Är katolska skolor kristna?

Kyrkomötet avvisade som bekant med tämligen knapp röstövervikt ett utredningsförslag om att göra ett uttalande till förmån för allmänna medel till alternativa kristna skolor. Vi skall avstå från att kommentera den debatten, men sakens behandling i Svensk Veckotidning kan inte passera opåtalad.

På ledande plats välkomnar SvV i nr 41 kyrkomötets beslut under rubriken ”Bra avslag”. Avslutningen på ledaren lyder: ”Men undervisningen som samtidigt är en klar kristen bekännelse skall kyrkorna stå för. Och det gör de bäst utan särskolor. Sådana lägger grunden till ett klassamhälle med tros och samhällsuppfattningar som gränsmarkeringar.” Här blandas som synes rena värderingar med vad som förefaller vara en hänvisning till faktiska förhållanden. Så vitt vi förstår finns det i västvärlden endast ett land, där ett konfessionellt uppbyggt skolväsen klart kan sägas bidra till ett sådant klassamhälle, Nordirland. Men där förhåller det sig ju så, att den katolska minoriteten inte har accepterat den rådande politiska ordningen, och många utom Ulster ger dem uppenbarligen rätt till detta. Att uppmana den katolska kyrkan att avveckla sitt skolväsen på Nordirland är detsamma som att råda irländska katoliker att sända sina barn till skolor där de skulle fostras till lojala britter under protestantisk supremati.

Självfallet finns det också ett föga omskrivet protestantiskt skolväsen i Eire, vilket opererar på samma ekonomiska villkor som de allmänna skolorna i republiken. Jag har aldrig hört talas om att någon kommit på iden att det skulle bidra till något klassamhälle.

Några vetenskapliga undersökningar som skulle visa att det katolska skolväsendet i Nederländerna, Belgien, Frankrike eller USA skulle lagt grunden till något klassamhälle känner vi inte till. Däremot är det numera en allmänt accepterad sociologisk uppfattning att det katolska skolväsendet i USA spelade en nyckelroll för 50talets snabba katolska sociala ekonomiska och bildningsmässiga emancipation i USA. (Greeley & Rossi, The Education of Catholic Americans, Chicago 1966.) De katolska skolornas kris i vissa länder de senaste tio åren beror uteslutande på den vikande rekryteringen till de undervisande ordnarna, som både drivit kostnaderna i höjden och försvagat skolornas särprägel och därmed också gjort dem mindre attraktiva.

SvV är långt ifrån ensam om att påstå att kristna skolor har dessa negativa sociala effekter. Ett påstående blir dock som bekant inte mer sant av att ständigt upprepas. En seriös debatt kräver också att belägg uppvisas för åsikter, särskilt om dessa direkt eller indirekt drabbar en tredje part. I detta fall alltså de katolska grundskolorna i Sverige. Nu finns emellertid en notis på sista sidan av samma nummer av SvV som ökar förvirringen. Där uppges att i landet tre kristna vardagsskolor är igång med ett sammanlagt elevantal om ca 107 elever. Här medräknas alltså inte de två katolska grundskolorna i Enskede och Göteborg med mångfaldigt fler elever. Hur skall då detta tolkas? Räknar inte SvV katolska skolor som kristna skolor? Känner man inte till de katolska skolorna, eller har man glömt bort dem? Eller slutligen, förhåller det sig kanske så, att SvV inte betraktar dessa skolor som ”kristna särskolor” utan som invandrar- och minoritetsskolor? Om förklaringen är den sist nämnda, är SvV på denna punkt oense med Invandrarutredningen och den invandrarproposition som riksdagen antog. Men därom har vi inte försport något.

Invandrarutredningen sökte med de mest besynnerliga argument placera den judiska Hillelskolan i en annan kategori än de katolska grundskolorna. I sitt remissvar visade Katolska Biskopsämbetet att andelen invandrarbarn i de katolska skolorna var ungefär lika stor som i den judiska skolan, 80 %, och att till skillnad från denna också ett betydande inslag av barn med annan konfession förekommer, 20 %.

För katolikerna i Sverige är det en viktig ekumenisk och politisk fråga hur representativ frikyrklig opinion vill betrakta de katolska skolorna. På samma sätt som de nystartade ”bibeltrogna” skolorna eller som den judiska Hillelskolan. Om det senare är fallet: anser man att också den judiska skolan skall berövas sitt offentliga stöd eller menar man till äventyrs att man här bör göra ett avsteg från principen om likabehandling av trosgemenskaper och diskriminera katolska invandrare i förhållande till judiska?

Accepterar man överhuvud ickeoffentliga utbildningsanstalter, finns det givetvis inga givna principer för vilka slags skolor som skall vara offentligt monopol och vilka som kan ha andra huvudmän. Principerna skapas i efterhand av den historiska traditionen och av gjorda erfarenheter. Folkhögskolorna växte direkt fram ur folkrörelserna, och inte minst har svensk frikyrklighet gjort en viktig insats vid utvecklandet av denna skolform, vilket vi kan avläsa i ett betydande antal frikyrkliga folkhögskolor. Den historiska utvecklingen och erfarenheterna har här satt naturliga gränser för den offentliga etableringen.

Katolsk skola har funnits i Sverige ända sedan den tid då katolska barn var utestängda från den allmänna skolan. Katolsk förskola fanns långt innan ordet var uppfunnet och långt innan det allmänna börjat intressera sig för detta slags barnomsorg. (Det må inte förtänkas systrar som var med redan på 30-talet att de med blandade känslor i Barnstugeutredningen fann sin pionjärverksamhet betecknas ”alternativ förskola”.)

Frikyrklighetens och andra folkrörelsers inflytande gör det otänkbart att någon skulle på allvar föreslå indragning av offentliga bidrag till deras folkhögskolor. Katolska kyrkan i Sverige har aldrig haft möjlighet att skapa en egen folkhögskola.

Samma sociala och politiska marginalitet och maktlöshet har gjort att de katolska grund- och förskolorna kunnat utestängas från offentliga bidrag. Men som alltid förses de nakna maktrelationerna med en fasad av ideologiska resonemang och föregivet vetenskapliga argument. När någon förebringar empiriska bevis för att t.ex. de katolska skolorna skulle ha de sinistra sociala effekter som ständigt påstås, skall vi ompröva detta omdöme. (För Hillelskolan finns undersökningar av det slag som skulle bekräfta eller falsifiera påståendena.)

SvV:s skrivsätt är, om det också innefattar de katolska skolorna, en allvarlig belastning på den ekumeniska solidariteten. Endast redaktionen själv kan avgöra om den har tillräckligt starka politiska eller socialvetenskapliga skäl för att kunna bortse från andra kristnas intressen. Vi kommer under alla omständigheter att bidra till försvaret för offentliga bidrag till olika slags frikyrkliga utbildningsanstalter.