Teologi i Sovjet

Man kan inte tala om någon ”teologisk skola” i Sovjetunionen. En vis forskningsaktivitet försiggår trots allt: den tolereras i samma mån som religiöst liv överhuvud taget tolereras.

Det finns i dag tre seminarier med treårig utbildning: i Zagorsk nära Moskva, Leningrad och Odessa. I Zagorsk och Leningrad finns dessutom en högre utbildning (s.k. teologiska akademier), där studenter mellan 18 och 50 år kan ägna sig åt teologi. Intagningen är begränsad till maximalt 50 studenter per år. Professorerna är i allmänhet pedagogiskt inriktade och i mindre grad forskare (det senare skulle ju förutsätta fri tillgång på böcker, möjlighet till resor och internationella kontakter). Undervisningen bedrivs med hjälp av gamla läroböcker och professorernas egna kompendier i ämnena bibelkunskap, dogmatik, liturgik, moralteologi, kyrkohistoria, etc. Däremot är undervisning i kristen filosofi förbjuden och ersätts med obligatoriska kurser i Sovjetunionens historia och konstitution. Den ortodoxa kyrkans människosyn framskymtar därför endast indirekt i samband med moralteologi och patristik.

Studierna avslutas genom att studenten författaren uppsats, som inte publiceras, och av den anledningen är det synnerligen svårt att i väst bilda sig någon uppfattning om deras vetenskapliga kvalitet. Det existerar emellertid två tidskrifter, som ger någon inblick i den ryska ortodoxa kyrkans intellektuella liv, nämligen Zjurnal Moskovskij Patriarchii (Moskvapatriarkatets tidskrift), som utkommer månatligen och på ca 80 sidor behandlar patriarkatets angelägenheter, och Bogoslovskije Trudy (Teologiska studier), som utkommer oregelbundet med ca 250 sidor; 11 häften har publicerats sedan 1959. I Västeuropa brukar bidrag av patriarkatets teologer inflyta i Messager de L Exarchat du Patriarche Russe en Europe Occidentale, som utkommer i Paris, i Stimme der Orthodoxie (Gulos Pravoslavii), Berlin samt i Studienheft med undertiteln Deutsch-russische Gespräche.

”Moskvapatriarkatets tidskrift” är, skulle man kunna säga, ett ”stiftsorgan”. Den innehåller framför allt ecklesiastika meddelanden om förflyttningar inom hierarkin, högtidsgudtjänster, festpredikningar av uppsatta biskopar, framför allt i samband med fredsfrågan. Men man finner också populärvetenskapligt hållna teologiska artiklar. Några av dessa i mer ”traditionell” stil avhandlar patristiska, liturgiska hagiografiska och kyrkohistoriska ämnen, vilket kan belysas av ett axplock ur rubrikerna från utgivningsåret 1974: ”Adams fall och dess följder”, ”Frälsningens mysterium”, ”Kampen mot synden”, ”Fädernas yttranden och deras historia”, etc. Artiklar av ett annat slag är mer ekumeniskt öppna och känsliga för yttre tankeströmningar, som t.ex. ”Korset och uppståndelsen”, ”Eukaristin som offer” etc. Tidskriftens upplaga är omkring 25 000 exemplar, varav en betydande del går till utlandet. Det finns också en engelsk edition av tidskriften.

”Teologiska studier” ägnas helt åt forskning på en i allmänhet mycket ambitiös nivå. Av och till har man där också publicerat arbeten av för längesedan avlidna författare (som Lex. Vladimir Losskys studier om den mystiska teologin i Östkyrkan, eller ”Den helige Hilarius av Poitiers” av professor Popov, som dog 1936 i ett koncentrationsläger). Den nyare forskningen sysslar främst med patristiska ämnen, medan bibliska och exegetiska studier förblir sällsynta undantag.

Isolering

Helhetsintrycket av denna teologiska forskning i Sovjet är enligt en bedömare i Revue Theologique de Louvain, nr 3/1975, att de lider av bristen på information om den nyare forskningen i väst. Och det vore underligt om det skulle vara annorlunda: sedan den ryska revolutionen kan ingen längre följa med i den internationella teologiska litteraturen. Biblioteken i de teologiska akademierna (för att inte tala om andra bibliotek!) är dåligt försedda och svåråtkomliga till och med för studenterna själva. En viss förbättring kan därvidlag observeras under senare år, framför allt tack vare ökade kontakter med utlandet. Nyligen har man fått tillgång till den franska serien Sources chretiennes (kyrkofädernas skrifter) i de teologiska akademierna. Biblioteket i Departementet för internationella kyrkliga affärer och patriarkatets eget bibliotek är numera tämligen välförsett (om också på ett ganska osystematiskt sätt), men det är oklart vem som har tillgång till dem.

Det är ju ingen långsökt fråga, om det i Ryssland existerar någon ”revolutionsteologi” av liknande slag som den i Latinamerika. Faktum är att det finns en s.k. oktoberteologi (så kallad av dess vedersakare) med tesen, att inkarnationen förblivit ofullbordad ända till nittonhundratalet, och dess fulla frälsningsbringande verkan har uppenbarats först från och med oktober 1917. När revolutionen nu slutförts är det den officiella teologins uppgift att försvara status quo. Men detta är dock ett snarast marginellt fenomen.

Litteraturspridning

Tillgången på religiös litteratur i Sovjet är mycket begränsad, eftersom upplagorna är blygsamma och inte kan försäljas i den vanliga bokhandeln. Patriarkatet har tillstånd att utge de för gudstjänsten nödvändiga böckerna. Likaså kan man få tag i patriarken Alexejs (död 1971) predikningar, metropoliten Nikolajs tal (oavslutad edition, eftersom författaren fallit i onåd), bibeln (35 000 ex.) och i synnerhet Nya testamentet (enligt uppgift i 150 000 ex., men som sagt inte tillgängliga via den allmänna bokhandeln).

Man frågar sig då, om den religiösa litteraturen finner; vägen till sina läsare genom underjordisk utgivning (samizdat) på samma sätt som litterära och politiska verk? Så sker ganska sällan: en ”protestpräst”, Jeludkov, har publicerat en bok med titeln ”Varför jag är kristen”, ett verk som vittnar om en brinnande tro och entusiasm, men som också på ett överraskande sätt präglas av en liberalteologi av 1800talsmodell. Av annat slag är arbetena av prästen Andrej Mefj, som publicerats på ryska också i Belgien. Ämnena är den historiske Jesus (i polemik mot den Bultmannska tesen), liturgin och religionens källor (apologetiska verk i en kultiverad stil med viss västerländsk penchant).

Moskvapatriarkatets ”ekumeniska teologi”

Vi berörde ovan svårigheten att utifrån bedöma den teologiska forskning som bedrivs ”för byrålådan” i Sovjetunionen. Utan tvekan utgörs de mest intressanta källorna av maskinskrivna avhandlingar för licentiat- och doktorsgraden, som deponeras vid den teologiska akademin i Leningrad. Emellertid har den danske forskaren Alf Johansen i olika omgångar mellan 1962 och 1973 fått den sällsynta möjligheten att ta del av dessa arbeten. Johansen är präst i danska kyrkan och teol.lic. vid Köpenhamns universitet. Han har publicerat arbeten om de teologiska studiernas bedrivande inom de rumänska, bulgariska och ryska ortodoxa kyrkorna. I det första häftet av Journal of Ecumenical Studies 1975 redovisar Johansen resultatet av sina arkivstudier i Leningrad. Utan att själv i detta sammanhang ta ställning till sitt material ger han en översikt över teman, som av rysk-ortodoxa teologer själva uppfattas som ekumeniska, även om de, som Johansen påpekar, på en utomstående kan göra ett mera konfessionellt än ekumeniskt intryck. Vi skall här kortfattat referera Johansens artikel.

Ett referat av detta slag kan ge det felaktiga intrycket av att de uppfattningar som hävdas i Johansens översikt är uttryck för en enhetlig och mer eller mindre officiell syn. Man bör därför hålla i minnet att den ryska ortodoxa kyrkan lämnar sina teologer en mycket stor frihet att framföra olika åsikter. Beträffande ekumeniken är ett betydande åsiktsregister företrätt bland ryska teologer. Det är här inte möjligt att fortlöpande anföra källorna till varje enskild utsaga i referatet, utan de av våra läsare som önskar få mer exakt information beträffande olika detaljer hänvisas till originalartikeln. Rubrikerna i det följande är de samma som i Johansens uppsats.

Uppenbarelsens källor

En grundläggande tanke för ortodoxin är, att kyrkornas återförening förblir en utopi så länge som de kristna inte når enighet om traditionens betydelse. Traditionen är enligt ortodox uppfattning uppenbarelsens främsta källa, läroinnehållet i dess fullhet, och kyrkan kan med utgångspunkt i hela traditionen vara Skriftens ofelbara tolkarinna. Protestanternas teoretiska förnekande av traditionen bygger på den döda bokstaven istället för på Andens, som ger liv. Historien visar, att splittring uppstår där man inte vill låta sig ledas av den heliga traditionen, utan endast av Skriften. Katolikerna å sin sida löper risken att sätta mänskliga traditioner i stället för den heliga traditionen därigenom att påvens auktoritet placeras över både tradition och Skrift. Konciliekonstitutionen om uppenbarelsen av 1965 är därvid ett korrektiv och den har också inneburit ett katolskt närmande till ortodoxin.

Kyrkosyn och kyrkoauktoritet

En viktig distinktion är den mellan kyrkan som empirisk företeelse och kyrkan i dess dogmatiska bemärkelse: den förra kan missta sig den senare inte. Hela kyrkans sakramentala liv hänförs till den senare kategorin.

Liksom Petrus inte stod över kyrkan, så gör inte heller påven det: påven är vad han är i kraft av kyrklig ordning. Det är främmande för ortodox tanke, att koncilier skulle sammankallas som en sorts parlament med jämna mellanrum: de sju ekumeniska koncilierna (de enda som av de ortodoxa kyrkorna tillmäts universell normerande giltighet) var aldrig några uttryck för en permanent kyrklig institution, utan betraktade som extraordinära, profetiska händelser. Kyrkans enhet yttrar sig i bekännelse, gudstjänst och hierarkisk succession, och dess främsta manifestation som en enhet i Anden är eukaristin. Frågan om kyrkans ämbeten kommer att förbli vital för den ekumeniska rörelsen: den ortodoxa positionen är, att det tredelade ämbetet, biskop-präst-diakon är en oersättlig inrättning från apostolisk tid. Den biskopliga auktoriteten beskrivs av Hippolytos och Cyprianus, och man kan av den förres skrifter dra slutsatsen, att biskopens fullmakt gäller gudstjänst, läromyndighet och kyrkostyrelse.

Den ortodoxa dogmatiken behandlar lekmännen nästan uteslutande i termer av skyldighet, och detta borde rättas till, i synnerhet med tanke på den framträdande roll, som lekmän spelat vid de ekumeniska koncilierna.

Vägen till återföreningen

Den ortodoxa kyrkan vill inte föreskriva alla sina teologiska läromeningar för alla kristna som absolut obligatoriska krav för återförening. Den delsanning som kristna av andra konfessioner besitter är av oerhörd betydelse för hela kristenheten. Tillägget i väst av filioque (”och av Sonen” i den nicenska trosbekännelsen) skulle kunna betraktas som ett theologotimenon, en teologisk åsikt, liksom lärorna om den påvliga ofelbarheten och primatet i väst skulle vara svårt att avlägsna för den västerländska mentaliteten. Som dogmer i egentlig mening kan dock de ortodoxa aldrig acceptera dessa uppfattningar.

Enligt professor Gneditj är det troheten mot de heliga fädernas tradition som skiljer ortodoxa kristna från andra. För de ortodoxa betyder återlösningen den fallna mänskliga naturens återupprättelse och rening, för katolikerna en gottgörelse av Guds rättvisekrav, för protestanterna detsamma som exemplets moraliska betydelse, som endast påverkar individens psykologi. En riktig tolkning av återlösningen måste man finna i kyrkofädernas tradition.

Subjektiv soteriologi, d.v.s. läran om den personliga frälsningen, behandlas metodiskt i rysk teologi för första gången på de senaste åttio åren i en doktorsavhandling av biskop Michail.

Relationerna till andra ortodoxa kyrkor

Vid sin intronisation betonade den nuvarande ryske patriarken Pimen vikten av ortodox enhet. Patriarken gjorde därvid några intressanta ställningstaganden beträffande vad som kan betraktas som ortodoxa ”bekännelseskrifter”. Den ortodoxa traditionen lägger ju som bekant mindre vikt vid den skriftliga formuleringen av sin lära. Som bekännelsetexter betraktar man den nicenska trosbekännelsen och de dogmatiska uttalandena vid de sju ”ekumeniska” koncilierna. Patriarken yttrade åsikten, att ett kommande ortodoxt koncilium borde förklara koncilierna i Konstantinopel 879–880 och 1347 och 1351 för ”ekumeniska” och därmed kanonisera dessa kyrkomötens uttalat anti-romerska beslut. Däremot vore senare bekännelseskrifter som t.ex. Mogilas och Dositheos’ av mindre förpliktande karaktär, i synnerhet som de inte tillräckligt följde den patristiska traditionen utan hade låtit sig inverkas av katolsk skolastik.

Moskvapatriarkatet har vid flera tillfällen markerat sitt missnöje med Phanars agerande i ekumeniska frågor. Vid ett möte i Belgrad 1966 med den anglikansk ortodoxa teologkommissionen hävdade den ryska kyrkan, att Konstantiopels ekumeniska patriarkat hade blandat samman sitt hedersprimat med ett inbillat jurisdiktionsprimat.

Relationerna till de icke-kalcedonska ortodoxa kyrkorna

Besluten vid de icke-kalcedonska ortodoxa kyrkornas konferens i Addis Abbeba 1965 uppvisar en förvånansvärd överensstämmelse med den egentliga ortodoxin. Utan att tumma på besluten från Kalcedon (451, om Kristi båda naturer) borde man tillämpa den ortodoxa principen med oikonomia, d.v.s. ett bortseende från kravet på strikt tillämpning av kanoniska regler och söka finna ”en överbryggande och klargörande formel” som tillägg till besluten från Kalcedon.

Relationer till den romersk-katolska kyrkan

Trots att de ortodoxa endast betraktar det andra Vatikankonciliet som en inre angelägenhet för katolicismen innebär dess beslut mångahanda som är av intresse för den ortodoxa kristenheten. Den ryska kyrkan har alltid erkänt giltigheten i de katolska sakramenten.

Konciliets nya definition av den biskopliga kollegialiteten motsvarar på ett blekt sätt det ortodoxa begreppet sobornost. Återkallandet av den ömsesidiga bannlysningen från år 1054 var en handling som endast är av förpliktande karaktär för en enda lokal ortodox kyrka (d.v.s. den som är underställd patriarkatet i Konstantinopel).

Konciliets dogmatiska konstitution om kyrkan (Lumen gentium) innebär ett närmande till ortodox ecklesiologi, framför allt beträffande synen på lekmännen, biskoparnas auktoritet, prästens roll. Detta kan dock inte förta intrycket av att den påvliga ofelbarheten underströks kraftigare på det andra än på det första Vatikankonciliet, eftersom konstitutionen framhåller, att biskoparnas auktoritet är helt avhängig av den påvliga maktfullkomligheten – biskoparna äger myndighet endast om de är i kommunion med påven.

De unierade kyrkornas existens har förhindrat ett närmande och ömsesidig förståelse mellan den katolska och de ortodoxa kyrkorna. Trots allt är dekretet om de unierade kyrkorna av orientalisk rit (Orientalium Ecclesiarum) skrivet i en ekumenisk anda, och ekumenikdekretet (Unitatis redintegratio) visar en påtaglig kärlek till österns ortodoxa kyrkor, vilket lovar gott för en kommande dialog. Dekretet föreslår en union präglad av stor frihet och jämlikhet för de lokala orientaliska kyrkorna, men, givetvis, under förutsättning, att påvens universaljurisdiktion godtas av dem.

Det föreligger skillnader mellan katolsk mariologi sådan den framställs i kyrkokonstitutionen och det ortodoxa dogmat. Den katolska immaculata conceptio-dogmen innebär enligt professor Mudjugins uppfattning, att Maria i viss mån isoleras från den övriga mänsklighetens moraliska villkor. Assumptio-dogmen överensstämmer med from tradition, men betraktas icke som dogma av de ortodoxa. Dessa västerländska definitioner betecknas av samme författare som hinder för de kristnas återförening.

De båda traditionernas sakramentslära är samtidigt överbryggande och skapar svårigheter, även om det förra överväger. I december 1969 gav den ryska Heliga Synoden tillstånd för romerska katoliker att motta den ortodoxa kyrkans sakrament om de inte hade tillgång till en katolsk präst. Ortodoxa och katoliker har i det väsentliga en identisk lära om sakramenten och erkänner ömsesidigt giltigheten i varandras sakramentsförvaltning, framhöll 1970 ingen mindre än metropoliten Nikodim av Leningrad.

Beträffande synen på inkarnationen som uppenbarelsen av Guds kärlek sammanfattar Thomas av Aquino fädernas lära, och den skolastiska och den ortodoxa teologin är därför på denna punkt ”identisk och lovande för en framgångsrik dialog”. Skillnader i dogma och kyrkoordning mellan Västerns och Österns kyrkor är för närvarande inte så viktiga åtskiljande faktorer som motsatserna i politiska intressen och nationella mentaliteter, hävdades av en viss Gavriil i en licentiatavhandling från Zagorsk 1967 med titeln ” Den romerska kyrkan och världspolitiken”.

Pius XII:s encykliga Mystici corporis från 1943 lär att kyrkan är en levande organism och inte bara en organisation, och samma accenter återfinns i Lumen gentium. Detta hälsas med glädje av de ortodoxa.

Metropoliten Nikodim framlade sin doktorsavhandling i Moskva 1969. Den bär titeln ”Johannes XXIII, den romerske påven”. Nikodim hävdar, att Johannes såg på sin tid med optimism och ”mänsklig realism”. Den romerska kurian försökte desavouera hans initiativ, men eftersom han var autokratisk och envis lyckades han genom sin utnämningspolitik hålla kurian stången. Johannes rådde sina biskopar att vända blicken mot framtiden och inte ställa frågan vem som var skyldig och vem som var oskyldig till splittringen, men han var samtidigt tillräckligt klok att inte förhasta sig. Medan Johannes XXIII inom den katolska kyrkan fick en hel del kritik var han bland icke-katoliker populärare än någon annan påve under de sista tusen åren. Han var den förste ekumeniske påven och en kristen humanist.

Av synnerligt intresse är Nikodims slutsats, som förnekar några ortodoxa historikers tes, att protestantismen skulle stå ortodoxin närmare än katolicismen gör, trots det faktum att katoliker och ortodoxa ömsesidigt erkänner varandras ämbeten och sakrament. En enorm utveckling har ägt rum inom den katolska kyrkan sedan Pius XII:s dagar. Det skulle inte bidra till ett bättre ekumeniskt klimat, om påven i någon mån gjorde avkall från katolska principer, utan detta skulle snarare komplicera situationen.

Relationerna till den anglikanska kyrkan

I praktiken är anglikansk gudstjänst och fromhet mera ortodox än vad officiella bekännelsedokument låter ana. Man hälsar med stor tillfredsställelse att Lambethkonferensen 1968 förklarat, att de trettionio artiklarna endast skall betraktas som ett historiskt minnesmärke och därför kommer att uteslutas ur nästa utgåva av Book of Common Prayer. Andra uttalanden av Lambethkonferensen klargör, att anglikanerna verkligen hävdar en offerkaraktär i mässan, varför prof. Uspenskij inte vill förneka den anglikanska eukaristins sakramentskaraktär, även om den saknar epikles, d.v.s. en bön om Andens närvaro i offergåvorna. Prof. Voronov intar en betydligt mer avvisande attityd gentemot giltigheten av anglikanska vigningar och sakrament. Ärkebiskop Vasilij är mycket betänksam inför den form av ”kristen ateism” som representeras av biskop Robinson, och i vigningsfrågan intar han samma attityd som Voronov. Konstantiopels erkännande 1922 av de anglikanska vigningarna betraktas som förpliktande endast för denna lokalkyrka och har ingen panortodox betydelse.

Relationer till den gammal-katolska kyrkan

Den ortodoxa kyrkan kan inte acceptera interkommunion innan enhet i läran föreligger. Den finter-ortodoxa kommissionen för samtal med gammalkatolikerna beslöt i Belgrad 1966, att dessa måste göra en officiell, för alla gammalkatoliker förpliktande deklaration angående filioque, ofelbarheten och kyrkoordningen, Utrechthierarkins giltighet, dop utan nedsänkning, nattvardens karaktär, privatbikten och prästäktenskapet. Gammalkatolikerna betraktas som stående närmare de ortodoxa beträffande sin lära än i fråga om gudstjänstlivet.

Relationerna till lutheranerna

Reformationen uppfattas positivt av ortodoxerna för dess stora uppskattning av Skriften, men negativt för sin stora splittrings skull och för sin tendens till rationalism. Medlemmarna i de evangeliska kyrkorna är lemmar i Kristi kropp, men de kan inte få del av den fulla nåden, som den ortodoxa kyrkans sakrament skänker. Ingen enda exeget i den gamla kyrkan hävdade att Guds blotta ord var bärare av den renande och helgande nåden och att därför sakramenten var av mindre betydelse. Reformationen hade den positiva effekten, att samhällsmoralen höjdes och missriktad yttre fromhet avskaffades. Evangeliets skatter blev var mans egendom. Den ortodoxe kan därför enligt biskop Michail i reformationen se ett verk av Försynen.

Två väsentliga punkter skiljer ortodoxa och lutheraner åt: synen på mässoffret och den apostoliska successionen som eukaristins förutsättning. Utan botens sakrament är den lutherska övertygelsen om syndernas förlåtelse enbart grundad på subjektiv känsla. Helgelse är otänkbar utan en fri vilja: vi måste samarbeta med Gud på vår helgelse. Vi blir inte frälsta ensamma utan inom en kärlekens gemenskap, d.v.s. kyrkan.

Protestantismen lämnar den enskilde rätt att välja och vraka bland trossanningarna och har skiljt lära från gudstjänstliv. Den finska lutherska kyrkan och den rysk-ortodoxa talar båda om Kristi närvaro i eukaristin och om dess offerkaraktär, men man menar olika saker (teologiska samtal i Finland, mars 1970). Interkommunion med andra samfund skulle försvaga traditionens auktoritet och kyrkans. Den ortodoxe kan därför inte ge upp kärleken till Gud för den kristna enhetens sak, som bygger på kärleken till människorna. Enheten är nämligen en fråga om kärlek, och kärleken kommer att segra.

Den ekumeniska rörelsen

Vid Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968 sade metropoliten Nikodim, att den ryska kyrkans inträde i rådet inte var en kyrklig akt i dess ecklesiologiska bemärkelse. Men rådet har en uteslutande protestantisk syn på enheten – den nuvarande kristenheten ses som totaliteten av Kristi väsentligen odelade kyrka. Kyrkornas världsråd har hotat den kristna trons grundvalar genom att luta åt en form av ”kristen ateism”. Ändå sade patriarken Pimen vid sitt ämbetstillträde, att rådet är av den ”största betydelse” och att han skulle använda sitt inflytande för att undanröja hindren för ett återförenande av kyrkorna.

Den romersk katolska kyrkan måste uppge sina anspråk på påvligt primat och påvlig ofelbarhet, och påven måste nöja sig med att vara primus finter pares bland patriarkerna.

Kyrkornas världsråd måste inse, att det inte existerar någon neutral, specifikt ekumenisk teologi, utan att en ekumenisk teologi måste utvecklas inom varje konfession. Den ekumeniska rörelsen skall stimulera den ortodoxa teologiska förnyelsen till att övervinna sina begränsningar och söka gemenskap med andra kyrkor inom en äkta sobornost. Återupprättandet av ”katolska” relationer beror på erkännandet av den biskopliga myndigheten, det universella återupprättandet av den apostoliska successionen och erkännandet av varje autokefal kyrkas fulla kanoniska frihet (doktorsavhandling av N. Zabolotskij, Leningrad 1968). Enheten kan inte återställas blott och bart genom att man förkunnar att den redan existerar, utan endast genom att man underkastar sig hela uppenbarelsen i Skriften och Traditionen.

Vid mötet i Uppsala 1968 var uppfattningen om katoliciteten mycket flytande och liknade närmast den gode grannens mänskliga solidaritet eller var detsamma som kyrkans sändning till hela världen. Metropliten Nikodim sade vid detta tillfälle, att den ortodoxa kyrkans närvaro kunde betraktas som en sorts kenosis, en utblottelse, i en huvudsakligen’, protestantisk omgivning. Det ortodoxa bidraget skulle inte bara bestå i några synpunkter i ”synkretistiska” dokument, utan borde bidra med synen på katoliciteten i dess innersta väsen: kyrkan som Kristi mystiska kropp.

Två huvudströmmar inom den ryska teologin tycks kunna urskiljas för närvarande. Den första, som helt dominerar de artiklar och avhandlingar, som ingår i Johansens översikt, är uttryck för den ortodoxa traditionalismen med dess typiska förening av integralism (och, vågar man säga, här och där triumfalism) och samtidigt ett starkt intresse och ansvar för den ekumeniska rörelsen. Denna riktning förespråkar i första hand återvändandet till källorna, den liturgiska förnyelsen. Den andra tendensen är mer öppen för västerländskt inflytande och har samband med sådana namn som Berdjajev, Bulgakov och Florensky. Men detta utgör minst av allt någon teologisk ”skola”. Hur skulle det förresten vara möjligt, utan internationella kontakter, offentliga diskussioner, välförsedda bibliotek och allmän yttrandefrihet? Trots allt vittnar den teologiska produktionen om trons vitalitet i den ryska kyrkan.