Abortfrågan och den dubbla sanningen

Abortutredningen var dessbättre unik i svenskt utredningsväsende genom sin undermålighet både i kritisk behandling av fakta och i sin oförmåga att förutse konsekvenserna av sina förslag. Däremot var den som bekant framgångsrik i att få riksdagen att i stort anta dess förslag.

Men hade verkligen opionen så lätt accepterat förslagen, om utredningen skulle haft bättre förmåga att förutse dess följder? I år förefaller de legala aborterna att bli dubbelt så många som det sista år Abortutredningen refererade till, 1970. Den som så önskar, borde gå tillbaka till utredningen för att läsa vad den förutsade eller utlovade om en framtida utveckling (T.ex. SOU 1971:58 sid. 21).

Ännu allvarligare är den allmänna förskämning av den seriösa debatten som frågan medfört. Gång på gång förekommer i radio- eller seriös press uppgifter som, gällde de något annat, skulle utmönstrats på grund av sin inneboende orimlighet. T ex att antalet årligen avlidna kvinnor i illegala aborter i länder som Italien, Frankrike eller Förbundsrepubliken Tyskland skulle vara mångdubbelt fler än totalantalet avlidna kvinnor i fertil ålder. I själva verket är det lätt att konstatera att det inte finns några skillnader mellan mortaliteten för män och kvinnor i Sverige och de ifrågavarande länderna. Dessutom finns tillgänglig statistik över dödsorsaker som visar att det högst kan röra sig om hundratals offer, inte tiotusentals. Vi kan inte föreställa oss att en sådan försumpning av den journalistiska hedern skulle vara möjlig på något annat område.

När det gäller abortfrågan i Sverige, finns det uppenbarligen två ”sanningar.” En officiell och en reell, dvs en som anger hur verkligheten borde vara beskaffad och en hur den i själva verket är beskaffad.

Den första är knäsatt av Abortutredningen och företräds av ansvariga inom Socialstyrelsen. Den är helt oberörd av alla empiriska undersökningar som är gjorda om de beteendevariabler som påverkar efterfrågan på abort. Enligt den officiella sanningen söks abort av kvinnor med bristfällig sexualupplysning och utan tillgång till preventivmedel. Den enda möjligheten om man vill nedbringa antalet aborter, och det förefaller ibland inte alldeles klart att man vill, är att ge dessa kvinnor ökad kunskap och bättre preventivmedelsrådgivning.

Den reella sanningen, som alltså framgår av alla undersökningar är en annan. Den visar att det inte finns några som helst genomsnittliga skillnader i kunskaper och i tillgång till preventivmedel mellan kvinnor som upplevt oönskade havandeskap och andra kvinnor. Däremot finns det betydande genomsnittliga skillnader i det sexuella beteendet. De kvinnor som söker abort har i genomsnitt debuterat sexuellt tidigare än andra och har haft fler sexuella partner. Detta resultat framgår både ur undersökningar på representativurval som SOU 1969:2 sid. 136–137 återger och ur särskilda undersökningar av abortsökande t ex i Läkartidningen nr 43/1973. Medan den officiella uppfattningen hänför abortefterfrågan på bristande upplysning, pekar alla undersökningar på att i detta hänseende inga skillnader föreligger, utan att bakgrundsvariablen är det sexuella beteendet

Debatt i Läkartidningen om abortutvecklingen

En av de främsta exponenterna av den officiella sanningen är Socialstyrelsens dr Kajsa Sundström. Sedan hon i Läkartidningen nr 38/1975 redogjort för aborter och preventivmedelsrådgivning under första kvartalet av 1975, gjorde i nr 47 docent John Asplund några kritiska reflexioner, där han djärvdes ifrågasätta den officiella sanningen. Dock var han inte så dumdristig att han åberopade de massiva vittnesbörden för den reella sanningen.

Doc Asplund tog helt enkelt och sammanställde siffrorna för preventivmedelsrådgivning i de olika länen med frekvensen av legala aborter. Det visade sig då att det överhuvud inte fanns något samband mellan utbyggd preventivmedelsrådgivning och låg eller minskad frekvens av aborter. Detta resultat strider givetvis mot den officiella sanningen, medan den utifrån den reella sanningen är en självklarhet.

Doc Asplund: ”Nej, de här siffrorna tycks snarare peka hän mot antagandet att det inte finns någon relation mellan tillgång på preventivmedelsrådgivning och frekvensen legala aborter. Det är sannolikt ett flertal andra faktorer som spelar in, vilka vågar jag inte gissa, men det borde vara uppslag för en sociologisk avhandling. En hädisk tanke: Kan det vara så, att den uppsökande verksamheten bland ungdomen på Gotland stimulerat deras sexuella aktivitet och invaggat dem i falsk trygghet med hänsyn till att vissa preventivmedel såsom kondomer, spiraler och mini-p ingalunda är hundraprocentigt tillförlitliga. Något sådant kan dock sannolikt inte bevisas.”. . . ”Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att god tillgång till preventivmedelrådgivning hittills inte visat sig vara någon garanti för en minskad abortfrekvens.” Doc Asplund kunde gott ha varit ännu mera hädisk: de som söker abort har i allmänhet inte litat på medel som svikit dem, utan de har underlåtit att vidta preventiva åtgärder. Det är helt enkelt så, att själva grundtanken i den officiella sanningen, att män och kvinnor skulle kunna njuta av det kontraceptiva samhällets goda på det viset att frihet och oansvarighet i valet av partner kan förenas med ansvarstagande ifråga om preventiva åtgärder, är grundfalsk. Denna det antikonceptionella samhällets idealmedborgare har inte behagat inställa sig.

Doc Asplunds tabell visar också hur de regionala skillnaderna i abortfrekvensen direkt överensstämmer med Sveriges religiösa geografi. Detta förhållande torde effektivt dementera det framförda hugskottet att någon gripbar del av de abortsökande skulle bestå av flickor som av religiösa skäl undanhållits sexualupplysning i hemmet och som inte vågar föda barn utom äktenskapet av hänsyn till sina fromma föräldrar.

Dr Sundströms svar på doc Asplund inskränkte sig i stort till att upprepa den officiella sanningen, och konstatera att de som sökt abort helt enkelt måste komma från dem som ännu inte nåtts av rådgivning eller kanske blivit skrämda av press och radio-tv att inte regelbundet ta sina piller. Den från alla undersökningar uppenbara förklaringen att ansvarslös, impulsstyrd och promiskuös sexualitet också visar sig i ansvarslöshet ifråga om bruket av preventivmedel, ingår inte i den officiella sanningen.

Diskussionen fortsatte i nr 48 av Läkartidningen. Prof. Per Lundström påpekade i ett inlägg att abortutvecklingen bagatelliserades om man som dr Sundström uttryckte sin tillfredsställelse med att den procentuella ökningen något minskat under 70-talet. Utvecklingen går som han så träffande fastslog i rubriken ”ej i propositionens anda”. Förvisso inte, men det beror nog mera på att propositionens anda inte fann skäl att ansluta sig till verkligheten.

Dr Sundström uppmanar däremot i sitt svar att ”satsa på rådgivningen”. Att doc Asplund redan visat att detta inte gett några som helst avläsbara resultat, spelar ingen roll för företrädarna av den officiella sanningen. Hon ifrågasätter dessutom om verkligen ökningen är någonting att oroa sig för och om vi har så särskilt många aborter i Sverige. I Ungern hade man som mest för tio år sedan relativt sett fyra ggr så många årliga legala aborter. Vad som dr Sundström självfallet underlåter att meddela är att man därefter förändrat abortpraxis, inte minst på grund av den väldokumenterade ökningen av steriliteter, dödfödda och utomkvedshavandeskap. Dessa i den internationella diskussionen väl bekanta förhållanden har av den officiella sanningens representanter i Sverige konsekvent förtigits eller förträngts.

Utan skymten av bevis påstår dr Sundström att Sverige i början av 50-talet skulle haft över 20 000 årliga illegala aborter. Ännu mer fantasifullt är påståendet att de illegala aborterna i Sydamerika skulle uppgå till mellan 20 och 50 promille av befolkningen årligen, dvs vara fler än antalet födda barn. Den enda vetenskapliga undersökningen som finns är från Chile, där man fann att antalet illegala aborter kunde uppgå till hälften av antalet födda barn, och det är en frekvens som ligger klart under den lägre siffra dr Sundström nämner.

På befolkningsgrupper som inte använder någon form av befruktningskontroll har man funnit att en helt oreglerad fruktsamhet ger ung. 40–50 normala havandeskap per år och tusen personer. Då är det inte svårt att förstå hur grotesk siffran 50 för illegala aborter är i länder där födelsetalet ligger på över 30.

Abortfrågan är förvisso en moralisk fråga. Dessvärre också en fråga om vetenskaplig moral och anständighet. Den officiella sanningens företrädare i myndigheter och massmedier borde kanske ompröva sina lojaliteter mot ideal resp. verklighet.