Tendenser i några aktuella folkräkningar

På senaste tiden har resultaten från folkräkningar som företogs 1971 i Nederländerna, Canada, Australien och Nya Zeeland blivit publicerade. Alla dessa länder inhämtar uppgifter om invånarnas religionstillhörighet, genom att dessa vid folkräkningen anger konfession, resp. uppger sig vara konfessionslösa eller underlåter att besvara frågan.

I nummer 2 av Signum diskuterade vi i anslutning till en demografisk undersökning av den katolska befolkningen i England de svårigheter som föreligger, då ingen form av officiell konfessionsstatistik existerar. Åtskilliga länder har anteckningar i civilregistret om konfession som Norge, Finland, Västtyskland, Österrike och DDR, andra inhämtar uppgifter vid folkräkningarna, vilka inte påförs civilregistret. Till denna senare grupp hör de fyra länder vi inledningsvis nämnde. Det svenska systemet, där endast tillhörighet till ett samfund antecknas i folkbokföringen är unikt.

Nederländerna, Canada, Australien och Nya Zeeland har alla utmärkts av en snabb folkökning efter Andra världskriget, för Nederländernas del genom höga födelsetal, för de övriga också genom stor invandring. I alla ökade den katolska befolkningen ännu snabbare än den övriga, främst under 50-talet, däri erinrar de om England. För Englands del kunde vi konstatera att tendensen bröts under 60-talet, och det är givetvis av intresse att se hur den katolska krisen på 60-talet eventuellt sätter sina spår också i folkräkningarnas uppgifter om konfessionstillhörighet.

Nederländerna

Ingenstans har den katolska krisen varit mer påtaglig än i Nederländerna. På 50-talet uppfattades den nederländska katolicismen som särskilt sluten och väldisciplinerad. Kyrkobesöksfrekvensen var den kanske högsta i den katolska världen och prästkallelserna synnerligen talrika. Efter konciliet kom kyrkan i Nederländerna att bli mönstret för en reformerad katolsk kyrka; den kyrkliga disciplinen ifrågasattes i många stycken och man demonstrerade på skilda sätt sin självständighet mot Rom. Men småningom blev kristecknen mer framträdande än förnyelsesträvandena, många präster lämnade ämbetet, nyrekryteringen nära nog upphörde, och på tio år minskade gudstjänstbesöken med bortåt hälften. Det nederländska exemplet anförs numera sällan som något slags föredöme för kyrkan. Den historiska och sociologiska analysen av den nederländska katolicismens utveckling efter konciliet, som givetvis också återgår på icke-kyrkliga faktorer, är här inte platsen att ge sig in på. Vi är endast intresserade av vilka spår den avsatt i folkräkningens konfessionsstatistik.

Efterkrigstiden var en epok av snabb katolsk demografisk expansion. Födelsetalen var högre inom den katolska befolkningsdelen och genomsnittsåldern var lägre. 1947 var katolikerna 3,7 milj., 38,5% av befolkningen. 1960 hade antalet stigit till 4,66 milj., och andelen till 40,6%. Av folkökningen i Nederländerna mellan dessa båda folkräkningar kom ganska exakt hälften på den katolska folkdelen. Övriga kristna grupper tillsammans utgjorde 1960 en några procentenheter större andel än katolikerna. Näst största samfund var Hervormde Kerk, den gamla kalvinistiska folkkyrkan, präglad av en liberal och ekumenisk hållning. Dess andel hade dock mellan 1947 och 1960 minskat från 31% till 28%. De s.k. gereformeerde (flera grupper som brutit med Hervormde Kerk och företräder en strikt kalvinistisk och antiekumenisk kristendomstyp), utgjorde såväl 1947 som 1960 drygt 9%. De buitenkerkelijke, ”utomkyrkliga”, som alltid varit tämligen talrika i Nederländerna, hade från 1947 till 1960 ökat från 17% till 18,5%.

Folkräkningen 1971 avspeglar delvis den katolska krisen. Antalet katoliker hade ökat till fem miljoner, men andelen hade för första gången på 1900-talet minskat, till 39,7%. Av ökningen mellan 1960 och 1971 kom endast en tredjedel på den katolska kyrkan. Katolikerna har inte längre högre födelsetal än övriga nederländare, men dessutom måste ett par hundratusen katoliker ha övergått till att beteckna sig som utomkyrkliga och underlåtit att döpa sina barn.

Men andra förändringar i Nederländerna är mycket mer dramatiska. Hervormde Kerk har gått starkt tillbaka också i absoluta tal, trots en allmän stark folkökning. Dess andel av befolkningen har mellan 1960 och 1971 minskat från 28% till 23%. 1 föreliggande siffror finns uppgifter endast om det dominerande av de gereformeerde samfunden, 7%, medan de övriga ingår i restsiffran. Det är dock helt klart att denna grupp väl hållit sin andel från 1947 och 1960. Den största ökningen finns i gruppen buitenkerkelijke, som 1971 omfattade 23% av befolkningen.

Canada

För efterkrigstiden finns canadensiska folkräkningar från 1951, 1961 och 1971. Påfallande är den starka folkökningen i landet under denna tid. Mellan 1951 och 1961 hela 30%, för hela perioden 54%. Orsaken ligger främst i en stor immigration, men också födelsetalen har legat mycket högt. Liksom i de flesta andra länder i i-världen’ har detta förändrats radikalt under det senaste decenniet.

Under dessa tjugo år har den katolska befolkningsandelen ökat från 43 till 47%. Men större delen av denna ökning kommer på 50-talet, då av hela folkökningen klart mer än hälften kom på katolska kyrkan, medan under 60-talet något mindre än hälften föll på katolikerna. Men även mellan 1961 och 1971 ökade alltså den katolska andelen med en halv procentenhet.

Invandringen har inte visat några större förändringar i sin sammansättning: ca hälften av immigranterna torde vara katoliker. Däremot har också i Canada differensen i fruktsamhet mellan katoliker och andra försvunnit. 1971 utgjorde de romerska katolikerna 10 milj. av Canadas 21,5 milj. därtill kommer 230 000 unierade ukrainare, varför antalet katoliker kan ökas med en procentenhet.

Huvuddelen av de katolska canadensarna är franskspråkiga, men invandringen från Frankrike är obetydlig. Tidigare hölls den franska befolkningsandelen uppe genom högre nativitet, men mellan 1961 och 1971 minskade de fransktalande med ett par procentenheter till föga mer än 25% av Canadas befolkning. För katolska kyrkan innebär detta att den franska dominansen är på väg att försvinna. 1951 utgjorde de fransktalande nästan två tredjedelar av Canadas katoliker; 1971 inte mycket mer än hälften.

Den katolska tillväxten visar alltså en avstannande tendens i Canada, men också här är förändringarna betydligt större för andra samfund. Den största protestantiska kyrkan är United Church of Canada, tillkommen 1925 genom en sammanslutning av metodister, kongregationalister och större delen av presbyterianerna. UUC:s andel i de tre folkräkningarna har varit resp. 20,5%, 20% och 17,5%. Den därnäst största kyrkan är den anglikanska som också stadigt gått tillbaka, från 15% 1951 till 12% 1971. Presbyterianerna har under samma tid gått tillbaka från 5,5% till 4%. Baptisterna som nu omfattar 3% har upplevt en mindre dramatisk minskning i andel av befolkningen.

De fyra största, övervägande anglosaxiska protestantiska samfunden var 1951 tillsammans större än katolska kyrkan med 44,5%. 1961 var deras andel av den canadensiska befolkningen 41% och 1971 mindre än 36%. En del av orsaken är givetvis att av invandringen endast en mindre del kommit från Storbritannien.

De konfessioner som ökat genom invandringen är främst ortodoxa och lutheraner. Antalet ortodoxa nästan fördubblades mellan 1951 och 1971 till ung. en tredjedels miljon. Lutheranerna ökade mellan 1951 och 1961 med 50% för att därefter hålla sin andel på 3,5%.

Nästan helt inhemsk är dock den snabba tillväxten av pingstvänner. Deras antal har mer än fördubblats mellan 1951 och 1971 och var särskilt snabb under 60-talet. Antalet var 1971 220 000.

Antalet canadensare som inte uppger någon konfession har tredubblats från 1951 till 1971. Vid det tidigare tillfället var de 4%, vid det senaste 8,5%.

Australien

Australien har efter Andra världskriget företagit inte mindre än fem folkräkningar, 1947, 1954, 1961, 1966 och 1971. Befolkningsutvecklingen har varit ung. lika snabb som i Canada; mellan 1947 och 1971 en ökning på bortåt 70%, från 7,58 milj. till 12,76 milj. Australiens folkmängd är med andra ord något större än Nederländernas.

Den anglikanska kyrkan, fortfarande benämnd Church of England in Australia, är det största samfundet. Medan antalet invånare har ökat med drygt fem milj. har anglikanerna endast ökat från tre till fyra miljoner. Den procentuella andelen har kontinuerligt minskat från 39 till 31. Samtidigt har den katolska befolkningsandelen ökat i ung. samma mån. Antalet katoliker har mer än fördubblats, medan de 1947 var föga mer än hälften så många som anglikanerna, var de 1971 endast en halv miljon färre. Eller i andel av befolkningen: en ökning från 21% till 27%. Men också i Australien kan man iaktta en minskad ökningstakt: under förra delen av 60-talet kom 40% av hela folkökningen på katolikerna, mellan 1966 och 1971 endast 35%. Med nuvarande trend skulle katolikerna passera anglikanerna som största konfession före 1980.

De två stora samfunden efter anglikaner och katoliker är i Australien metodister och presbyterianer med vardera en dryg miljon anhängare. Också deras andelar av befolkningen har gått tillbaka: 1947 11% resp. 10%, 1971 8,5% resp. 8%. Fram till 1966 var den relativa utvecklingen för metodister och presbyterianer något gynnsammare än för anglikanerna. Men mellan 1966 och 1971 drabbades dessa båda konfessioner i motsats till anglikanerna också av en minskning i absoluta tal.

Övriga kristna grupper har ökat sitt antal och sin andel. Främst gäller det invandrarkyrkor som den ortodoxa, vilken 1971 räknade 340 000, ung. lika många som i Canada. Lutheranerna har också ökat genom invandring till 200 000. Antalet personer som inte angett någon religion har i Australien fördubblats mellan 1947 och 1971, men ökningen var snabbast mellan de två senaste folkräkningarna, två procentenheter till drygt 13%.

Canada och Australien är hela kontinenter, där också i konfessionellt hänseende geografiska skillnader förekommer. Främst i Canada, där över hälften av katolikerna finns i det övervägande franska Quebec, där de utgör 90% av befolkningen. En dryg fjärdedel av katolikerna bor i den folkrikaste provinsen Ontario, som har mer än en tredjedel av landets folkmängd. I ingen av provinserna i västra hälften av Canada är katolska kyrkan det största samfundet. UUC är den största kyrkan i prärieprovinserna, Manitoba, Saskatchewan, Alberta och i British Columbia. Anglikanerna är relativt starkast i Nova Scotia vid Atlantkusten, i British Columbia. Presbyterianerna är starkt koncentrerade till Ontario, lutheranerna är relativt flest i de västliga provinserna. De ortodoxa och än mer de unierade ukrainarna finns i prärieprovinserna.

I Australien är fördelningen jämnare. Vid folkräkningen 1971 hade katolikerna gått om anglikanerna som största konfession i det tätbefolkade Victoria med Melbourne. Också de ortodoxa är starkt koncentrerade till denna stat och till New South Wales, där den andra storstaden Sidney är belägen. South Australia med Adelaide har dubbelt så hög andel metodister som landet som helhet.

Nya Zeeland

Nya Zeeland har företagit folkräkningar vart femte år sedan 1951. Den anglikanska kyrkan har under denna tid haft en helt likartad utveckling i Nya Zeeland som i Australien. Dess andel av befolkningen har på tjugo år minskat från 37,5% till 31%. Det näst största samfundet på Nya Zeeland är presbyterianerna, ett resultat av den stora skotska och i någon mån också nederländska invandringen. Deras andel av folket var 1951 23%, 1956 och 1961 22%, varefter den minskade till 20,4% 1971.

Den katolska befolkningsandelen ökade mellan 1956 och 1966 med drygt två procentenheter. Från 1966 till 1971 minskade den därefter med bråkdelar av en procent till 15,7%.

Det fjärde samfundet i storleksordning är metodister, som stadigt har minskat sin andel från 8% till 6,4%. För Nya Zeeland har inte uppgifter stått till buds som kunde visa utvecklingen för mindre samfund, särskilt dem som har relativt stor spridning bland maoris, eller för de konfessionslösa.

Folkräkningens vittnesbörd

Folkräkningarna visar alltså inte något mer än hur många invånare i ett land som vid en given tidpunkt uppger en viss konfession som sin. Alla de här aktuella länderna var under efterkrigstiden katolska expansionsområden. Nederländerna och Canada hör otvivelaktigt till de länder, där den katolska kyrkliga seden visat den starkaste tillbakagången de senaste tio eller femton åren. Vi kan konstatera att den katolska krisen överallt märks däri att den snabba expansionen från 50-talet mattats eller brutits under 60-talet. Men de flesta iakttagare hade kanske förväntat sig mer dramatiska utslag i bekännelsen till kyrkan.

Denna relativt måttliga trendförskjutning ter sig särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av den påtagliga nedgång som drabbat de protestantiska main stream-kyrkorna, i dessa länder presbyterianer/kalvinister, anglikaner och metodister. De har i dessa länder under 60-talet gått tillbaka fem eller sex procentenheter; i förhållande till befolkningsutvecklingen minst en tiondel av sitt medlemsantal. En del av orsaken ligger i den mindre anglosaxiska andelen i invandringsströmmen, men detta förklarar inte den absoluta minskningen för Hervormde Kerk eller för de australiska metodisterna och presbyterianerna.

Folkräkningsresultaten sådana vi känner dem säger inte mycket om de mer ”konservativa” eller ”fundamentalistiska” samfunden. Men de gereformeerde i Nederländerna har uppenbarligen haft en relativt gynnsam utveckling, och pingstvännerna har gjort betydande framsteg i Canada.

Tendenser i USA

USA hämtar inte in några uppgifter om konfessionstillhörighet vid folkräkningarna. Däremot publicerar samfunden egna siffror som bildar ett gott underlag för slutsatser om utvecklingstendenser. Som bekant inleddes 1942 den s.k. religiösa ”boomen” i landet, och denna kulminerade 1958. Därefter har andelen amerikaner som är medlem av något samfund långsamt sjunkit, men denna nedgång har inte gått tillnärmelsevis så snabbt som uppgången under boomen. Men medan tillväxten under 50-talet fördelade sig någorlunda jämnt på skilda samfund, har tendenserna på 60-talet varit motsägelsefulla.

Också i USA var 50-talet en expansionstid för katolska kyrkan med en snabb ökning av antalet medlemmar och rekrytering till prästämbete och ordnar som höll jämna steg med denna tillväxt. 1960 fanns i USA 40 milj. katoliker på en befolkning av 180 milj. 50 milj. katoliker föreföll vara inom räckhåll i början av 70-talet, och 25% av befolkningen kring 1980. Men den katolska folkmängden i USA har stabiliserats kring 48 milj. och andelen är densamma som den var 1960.

Men också i USA gäller att de ”liberala” protestantiska kyrkorna haft ännu svårare att hålla sina ställningar. Episkopaler och presbyterianer, vardera drygt tre milj. medlemmar, är kanske hårdast drabbade, tillsammans med Disciples of Christ. Sedan mitten av 60-talet pekar siffrorna allt brantare nedåt, de senaste tio åren rör det sig om förluster på hundratusentals medlemmar.

Det största enskilda protestantiska samfundet var till 1967 United Methodist Church med 11 milj. medlemmar. Detta år blev sydstatsbaptisterna, Southern Baptist Convention större, och därefter har de förra minskat och de senare ökat, så att skillnaden 1970 redan var uppe i en miljon. Tio år tidigare hade metodisterna varit en miljon fler än sydstatsbaptisterna. Inom den nordamerikanska baptismen har styrkeförhållandet dramatiskt förskjutits mellan konservativa sydstats- och liberala nordstatsbaptister.

Liknande är förhållandena inom nordamerikansk lutherdom, som domineras av tre kyrkor med vardera 2+-3 milj. medlemmar. Lutheran Church in America, LCA, och American Lutheran Church, ALC, har båda minskat sedan 1967, medan den gammallutherska Missourisynoden fortsatt att öka. Detta trots att Missourisynoden sedan åratal skakas av upprivande inre lärostrider, som splittrat både dess ledande prästseminarium och förefaller att hota kyrkoenheten.

Att olika grupper av pingstvänner befinner sig i tillväxt är väl betygat, och detsamma gäller t.ex. mormoner.

Storbritannien

I KIT 1974:490 ff gav vi data för krisen inom Church of England under 60-talet, och i nummer 2 av Signum berörde vi den katolska kyrkans utveckling. För vigslar i anglikansk ordning finns nu siffror för 1972, 36,5% av samtliga. En fortsatt kraftig minskning från 1970 då andelen var 41%. 1972 skedde 45,5% av giftermålen uteslutande i civil ordning, medan andelen femton år tidigare endast var 30%.

Nedåtgående siffror redovisas för Church of Scotland, den presbyterianska kyrkan, established by law. I denna kyrka ingås alltså nästan hälften av äktenskapen och drygt hälften av barnen döps i den. Men den räknar som fullvärdiga medlemmar endast kommunikanter, ung. på samma sätt som svenska frikyrkor. 1973 var antalet kommunikanter knappt 1,1 milj. d.v.s. 20% av totalbefolkningen. För tjugo år sedan var 25% medlemmar, och minskningen har under de senaste åren varit ca 20 000 om året.

Också frikyrkorna i England förefaller vara på minst lika stark tillbakagång som Church of England. Metodisterna räknade 1972 613 000 medlemmar, en minskning med hundratusen på tio år. I Wales förefaller den kalvinistiska metodistkyrkan minska snabbt. 1973 var antalet kommunikanter 100 000.

Konklusioner

Data av det slag vi presenterat här har givetvis ett begränsat värde som mätare på kyrkornas livskraft. Man kan alltid erinra sig de ord som Evelyn Waugh återkommer till i sin romantrilogi om Andra världskriget, och om katolska kyrkan: ”quantitative judgments don’t apply”.

De har också endast glimtvis kunnat spegla något av utvecklingen på 70-talet, då ju uppenbarligen delvis nya tendenser gör sig gällande, t.ex. i Sverige.

Men våra siffror visar att den katolska krisen inte främst tagit sig uttryck i att människor inte längre betraktar sig som katoliker. Det hade funnits skäl att förmoda att utslagen på sådant som folkräkningsdata skulle varit kraftigare. A andra sidan är det uppenbart att de stora protestantiska kyrkor, som alltid burit upp den ekumeniska rörelsen, och som varit de intellektuellt tongivande inom kristenheten, särskilt under 60-talet haft mycket stora svårigheter att behålla förtroendet hos sina medlemmar. Att detta har något samband med 60-talets teologiska nyorientering, måste vara mycket svårt att underlåta att se.

Lika tydligt är att protestantiska samfund som befinner sig utanför the main stream har vunnit påtagliga framgångar. Dessa iakttagelser och konklusioner är på intet sätt originella eller nya; i USA är de allmängods både i den teologiska och religionssociologiska debatten. Man kan finna utvecklingen djupt oroande eller en naturlig reaktion mot en tid av teologisk förvirring eller opportunism.