Vatikanen sedd ur en rysk kristens synpunkt

Den landsflyktige ryske författaren Anatolij Levitin-Krasnov har tecknat en bild av den katolska kyrkan och dess östpolitik ”sedd ur de ryska troendes och den ryska demokratiska intelligentians synpunkt”. Det har skett på begäran av ingen mindre än ärkebiskop Agostino Casaroli, Vatikanens ”utrikesminister”; ett tecken på att man från ledande katolskt håll hyser stor respekt för Levitin-Krasnov och hans omdöme. Hans synpunkter är intressanta och inspirerande, även om de knappast kommer att gå helt fria från invändningar.

Vem är Levitin-Krasnov?

Anatolij Emmanuilovitj Levitin föddes 1915 i Baku, utbildades till gymnasielärare i rysk litteratur, häktades för sin kompromisslösa insats för kristendomen och har sedan dess tillbringat sammanlagt tio år i olika straffläger. Som den förste i Sovjetunionen utvecklade han den religiösa sektorn av ”Samisdat”, där han under pseudonymen Krasnov tog ställning till politiska och sociala företeelser ur kristen ståndpunkt. Hans skrivsätt vann högaktning till och med inom KGB. 1968 grundade han tillsammans med några vänner ”Initiativgruppen till försvar för de mänskliga rättigheterna”, som senare sprängdes när medlemmarna häktades, men blev en förelöpare till Sacharovs kommitté till försvar för de mänskliga rättigheterna. Sedan Levitin-Krasnov 1973 frigetts efter sin fjärde lägervistelse, fortsatte han sin verksamhet. Han hotades då av KGB med ny häktning, samtidigt som han – parallellen till Solzjenitsyn är påfallande – erbjöds möjlighet att emigrera. Det resulterade i att han 1974 lämnade Sovjetunionen och slog sig ned i Luzern i Schweiz.

Anatolij Levitin-Krasnov vittnade nyligen inför Sacharovtribunalen i Köpenhamn. Han omtalades i detta sammanhang felaktigt av den svenska pressen som jude. Han är kristen, medlem av den ortodoxa kyrkan.

”De troende” och ”den icketroende demokratiska intelligentian”

I sin skrivelse, som är ställd till ärkebiskop Casaroli vid Vatikanens statssekretariat, försäkrar Levitin-Krasnov att de synpunkter han framför inte bara är hans egna, utan delas av de troende i Sovjetunionen utan hänsyn till konfession, men också av hela den demokratiska – mest icke-troende – intelligentian. För egen del har han alltid haft ”en vänskaplig inställning till den katolska kyrkan och känt kärlek och vördnad gentemot den Heliga Stolen, utan att fördenskull erkänna läran om påvens ofelbarhet”. Påven Johannes XXIII åtnjuter i Sovjetunionen liksom överallt annorstädes den största högaktning, skriver Levitin-Krasnov.

Goda och dåliga reformer

Reformer är oundgängliga. Det gäller bara att skilja mellan goda och dåliga reformer, fortsätter han. Sådana reformer är goda och välsignelserika som stärker tron och återför kyrkan till hennes apostoliska ursprung, som exempelvis modersmålets införande i gudstjänsten, aktualiserandet av eukaristin hos folket, lekmannaapostolatet och teologins och den vetenskapliga forskningens frihet. Inom den sovjetiska intelligentian läser man gärna Teilhard de Chardin (spridd genom Samisdat), Maritain, Mauriac, Graham Greene, Böll, liksom revolutionärer av typ bröderna Berrigan. I de senare ser man förkämpar för social rättvisa.

Det finns emellertid också reformer som förflackar religionen, vulgariserar livet och ger efter för den mänskliga svagheten. Hit hör den totalt obegripliga nedtrappningen av fastan i den katolska kyrkan. Hit hör också vissa prästers attityd till den s.k. sexuella revolutionen, en attityd som helt enkelt kan betecknas som godkännande av otukt. Dessa s.k. reformer betraktas av de icke-troende intellektuella med ironi och hånleende, av de troende med fasa. Inte heller finner man någon förståelse hos de troende och de intellektuella för de många präster som ställer sig avvisande mot kyrkans dogmer och till och med söker angripa den heliga Skrift.

Däremot har den katolska kyrkans nya sociala orientering väckt stort intresse. I den officiella sovjetiska pressen betecknas den som ”ett sökande efter en ny social grundval från Vatikanens sida”. Meddelanden härom har mottagits med tillfredsställelse av den ryska intelligentian. Hittills har nämligen genomsnittsryssen vanligen identifierat den katolska kyrkan med inkvisitionens bål, Bartolomeinatten och den omåttliga reaktionen i linje med ”Syllabus”.

Om den katolska kyrkans martyrer i hennes kamp mot fascismen i Tyskland, Italien, Frankrike och Polen är däremot inget känt i Ryssland. Denna sida av kyrkans verksamhet har förtigits av den sovjetiska pressen, som i sitt ökade förtal av den katolska kyrkan har kallat henne för ”fascismens bundsförvant”.

Kommunismen impopulär

Paradoxalt nog är kommunismen inte den världsåskådning som återfinns hos majoriteten av de troende och av den icke-troende demokratiska intelligentian i Sovjetunionen. Det finns faktiskt knappast något område i världen där kommunismen är så impopulär som i Sovjetunionen och Östeuropas övriga länder. Livet självt har nämligen för länge sedan avklätt de kommunistiska idealen deras nimbus.

Men man vill inte heller höra talas om kapitalismen. En fjärde generation växer idag upp, för vilken privategendom är ett okänt begrepp. Sådana företeelser som anhopning av stora rikedomar i privat ägo och fast egendom som ärvs betraktas som en otrolig anakronism och ett tecken på vanvård.

Traditionsenligt hålls oktoberrevolutionen och Lenins person högt i ära av befolkningen. Men samtidigt frambringar den kommunistiska verkligheten skarpa protester. Folk är inte tillfreds med byråkratins självutnämning, myndigheternas godtycke, en oklok politik som resulterar i fattigdom, uppträdandet av nya privilegierade kretsar i befolkningen (partioligarkin, KGB:s maktapparat o.s.v.). I alla sovjetrepubliker framväxer en nationalistisk inställning som övergår i antagonism. De troende protesterar mot den religiösa diskrimineringen; de skapande grupperna inom intelligentian knotar mot den stränga censuren som undertrycker varje levande tanke, varje framträdande begåvning, varje modigt initiativ.

Alla redbara människor i Sovjetunionen är avgjort emot de omänskligheter som förövades genom Stalin och som i något beslöjad form finns kvar än idag.

Sovjetunionen befinner sig idag i ett tillstånd av tillspetsad ideologisk kris: den officiella ideologin har gjort bankrutt, men någon ny ideologi är ännu ej i sikte. Ett vacuum har uppstått. Som jag ser saken är Rysslands framtid en demokratisk socialism, vars ideer långsamt men säkert banar sig väg. Just nu upplever vårt folk en period av sökande. Det är just mot denna bakgrund som en pånyttfödelse av religiösa ideer utvecklar sig hos människorna.

Bland de unga intellektuella kan man – tack vare den ryska kulturtraditionen – iaktta en dragning till ortodoxin, inom små grupper av intellektuella till och med till katolicismen. Arbetar- och lantbrukarungdomen däremot attraheras mera av sekterna, såsom baptister, pingstvänner, Jehovas vittnen, genom deras lättfattlighet och enkelhet. Det är emellertid genom evangeliets moraliska renhet och framför allt genom den kompromisslösa sanningen, som alla dessa förs till Kristus. Desto större förakt visar folket för de Guds tjänare hos vilka inslag av korruption, feghet och kryperi kan märkas.

Enstämmigt förakt hos folket har under de senaste 20 åren Moskvapatriarkatet fått röna på grund av sin principlösa eftergivenhet för människor. Det respekteras inte längre av någon. Man vet i förväg vilken inställning patriarkatet kommer att ha i olika frågor: det kommer hela tiden att ge statsmakten sitt stöd, och aldrig någonsin att försvara någon annan.

”Kristenhetens Gibraltar”

Ett mindre antal unga intellektuella i Moskva och Leningrad har som sagt funnit sin väg till katolicismen. Det är inte särskilt intressant; av större betydelse är att Vatikanens moraliska auktoritet har ökat väsentligt bland de ortodoxa intellektuella, bland de enkla troende, och inom den icke-troende intelligentian. I motsats till Moskvapatriarkatet betraktas i Ryssland Vatikanen som ett oberoende centrum för den internationella kristenheten, som den kristna kyrkans försvarare och uppmärksamme väktare i hela världen. Katolikernas ståndaktighet mot den militanta ateismen i Polen, Ungern, Litauen och Lettland har väckt begeistring hos de ortodoxa. De ser katolicismen som ett kristenhetens Gibraltar. Detta förefaller vara en god grund för ett närmande och för en framtida fullständig förening av de båda stora grenarna i kristenheten.

Desto större bekymmer orsakar Vatikanens östpolitik, som under de senaste tio åren alltmer bildat en parallell till Moskvapatriarkatet. Vatikanen ger sitt stöd åt många av sovjetregeringens företag, ger ett påfallande älskvärt mottagande åt Podgorny (obekant för vilka insatser) och förhåller sig samtidigt fullständigt likgiltig gentemot den religiösa diskrimineringen i Sovjetunionen till och med när det gäller katoliker i Litauen och unierade som sedan årtionden fått lida för sin trohet mot Rom. Under de senaste tio åren är inget enda fall bekant då Vatikanen har höjt sin röst till försvar för de unierade.

Det är välbekant att de unierade ukrainarnas överhuvud kardinal Josef Slipyi lever i ett sällsamt tillstånd i Vatikanen. Inte helt och hållet som fattig anförvant, inte helt och hållet som fånge, men i mars detta år blev den åldrige metropolitens ställning mycket tydlig, då han vägrades resa till Luzern för att delta i en konferens till försvar för de mänskliga rättigheterna, dit han inbjudits.

Särskilt ofördelaktig framstår Vatikanens politik när man jämför den med de ryska demokraternas hållning; de har alltid trätt in till försvar för de förföljda unierade. Vad kan vara mer vanhedrande än att icke-troende personer såsom Herzen, Korolenko, Sacharov visar djupare omsorg om de förföljda unierade katolikerna än Vatikanen själv?

Vatikanens tystnad

När det gäller de fångar som lider för sanningen, är inget fall bekant då Vatikanen höjt sin röst till deras försvar. Här har de franska och italienska kommunisterna visat större medkänsla. De har lagt sig ut för Sinjavski och Daniel och även för general Vladimir Bukovskijs tragiska öde. Alla talar därom, endast Vatikanen tiger. Och detta trots att Vatikanradion har sändningar till Ryssland. En gång vågade man sända ett kapitel ur GULAG-arkipelagen. Men en KGB-agent skrev ett ilsket brev och det räckte för att dessa sändningar genast skulle inställas. Är det då konstigt att det knappast finns någon i Ryssland som lyssnar på Vatikanradion?

Jag jämförde Vatikanens hållning med Moskvapatriarkatet. Men jämförelsen haltar: patriarkatet befinner sig helt under sovjetregimens tryck. Dess agerande vittnar bara om brist på mod, en andlig svaghet. Vatikanens politik ger anledning (med orätt, hoppas jag) till misstanke om hårdhjärtenhet och egoism.

Vad kan en sådan ovärdig östpolitik från Vatikanens sida bero på? Det förefaller som om huvudorsaken skulle ligga i den historiska tradition som går ut på att söka få till stånd fördragsmässiga avtal med regeringarna. Denna gamla politik har aldrig lett till några goda resultat. Den har bara komprometterat Vatikanen i människornas ögon och uppmuntrat regeringarna till ännu hänsynslösare beteende mot Vatikanen.

Vatikanens auktoritet tilltar alltid så snart den företräder en principiell linje. Ingenting gagnade stärkandet av den katolska kyrkan i Tyskland mer än avståndstagandet från Bismarck under kulturkampen eller påven Pius XI:s modiga uppträdande mot nationalsocialismen och fascismen på 1930-talet.

Vad den sovjetryska regeringens hållning beträffar, så börjar redan den från Vatikanens sida visade svagheten att bära frukt. När Stalin 1944 var beredd att på jämnbördig fot ta upp samtal med Vatikanen (därom vittnar händelsen med prästen Orlemanski), och Chrusjtjev var redo att ta upp diplomatiska förbindelser med Vatikanen (vilket Adzubej i en intervju efter audiensen i Vatikanen bekräftade), demonstrerar sovjetregeringen nu en fullständig ringaktning av Vatikanen: inte en enda begäran från Vatikanen har hittills tillmötesgåtts, inte ens något så obetydligt som att tillåta en kyrka i Kiev. Det mottagande som ärkebiskop Casaroli bestods i Moskva under sitt besök som officiell representant för påven Paulus VI motsvarade inte på något sätt Vatikanens internationella ställning.

Därför säger vi, med stöd av den historiska erfarenheten och en noggrann genomgång av situationen, nej till konkordatspolitiken. Inte genom kompromisser i kabinettens avskildhet, utan högt inför alla folk är det som kyrkans krav skall framföras. Endast en sådan politik kan bära välsignelserik frukt.

Kyrkans principer

Det talas för närvarande i Italien en hel del om ”den historiska kompromissen”. Det kan så vara, att vi de närmast följande åren kommer att få bevittna sådana kompromisser mellan kyrkan och de olika formerna av socialism. Desto nödvändigare är det att klart och tydligt hävda de kyrkans principer från vilka hon inte kan ge avkall utan att uppge sitt eget väsen.

1. Den religiösa förkunnelsens frihet

Inte bara frihet för den religiösa kulten, som är garanterad även i Sovjetunionens författning, utan frihet for den religiösa förkunnelsen etc evangelium så som Herren har uppdragit åt oss.

Detta förutsätter att den heliga Skrift får spridas obehindrat, m teologisk och apologetisk litteratur kan publiceras, att religionsundervisningen verkligen är fri, att ingen diskrimineras för sin religion, att staten inte blandar sig i kyrkans inre angelägenheter.

Innan detta uppnåtts kan det inte bli tal om någon kompromiss.

2. Omänskligheternas upphörande

Det är ovärdigt när kyrkans ledare träffar avtal med sådana som håller oskyldiga människor fängslade eller inspärrade på mentalsjukhus. Innan dessa omänskligheter upphört, kan inga kompromisser ges.

Kyrkan, som å sin sida följer sin gudomlige Frälsares lära, får inte ta någon lära i försvar som beror på penningmakt, på anhopning av rikedom. Ej heller bör hon ge sitt stöd åt någon totalitär makt, väl minnandes att enligt Kristi lära den som vill vara den förste måste vara allas tjänare. Endast en sådan ”politik” har möjlighet att attrahera flertalet länder och få alla redbara människor att sluta upp kring Vatikanen.

Så långt Levitin-Krasnov.

Det måste anses högst värdefullt att få en så begåvad och starkt engagerad rysk-ortodox kristens synpunkter på en viktig sida av Vatikanens verksamhet och hans analys av de olika ryska opinionsgruppernas syn på katolska företeelser.

Hittills har ingen kvalificerad ortodox ryss talat så som Levitin-Krasnov, med sådan stränghet i förening med sådan kärlek. Liksom Solzjenitsyn talar han ”ur djupen”, med ett decenniums lägerlidande som främsta erfarenhet. Mer än hos Solzjenitsyn genljuder i Levitin-Krasnovs prosa språket från den ortodoxa liturgin. Solzjenitsyns stämma har vi lyssnat till och aktat högt, men den ligger på ett annat plan, vid sidan om Vatikanens östproblem.

Att den katolska kyrkans högsta ledning knappast kommer att negligera den kritik som framförs torde vara klart. Casaroli bör ha vetat åtskilligt om Levitin-Krasnovs tankegångar innan han beslöt sig för att be honom samla dem i en artikel.