kan aldrig överbjuda ideologierna med löften om jordisk lycka utan att samtidigt visa sin vanmakt och brist på relevans. Kristendomen ser människans öde i ljuset av evangelierna och Jobs bok och inte med termer från teokratiska, teknokratiska eller revolutionära utopier.

Med all rätt säger man att kristendomen måste ändra sitt språk och söka nya former för sitt innehåll. Det har den gjort flera gånger under historiens lopp. Men problemet är inte att dess traditionella läror, som man ofta får höra, har blivit ”obegripliga”. Det finns ingen anledning att tro att vi blivit så mycket dummare sedan medeltiden. Problemet är avståndet mellan vardaglig erfarenhet och teologiskt idiom. Varje sökande efter mening måste utgå från den egna civilisationens oordning och fråga vad i just denna civilisations oro, lidande och misslyckande som är uttryck för det ondas allestädesnärvaro i människans värld.

Vad är nytt i vår moderna erfarenhet? Det onda? Om det ondas närvaro just idag vore ett hinder för tron på Gud bygger det på förutsättningen att det är Guds plikt att genom ideliga mirakler ingripa för att skydda människosläktet från dess självförvållade olyckor. En sådan magiskt uppfattad nyttogud är inte kristendomens eller någon annan högre religions Gud. I annat fall måste ju de fornkyrkliga martyrerna omedelbart ha förlorat tron eftersom Gud inte ryckte dem undan bödlarnas hand.

Hade Jung rätt när han hävdade att den arketypiska myten om Guds död alltid har förebådat en uppståndelse? Lever vi nu i en förfärande påskafton medan frälsaren besöker helvetet? Vi vet inte, vi är säkra bara på vår osäkerhet. I denna oro visar det sig också att den gudlösa och självtillräckliga upplysningens seger ingalunda är given. Dess framgångar är så tvetydiga, medför så mycket osäkerhet, att vår tid bara skenbart är gudlös: skenbart, eftersom den är så intensivt medveten om Guds frånvaro. Därför blir återvändandet till det heliga en så viktig fråga. Gudlösheten försöker febrilt att ersätta den förlorade Guden med en annan. Upplysningshumanismen föreslog en mänsklighetsreligion. Redan Nietzsche genomskådade det fruktlösa i ett sådant försök. Comtes och Feuerbachs efterföljare i vårt århundrade – som Erich Fromm och Julian Huxley – låter minst övertygande på de gudlösa. Naturligtvis kan Gud exkommuniceras som moraliskt äventyrlig, oacceptabel för förnuftet – som mänsklighetens fiende, som slaveriets upphov. Men det absoluta kan, när det väl råkat i glömska, bara ersättas av det icke-absoluta och ändliga. Om glömskan vore möjlig behövdes inget surrogat. Men det absoluta kan inte glömmas. Guds oförglömlighet gör honom närvarande också i avvisandet, slutar Leszek Kolakowski sin betraktelse.

Om

490 f. Kr. förintar som väntat den persiska armen det långt svagare atenska infanteriet vid Maraton.

44 f.Kr. avstår den femtiosexårige Julius Ceasar på spåmannen Spurinnas inrådan från att den 1 mars inträffa i senaten.

33 e. Kr. ropar pöbeln i Jerusalem på Pilatus fråga om vem som skall släppas: Jesus!

1836 dör den åttioårige Wolfgang Amadeus Mozart i Wien.

22 december 1849 avrättas den unge ryssen Fjodor Michailovitj Dostojevskij i S:t Petersburg på grund av revolutionär verksamhet.

30 augusti 1918 skjuter Fania Kalpan Vladimir Rjitj Lenin till döds.

I augusti 1920 begår Pilsudski ett litet misstag: Röda Armén intar Warszawa, därefter Polen och Tyskland.

1938 dör Adolf Hitler i hjärtinfarkt.

1963 dör Jozip Stalin.

I vilken värld lever vi nu – efter dessa händelser? Människor – åtminstone de som inte är blinda – har i alla tider vetat att historien är vävd av små tillfälligheter. Med andra ord: finns det en plan och ett förnuft i historien måste det vara Guds plan och förnuft.

Leszek Kolakowski